Inlägg

Visar inlägg från 2009

Johann Neumanns Vinter i P1

För några dagar sedan talade Stefan Einhorn om vishet i P1:s Vinterprogram, det var tänkvärt men kanske en aning teoretiskt. En större, nästan fysisk, insikt om vad som menas med att bli vis, fick jag istället idag då jag lyssnade till Johann Neumanns Vinter. Aldrig förr har jag upplevt någon personifiera ödmjukhet som denne man. Helt utan bitterhet berättade han om hur han oönskat kom till världen, om hur han misshandlades och förnedrades av sina föräldrar och omgivningen på grund av sin missformade kropp, hur han gömdes i tvättkorgen för att föräldrarna skämdes över honom, hur pappan slog mamman blodig, hur han sökte värme och kärlek hos familjens stora hund. Idag förstår han föräldrarna - de hade inte heller haft det lätt. Tänk att ha den förståelsen för sin näste, även om det är ens egen bödel. Om inte förr så tror jag nu på människan som god och föränderlig. Johann Neumann lyckades trots allt - trots allt - i sitt liv. Alla kan lära sig något av detta. Utan att jag själv kan säga…

Lenin och Stalin som middagsgäster i Gokväll

HUR kan Gokväll bjuda in Jerry Williams som under gemytliga omständigheter "bjuder" Lenin och Stalin "på middag"? De kunde lika gärna ha tagit dit någon som bjudit Hitler och Goebbels på middag. Ännu lever den naiva myten om att Stalin ändå var lite, lite bättre än Hitler. Jerry Williams och andra kommunister verkar tro att Stalin på något sätt stod på folkets sida. Hitlers ondska var riktad på ett groteskt sätt mot en viss folkgrupp medan Stalin var urskillningslös och nyckfull i sitt dödande - är inte det lika groteskt?

Varför frågar aldrig någon skjutjärnsjournalist som annars är så pigga på att ställa eliten mot väggen relevanta frågor till sådana myspyspersoner som Jerry Williams, Sven Wollter och Jan Myrdal - vad står era åsikter för? Vad händer med den personliga friheten i ett kommunistiskt samhälle där alla förväntas tycka och tänka lika, där alla måste anpassa sig efter det som staten anser vara bäst för kollektivet?

Kommunismen är en utopi där man föruts…

Och slavarna springer

Den klassiska bilden av den första snön:
- Titta det snöar! Barnen skyndar sig att sätta på sig sina vinterkläder och rusar ut i snön. Pulsande släpar barnen på sina kälkar och pulkor.

Dagens bild av den första snön:
- Titta det snöar! Föräldrarna kämpar med att sätta på barnen deras vinterkläder och motar ut dem i snön. Pulsande släpar sedan föräldrarna på barnen sittande som michelingubbar i sina pulkor.
- Fortare! Fortare! Ropar barnen från sin tron. Och slavarna springer, pulsar och släpar sina kungligheter. Fortare! Fortare!

Liberaces lekfulla mix mellan konstmusik och populärmusik

Bild
Apropå mitt inlägg om Chopins preludium och Jobims Insensatez har jag nyss hittat ett klipp med Liberace där han spelar Månskenssonaten och Insensatez "samtidigt". Kopplingen är inte alls lika tydlig mellan dessa verk som mellan Chopin och Jobim men visar ändå på Jobims konstmusikaliska grund. Det är inte heller Liberaces största stund (även om alla hans stunder på scenen är "stora"); jag föredrar när Liberace spelar verk som Humoresque, Chopsticks eller La Cucaracha där det konstmusikaliskt eleganta, storslagna och det populärmusikaliskt rytmiska, lekfulla smälter samman på Liberaces oefterhärmliga sätt. Här finns varken någon pretentiös seriositet eller ungdomlig rebelliskhet bara Liberaces nästan barnsliga förtjusning i musiken och sin publik. Samtidigt var Liberace verkligen ett barn av sin tid - blandningarna mellan det konstmusikaliska och populära var typiskt för melodins epok. Ingen har dock blandat boogie woogie och konstmusik på Liberaces totalt hämningsl…

Idag dånade mistluren genom dimman.

Idag dånade mistluren genom dimman. Stockholm låg inbäddad i ett vitt töcken. Båtar, Nationalmuseet, Waldermarsudde bara anades som en hastig akvarell. Tusentals ljusglimtar och rosiga kinder mötte på promenaden längst vattnet. Bereden väg för herran! Berg, sjunken, djup, stån opp. Vi tände tre ljus i kyrkan, ett för pappa, ett för Harry, ett för Tristan. Min religion finns inte i skriften men det finns en ömhet i de blankslitna bänkarna, det kalla stengolvet och orgelns hyllande tordönstämma. Jag böjer mitt huvud i respekt. Hosianna, Davids son, välsignad vare han. Snart kommer kylan. Mistluren varnar. Det är Advent.

Ideologi och forskning

Min vetenskapssyn är präglad av mitt intresse för idéhistoria. Jag har en pragmatisk syn på vetenskap och tror inte att enstaka teoribildningar kan gälla för hela humanvetenskapen. Jag har ett kritiskt förhållningsätt till en allt för stark tilltro till ideologiskt färgade teorier och dess auktoriteter. Teorier bör användas som ett redskap för att förstå verkligheten. Idag tycks delar av verkligheten väljas och formas för att bekräfta vissa teorier. Forskningen kring populärmusik utgår ofta från ett ideologiskt tänkande istället för en öppen vilja att förstå det som varit och är. Studiet av blues och jazz, exempelvis, förknippas i allmänhet med studiet av en afroamerikansk kultur och det afrikanska arvet, som en senkommen upprättelse för dessa förtryckta grupper. Att framväxten av dessa genrer är betydligt mer komplex och troligtvis rymmer influenser från andra etniska grupper och en europeisk tradition har till stor del ignorerats. Populärmusikforskningen har också gärna ägnat sig åt…

Har ni åkt genom Hofors?

Bild
Något som verkligen saknas i Sverige är de opretentiösa mötenas offentliga rum - som den brittiska puben som finns i varje liten samling av stenhus i England. En social plats där ung som gammal kan slå sig ner för att äta en bit, ta en öl och sedan gå hem - utan krav på att stämma träff för "att tala ut" eller "gå vidare hem till dig eller mig" eller ens att prata med någon alls annan än bartendern. Jag vill bara sitta i en trivsam samvaro och titta och tänka. Inget  kalt, plastigt, stålaktigt och minimalistiskt rum. Bara en brasa eller levande ljus, en enkel soffa, en enkel meny och ett trevligt bemötande. Ingen snorkighet eller hippa servitörer med trasiga jeans som tar förödmjukande mycket betalt. Bara lugn och ro. Lyssna och vara artig. Tala om vädret eller livets förgänglighet och glädje. Sen går jag hem. För att komma tillbaka imorgon. Se samma ansikten och känna trygghet och delaktighet i en tyst gemenskap. Jag längtar dit.
På resa genom Sverige fryser jag. T…

Det genuina - en illusion

De flesta musikgenrer – inom folkmusik, populärmusik och konstmusik – har utvecklats efter hand i en oöverskådlig blandningsprocess utan någon medveten skapare. Var i denna blandningsprocess som ett genreepitet är som mest ”rätt” är en fråga om ideal och tycke. Den del i blandningsprocessen som man brukar kalla ”genuin” är oftast den äldst skönjbara, vilket alltså i själva verket bara handlar om en fas i den musikaliska utvecklinigsprocessen. Tro alltså inte på "kännare" som säger sig veta hur en genuin polska låter eller sådana som med bestämdhet hävdar att bara en viss typ av musik kan kallas äkta jazz.

Populärmusikens myt

Jag måste här citera en av den nutida musikvetenskapens största, men kanske mest ignorerade namn, Peter van der Merwe, som i bara några få meningar krossar myten om vår "moderna" populärmusik. Jag njuter varje gång jag läser det...
With the publication of the first blues the materials of the twentiethcentury popular composer were complete. Since then popular music has helped itself to various folk styles, taken hints from classical music, and combined existing styles in all sorts of ways. It has striven to maintain a sens of breathless novelty. But it has come up with nothing that, fundamentally, cannot be traced back to 1900 or earlier.
(Ur Origins of the Popular Style av Peter van der Merwe, 2002 s. 286)
Jag upprepar: "But it has come up with nothing that, fundamentally, cannot be traced back to 1900 or earlier."
Det han säger gör inte populärmusiken sämre men det visar hur viktigt det är att inte tro att något har större värde bara för att det är "modernt"…

Naivistisk jättegrej i Hammarbysjöstad

Bild
Vad är det här för en naivistisk jättegrej? Måste samtidskonst se ut att vara gjord av dagisbarn? Är det en symbol för Don Quijotes väderkvarnar? Eller valde man helt enkelt bara första bästa ungdomliga konstverk man fick förslag på då man var tvungen att spendera 1% av projektpengarna på konstnärlig utsmyckning. Modern i tiden måste man ju vara. Som en vindflöjel.

Njutningslogg: mat - Medelhavspärlan, Hammarbysjöstad

Med utsikt över Hammarbysjön har Medelhavspärlan ett utmärkt läge. Samtidigt inte lika hippt och snorkigt som Göteborg och Jimmys i samma stadsdel - och inte lika dyrt. Stället brukar kännas opretentiöst och sympatiskt och tillfredställande mysigt. Något var dock förändrat då jag och T tittade in sist för en matbit. Borden som annars brukar vara fria från dukar med en behagligt dämpad yta av trä, var nu iklädda ett vitt papper av typen som man har på rulle för barn att kludda på. Allt kändes med ens lite sterilt och prassligt. Servetternas kvalitet hade också sjunkit och spotlighten i taket spred ett märkligt sken som återkastades av det vita papperet. Det här kan ju låta som petitesser - men vad innebär begreppet "stämning" om inte just  subtila detaljer?

Jag och T valde båda caesarsallad - en av mina favoriträtter. Men - och nu önskar jag verkligen att alla restauranger som har caesarsallad på menyn ville höra upp - glöm inte bacon! Det som gör caesarsallad till en så intr…

Herrskap och tjänstefolk (Upstairs Downstairs)

Bild
Herrskap och tjänstefolk (Upstairs Downstairs). Har det gjorts en bättre TV-serie? Jag är benägen att sätta denna serie åtminstone som en av de fem bästa som någonsin gjorts, (eftersom det under 70- och 80-talen gjordes så fantastiskt bra TV-serier i Storbritannien som inte kan graderas). Serien går just nu i repris på TV4 Guld som verkligen är en Guld-kanal för dem som uppskattar äldre TV-serier. Herrskap och tjänstefolk är inget mindre än en lång historielektion i den mest effektiva av alla pedagogiska former, nämligen underhållningsformen. Så tydligt spänningarna i klassamhället framgår. De mest konservativa krafterna fanns inte alltid "upstairs". Som huvudpersoner framträder framföralla butlern Hudson och  jungfrun Rose som båda står högt i källarplanets hierarki. Båda söker med hela sin kraft  upprätthålla hierarkierna för sin egen heders skull och den orubbliga tron på det brittiska systemet. De är stolta och säkra i sin position. När hela klassamhället börjar vackla ä…

Fem stora författare - Andhé, Antti, Claesson, Evander och Malmsten

Fem stora författare - Stefan Andhé, Gerda Antti, Stig Claesson, Per Gunnar Evander och Bodil Malmsten. Alla dessa läste jag första gången när jag var i en formbar ålder, någonstans mellan 15- och 25-årsåldern. Alla har de det gemensamt att de ofta skriver knappt, med korta, starka meningar. Var och en har sin "egna" dialekt. Med en till synes enkelhet beskrivs det nära, "jordliga", aviga och ömma. Alla säger de något insiktsfullt om vår svenska kultur, speciellt om det som gått förlorat, på gott och ont. I vissa stunder är det smärtsamt tragiskt - men alltid uthärdligt. Små ord och mellanrum skapar en mångbottnad humor och ljusa livsstråk av hopp. Ofta svindlande poetiskt.  Så fort jag börjar läsa någon av dessa författare börjar det klia i kreativiteten (:-S).

Seriositet är kultur- och tidsbundet

Bild
Humor sägs vara kultur- och tidsbundet. Det är en sanning med mycket modifikation. Nog skrattar vi än idag åt Shakespeare och Wodehouse? Vad som är mycket mer påtagligt är väl hur SERIOSITET lätt blir föråldrat. Tag till exempel Ingmar Bergmans filmer. Hur utomordentligt tråkig är inte Det sjunde inseglet - för mig är den rena sömnpillret med sina teatrala repliker och skuggväxlingar, möjligtvis ofrivilligt komiskt då Max von Sydow spelar schack med döden ("- Du får ta svart", "- Ja, det passar väl bäst så", eller hur det nu var). (Vad är egentligen den stora skillnaden mellan Det sjunde inseglet och Hoberts lika ofrivilligt komiska men hårt kritiserade film Tre solar?) Hur intressant och komiskt mångbottnad är då inte istället Bergmans komedi En lektion i kärlek där Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck har ett djup i sina karaktärer - tack vare den dubbelhet som humor ofta innebär. Skådespelare får en annan bredd genom komik och humor. Pretentiös seriositet är egen…

Låt språket blomma med "svåra" ord

Man har ifrågasatt att jag använder "seriösa" och "avancerade" ord som "verk" och "kontrapunktik" då jag talat och skrivit om Povel Ramels konstnärskap (ett till "seriöst" ord). Jag tycker att man SKA använda ett avancerat språk, i synnerhet då man talar om det till synes lättsamma och enkla. Med avancerat menar jag ett synonymrikt, blommigt, starkt, färgrikt och talande språk. Det är ju endast på detta sätt vi kan avdramatisera språket, bjuda in dem som känner sig utanför. Låt dem upptäcka hur språket kan användas. Låt dem få en chans att upptäcka att "svåra" ord inte behöver vara kopplade till seriösa, tunga frågor. Om man inte tycker att man kan kalla Povel Ramels musik och text för verk anser man antagligen att det som enligt konvensionen kallas verk är något finare, mer KONST än den populärmusik som Povel Ramel står för. Man gör en uppdelning, en värdering. På samma sätt anser man antagligen att kontrapunktik hör till et…

Musikens blandning av berättande och extas

Musikens grundläggande funktion för människan kan diskuteras i det oändliga. Min tolkning är att musiken främst har två funktioner - en kommunicerande och en mediterande eller med andra ord, en uttåtriktad gemenskapsformande och en inåtvänd terapeutisk funktion.
Musikaliskt kan man märka två ytterligheter av musikaliska uttryck  - den berättande och dramaturgiska musiken samt den extatiska och statiska musiken. Båda dessa uttryck kan ha kommunicerande och mediterande funktioner även om det dramaturgiska generellt kan upplevas mer kommunicerande och den extatiska musiken mediterande. Inom musikhistorien kan man mycket generellt säga att konstmusik före modernismen ofta är dramaturgiskt präglad på ett sätt att vi som lyssnare uppfattar en historia eller ett "meddelande" från kompositören. Romantisk musik med exotiska inslag kan dock vara av det extatiska eller statiska slaget. Vissa kan ibland hävda att modernistisk konstmusik inte är musik, bara oljud. Detta kan bero på att d…

Chopin, Jobim och Emilia - plagiat och nyskapande

Bild
Kanske är det en av livets meningar - känslan av tillfredsställelse då pusselbitar ur ens liv och kunskap faller på plats och gör sikten bredare. Lyssnar på Andrzej Jagodzinski Trios jazzversion av Chopins preludium i E-moll, op. 28 och förstår plötsligt att Chopins verk är bakgrunden till Antonio Carlos Jobims bossa nova Insensatez (se nedan) - ett verk där Jobim har lyckats göra liderligheten i Chopins verk naket sårbar genom att ta bort den konstmusikaliska förnissan. Under 60-talet skedde fantastiska fusioner av konstmusik, jazz och folkmusik där resultatet utgör några av mästerverken i populärmusikens historia - tänk bara på musik av Jan Johansson, Astor Piazzolla, Jobim, John Barry och inte minst - Povel Ramel.
Lustigt nog så hörde jag tidigare idag också Emilia Rydbergs You're My World som visserligen är bra för att vara ett melodifestivalbidrag. Men medan Jobims Insensatez är ett mästerligt, nyskapande koncentrat av Chopins verk, så är versen i Emilias låt bara ett mediok…

Osten skall svettas!

När jag var barn förvarades osten och smöret aldrig i kylskåpet utan stod framme eller i skafferiet. Detta handlade inte om slarvig hygien. Smöret stod framme för att kunna bres och osten för att den smakade bäst så. Jag och mina systrar som lärt oss nya hygienvanor i skolan stoppade tonårsförnumstigt osten i kylskåpet då vi kom åt, varvid mamma oförtrutet plockade fram den och "snabbtinade" den över elementet.  Som vuxen kan jag konstatera att vi aldrig hade matförgiftning under min barndom - men väl en godare ost. Mitt njutningstips är därför: införskaffa en vacker ostkupa i kristall eller porslin, förvara sedan den vanliga hushållsosten, grevén eller prästosten under kupan i rumstemperatur över dagen och upplev därmed er osts nya, rikare smak. Delikat!

Den ruggiga ugglans gåta

Bild
"Ej längre hörs en spelglad fink som muntert mot mej bjäbbar, Men här och var i tallebröst blänker stora svarta näbbar." Den här tavlan  förknippar man kanske inte med Povel Ramel, men målningen är som direkt hämtad ur föreställningsvärlden till hans nyss citerade Visa i Kråknedan. Denna min barndoms skräck och fascination satt i övre hallen och stirrade outgrundligt uttryckslöst. Tog upp en hel vägg. "Jävlar va' me' ved!" lär Kammar-John ha sagt, som hjälpte till att hänga upp tavlan. Troligtvis syftade han på den breda guldramen som inte syns på bilden. Är det någon som vet vad konstnären till berguven heter? Tavlan är köpt någon gång på 1920-talet i Gävle. Signaturen är otydlig men indikerar ett dubbelnamn och årtalet 1918. Vad gör man med detta åbäke till odjur?  Lägg märke till de tre skimrande äggen som framträder ur bakgrunden likt klor. "Grön slår lågan och i din sko / kröktes tårna till en ondskeklo". Fy burr!

HEJ! - ett ord som kräver utropstecken

Som flitig mailskrivare har jag blivit uppmärksam på den lilla vanliga hälsningsfrasen "hej". Ordet kan tyckas obetydligt och används ofta slentrianmässigt, men hejet betyder faktiskt något. Genom denna hälsning signalerar vi vår inställning till vår mottagare. Personligen reagerar jag alltid negativt när jag får mail där avsändaren skriver "Hej" utan utropstecken. Vissa skriver "Hej," med ett litet komma efter, som om avsändaren vill skapa en distans - inte hälsa sin mottagare med ett varmt och hjärtligt "Hej!" utan bara med ett litet blekt, njuggt "Hej,". Trodde vederbörande att han eller hon formulerat sig formellt korrekt så skall jag snart bevisa att han eller hon har fel, eller åtminstone agerar språkligt motsägelsefullt, ja, nästan ologiskt. "Hej" är ett ord som kräver utropstecken! Kommatecken i hälsningsfraser hör till förtroliga och nedtonade fraser som: "Kära Johanna, jag skriver till dig för att...." osv…

Ikväll var Stockholm en skönhet.

Bild
Stor är kvällen. Bara min. Mitt eget Stockholm. Aprikosfärgad skymning.  Ballonger över vattnet. Mörkblå sammetshimmel och det där sidentäcket som bretts ut framför staden. Ett segelskepp sakta glider. Tyst. Allt är som en tavla med trädgrenars silhuetter som en jugendram. Allt är ointagligt, onåbart. På avstånd. Från Finnbodavarvs tomma kaj blickar jag bort mot det där guldglittret. En hägring och dröm. Jag är ensam, men äger allt. Jag är ointaglig, onåbar. På avstånd.

KAMPSÅNG

Bild
Det finns vissa typer av sammanslutningar, grupper eller rörelser man bör undvika. Det kan vara religiösa eller politiska grupper - rasistiska och fundamentalistiska rörelser, vissa feministiska och vänsterorienterade grupper, men även andra sammanslutningar dolda bakom mer harmlösa fasader. Dessa grupper har vissa gemensamma nämnare:

En uppdelning av verkligheten i ett ”vi” och ett ”dom”. T.ex. ”vi svenskar, de där invandrarna”, ”vi frälsta, de ogudaktiga”, ”vi kvinnor, de där männen”, ”vi arbetare, de där direktörerna”, "vi folket, de där politikerna".

Fördomar om ”dom andra” t.ex. "utlänningar är kriminella", "ofrälsta är syndiga", ”män har ingen simultankapacitet”, ”de rika skor sig på de fattiga”.

En utopisk vision som rörelsen bygger på. T.ex. "en värld där alla folk bor för sig utan att blanda sig med varandra", "en värld där alla är frälsta", "en värld där alla delar på makten och ägandet", "en värld där kvinnor och…

Huset som är jag

Bild
Det här huset är jag. Slitet, gömt och skambelagt. Utblicken dold bakom nylon. Fönstren under taken igensatta, blinda. Hela utsidan ett öppet sår. Tusen saker, slängda, gömda, trasiga i lådor och skåp. Rum på rum fyllda av mättad tystnad. Dammet ligger stilla, andas bara stötvis. Nu köper jag huset i skogen.

Vårdträd

Jag låg på gräsmatten och såg upp i lövverket. Spelet mellan skuggor och ljus var förtrollande. En hel värld rymdes där, synlig men ändå dold, tyst men ändå sjungande, hummande. Surret av tusentals bin och vindens smekande lek i bladverket.

Jag betänker de mäktiga lönnar som ännu vaktar mitt barndomshem. Två ståtliga jättar som ensamma står kvar medan fasaden rämnar och husgrunden sjunker. Snart färgas lövverket eldrött, snart kastas den gula skruden för vinden. Står de kvar i höststormen? Med åren har grenar brutits av och ståten blivit tunnare, bräckligare. Men nya löv ska spränga fram i vår. Och kanske nästa. Men åren går. Gren efter gren skall brytas och falla.

Min far , farfar och svärfar - alla försökte de förgäves plantera ädelträd som ek, bok och ask. Pappas plan var ett arboreum. Men norr om Dalälven fick vi nöja oss med lönnar och klibbig poppel som kontrast till den eviga granen och tallen. I granskogens land kunde man till och med älska något så slyaktigt som asp. Så skapade…

Jacques Tati

Bild
En av mina, i flera bemärkelser, raraste skivor i CD-hyllan är Composers for the films of Jacques Tati. Min fablaisse för denna skiva ter sig för de flesta obegriplig eftersom en stor del av skivan upptas av ljud direkt från filmerna (exempelvis det pjongiga ljudet av svängdörren till hotellrestaurangen i Semestersabotören). För mig är skivan ett säkert humörhöjarpiller, inte bara för att ljuden är komiska utan för att ljud och musik speglar filmernas lyckliga värld. Tatis filmmusik och -ljud kan i stil ofta kallas "mickey mousing" vilket innebär en musikalisk och ljudmässig spegling av händelser och rörelser. Tatis filmer kan som helhet ses som ett slags filmiska tablåer där ljudet är en viktig del i tablåns helhet.

I min avhandling om Povel Ramel, Med Gårdagens Dörr på glänt, har jag delat in Ramels verk i sex sångtextgenrer: berättelsen, betraktelsen, stämningen, porträttet, dramat och språkleken. Dessa genrer kan i viss mån omsättas att beskriva andra konstarter. Det jag…

Livets gåtor Jane Austen av Vivi Edström

Bild
Ibland bjuds man på en liten lycka. Utan att ha beställt den damp en bok från Böckernas klubb ner i brevlådan - Livets gåtor; Jane Austen av Vivi Edström. Kanske borde jag ha blivit irriterad men bokens sinnlighet och titel väckte något inom mig - en lust? Efter en arbetsam vår med färdigställandet av en doktorsavhandling fann jag mig i juni, efter disputationen, i ett tillstånd av apati och nedstämdhet. Skulle jag någonsin kunna skriva mer? Sommaren låg het, platt och intetsägande framför mig.

Så fick jag Edströms bok i min hand och något hände. På pärmens insida breder Brighton Beach ut sig via John Constables vackra målning från 1824. Havets friska bris, rullande vågor och måsars skri. Så öppnar sig horisonten. En inbjudan till läsaren till det förgångna, men också till det oändliga landskapet - litteraturens värld och vår egen fantasi. Pärmens bakre insida är en bild av det till synes motsatta, det privata, intima, men också ett mikrokosmiskt fantasilandskap - ett lapptäcke sytt a…

I sista minuten av Alfred Hitchcock

Bild
Det finns olika typer av bra filmer. Filmer som griper tag och berör men som känslomässigt är för tunga för att se om. Filmer som är fascinerande med fantastiskt skådespeleri men ojämna. En helt annan typ av film är Alfred Hitchcocks klassiker I sista minuten (North by Northwest) från 1959. Denna film kan man se om och om igen och efterhand bara njuta av de fulländade detaljerna. Jag vill likna den vid en grekisk skulptur - helgjuten, seren och stereotyp och så skickligt utförd och minutiöst proportionerad att man inte kan se sig mätt. Här finns inga skarvar mellan hantverk och konstverk. Varje scen i denna film är ett estetiskt koncentrat av filmen i sin helhet - rummets färger, struktur och linjer samverkar och håller ihop filmen stilmässigt. En hypermodern, sofistikerad 50-talsestetik genomsyrar varje bild. Allt har en beigegrågrön-dimrosa färg. Lägg märke till dessa färgers eleganta framtoning genom rummens och scenrummens geometriska mönster. I stadsmiljön: de vertikala draperier…

Bill Brown - Storbritannien, en kärlekshistoria del II

Det var ofta Bill Browns fel. Eller ska vi säga förtjänst. Ständigt 11 år med nedhasade knästrumpor, en något trulig min och ett gäng laglösa släntrande efter sig, lade han ideligen beslag på mig och placerade mig inomhus i läsfåtöljen.
- Du måste gå ut när det är sommar! skrek mamma förtivlat nerifrån hallen medan jag försjönk allt djupare in i mitt bokliga dammoln i biblioteket på övervåningen. Hur skulle vår igenväxta nässelträdgård där solen sken kallt och tomt kunna tävla mot Bills idyll. Alltid hände det något i den lilla engelska byn - en soaré skulle ordnas, en professor skulle komma med tåget, kvinnoföreningen skulle hålla möte. Alltid fanns Bill och de laglösa i bakgrunden med en revolutionerande plan eller uppfinning - som alltid fick förödande konsekvenser. Ungefär så här slutade det hela alltid:

En timma därefter satt Bill i köksträdgården på en upp- och nedvänd låda och sög med trumpet motspänstig uppsyn på det allra sista och smutsigaste "krusbäret". Vemodigt t…

Storbritannien, en kärlekshistoria - del I

Bild
Vad är nu det här mellan Storbritannien och mig? Något annat än passion kan jag inte kalla det - det här kraftiga dunket i bröstet då jag hör ord som afternoon tea eller King's College Choir eller Lyme Regis. Fast det bara är ord väcks mina sinnen - spröda röster i katedralens valv, den sötfeta grädden på tungan, vinden och vattnet som ihärdigt slår och virvlar mot piren. Det är något sinnligt med mitt Storbritannien - något som fyller mig med frihet och äventyr, trygghet och njutning. Men också ett bitterljuvt vemod. Mitt Storbritannien är inte the Clash eller Londons nattliv. Mitt Storbritannien är en del av den nostalgiska kultur som miljontals människor älskar - och som just därför fortfarande lever, till viss del. Alla passioner har ett visst mått av naivitet.

Vad i ens person eller förflutna avgör vilka passioner man får? Någonstans i bakgrunden finns min mamma. Jag ser henne ratta en liten vinröd Morris kring Trafalgar Square. Med vita bilhandskar håller hon ett stadigt grep…

Säckpipa i Sickla i stort Sicklaevenemang

Bild
För några dagar sedan stod en man på bryggan vid Sickla allé och spelade säckpipa. Jag har hört honom några gånger förut - ibland med år emellan, men så plötsligt, på ens tysta promenad, bryter ljudet fram. Som en blandning av rop, gnissel och tordönstämma. En genomträngande bordunton. Upplevelsen är mäktig. Jag ryser. Ingen lämnas oberörd av pipans ljud. Och levande musik utanför konsertarenor är vi inte bortskämda med. När hörde någon pianoklink från ett öppet fönster senast?

Min idé är nu - eller mitt önskemål - att vi får höra en hel utomhuskonsert med denne man. Just där på bryggan. Publiken kan sitta i gräset eller stå på andra sidan sjön (ljudet är underbart även på långt håll). Kanske som en del av ett större evenemang i Sickla, sponsrat av lokala företag, affärer, bostadrättföreningar, restauranger, Lilla Sicklas vänner, Sickla Slussens vänner, passagerarbåten Ran och andra. SICKLAS SKÖNA DAG -vad tror ni om det?

(Kanske vet någon läsare vem mannen med säckpipa är? Mannen i f…

Stefan Andhé på upptäcktsfärd i Storbritannien

Hallå alla TV-producenter! Detta är en idé till ett drömprogram. En dröm för alla anglofiler, som jag, och inte minst för oss som börjar få abstinens efter Stefan Andhés röst, stil och formuleringsförmåga. Vad det inte länge sedan han kom ut med någon bok nu?

Idén går ut på att låta journalisten och krönikören Stefan Andhé (som är bosatt i London sedan flera decennier) resa runt i Storbritannien och låta honom reflektera över det han ser och upplever. Stefan har inget körkort så han skulle resa med lokalbussar, tåg eller kanalbåtar till ganska okända, mindre platser. Jag kan precis tänka mig de underbara konversationer och möten som skulle kunna uppstå mellan honom och lokalbefolkningen på någon liten ort, på det lokala museet eller snabbköpet. Det finns något naivt oförställt, en slags ständig häpenhet inför livet och världen hos Andhé - och något djupt filosofiskt. Ingen kan som han se det stora i det lilla. Resandet skulle vara en upptäcktsfärd -infallsrikt och opretentiöst. Stora …

Halv åtta hos mig

Vad är det här - vanliga människor som lite taffligt lagar mat och bjuder hem okända människor. Och varför pratar Helge Skoog hela tiden så att man inte hör vad de andra säger? Första gången jag såg det här progammet förstod jag ingenting. Med tiden har jag lärt mig att längta till detta program och i synnerhet till Helge Skoogs kommentarer. Det är fascinerande hur snabbt man tycker sig lära känna de medverkande bara genom glimtvisa ord, gester, deras sätt att laga och tala om maten, duka och hälsa de övriga välkomna. Och kanske framförallt genom att se deras hem. Husesynen är alltid lika intressant. Här blir det så tydligt hur någons hem speglar personens både yttre och inre - färgerna, detaljerna, storleken på rummen, placeringen av möbler, utsikten. Det psyklogiska underhållningsvärdet är charmant. Många ter sig osympatiska och hycklande med en gillande fasad utåt mot värden eller värdinnan men med sarkastiska och nedlåtande åsikter bakom ryggen. (Förstod de inte vid inspelningen a…

Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson

Alla hade talat om denna bok som fantastisk, som något helt nytt. "Du måste läsa den!". Förväntningarna var alltså väldigt stora då jag närmade mig boken. Och det var med växande förvåning jag läste - men inte av en postiv art. Hade inte förväntningarna varit så stora och uppståndelsen kring boken så gigantisk så skulle jag bara överseende ha lagt ifrån mig boken och tänkt att detta bara var en i mängden svenska lycksökande deckarförfattare med dåligt språk och alltför vidlyftig intrig vad gäller blod, sex, sensation och hemligheter. Kan någon förklara VAD som är bra med denna bok? Jag kan till och med tycka att Liza Marklund har vissa poänger i jämförelse.

Språkstil: Först och främst är stilistiken platt och ointressant och ibland till och med schablonmässig. Larsson verkar bara vara inriktad på att berätta en historia. För mig kan en dålig historia räddas av ett bra språk men ett dåligt språk gör även den bästa historia ointressant. (En författare som Per-Gunnar Evander kan…

Modernistisk arkitektur

Bild
Var finns de modiga arkitekterna som vågar bejaka skönhet? Hur länge ska man behöva utstå modernismens skönhetsförakt? Många arkitekter talar om att man vill skapa byggnader "i tiden". Med det menas en modernistisk stil - någonstans mellan funktionalism (som lanserades på 30-talet) och 70-talets miljonprogram-stil - vilket ju alltså inte kan sägas vara vår tid. När arkitekterna talar om sin arkitektur som varande "i tiden" blir det en slags cirkeldefinition - alla gör det de andra gör, vilket ju ger ett resultat som liknar det som andra också gör i samma tid. Men som sagt, egentligen sysslar man med att pastischera den fulaste tiden i arkitekturens historia. (Ordet pastisch skulle de själva naturligtvis aldrig använda). Förstår inte arkitekter att de påverkar tiden? Vem har bestämt att vår tid ska utmärkas av betong och plast? Arkitekter, byggherrar och designers naturligtvis.

Värst är att se hur 60-70-talens miljonprogramstil har blivit lite chic och "inne&quo…

Glamour

Den här TV-serien är som ett grekiskt drama. Stereotypt men existentiellt. Två personer möts i ett rum. Allt är vackert, ljus tända, blommor piffade, ansikten utslätade. Men det är instängt. Som ett dockskåp utan trappor mellan våningarna, eller toalett. Man förstår inte riktigt hur de lever på riktigt. Hur de andas. Alla repliker är starka, dramatiska - om passion, kärlek, erotik, hat, svartsjuka, död, sjukdom. En okänd son dyker upp, någon blir kär i sin bror (som egentligen inte är en bror), någon blir galen, någon vaknar upp från de döda (fast med en logisk förklaring att hon inte var riktigt död).

Men så plötsligt händer något oväntat - någon gör en liten grimas, en överraskande gest, ett leende utanför manus - små korn av mänsklighet som får mig att sitta kvar. Regissörerna och avsnittsförfattarna är antagligen inte desamma hela tiden. Ibland bryter en slags slapstick ut som om alla bara flippade ur (de har ju hållit på sedan 1987 så man förstår att det blir fnissigt ibland). En …

Willy i Bygglov

Han spankulerar där som programseriens lille tomtespelevink och gör ärenden. Plötsligt, som i förbifarten, citerar eller travesterar han - på en utdöende stockholmska - något ur Bibeln eller Shakespeare eller en bortglömd schlager från 30-talet. Ingen annan i programmet förstår någonting. Här finns en naturbegåvning som kanske aldrig någon har förstått sig på.

Bosse Bildoktor

En av dessa fullkomligt unika personligheter som man bara vill trycka till sitt hjärta - Bosse var tog du vägen? Jo, jag vet att han är i någon lokalradio (P4) och pratar och det är ju vackert så. Men är det inte tragiskt att när man hittar en sådan här unik personlighet så överutnyttjas han gärna och banaliseras? Han (liksom Ernst Kirchsteiger nu för tiden) plojades bort. Speciellt när Tina Thörner kom in i bilden och man började jonglera med skruvnycklar. Det behövde ju egentligen inget annat än att Bosse lyfta på motorhuven och pekade på någon kabel så var man fastnaglad, fångad, förförd av hans intresse för en oljig motor - det är en fantastisk talang. Precis så vill man att varje lärare och varje pappa ska vara. Har man fått uppleva den lusten till livets små ting på nära håll så blir hela livet ett äventyr. Men jag förstår faktiskt att hans program lades ner - hans sprudlande energi, entusiasm och utstrålning sprängde rutan, det blev för mycket för svensk TV.

Ernst Kirschsteiger

Vem kan inte låta bli att fascineras över denne man - detta fenomen med sin blandning av mjukhet och manlighet. Jag känner dock en viss rädsla för att han ska överutnyttjas av TV-producenter för att sedan bara slängas på sophögen (som Bosse Bildoktor). De pretentiösa, barnsliga, ungironiska Fredrik och Filip lyckades förnedra honom (också) i sitt program (med den dumt förväxlingsbara titeln Ett herrans liv), vilket var smärtsamt att se. Varför ställde han upp där? Och är inte Sommar med Ernstlite väl reklamfilmsmässigt - glitter i vattnet, vajande råg och (värst av allt) gulligull med barn? Jag känner ingen tyngd. Har Ernst ingen egen kontroll över programmen? Ge honom fria händer så tror jag att vi skulle få se något helt unikt - ett annat djup som man anar finns hos honom. Kanske svärta. Ett allvar som TV 4 inte vågar släppa fram. Men jag älskar hans livslust och nyfikenhet, en slags oskuldfull glädje som känns skör.

Är det inte också härligt hur Ernst går emot mångas fördomar mot ös…

Rent hus

Ett lite dubiöst program eftersom man anar djupa tragiska bakgrunder till stökigheten i vissa hem. De medverkande är främst av två kategorier: finskbrytande personer med psykiska och alkoholrelaterade problem som har katter och ouppfostrade ungdomar som aldrig fått lära sig att städa eller bli vuxna. Det fascinerande är dock programledarna - ett slags féer eller Mary Poppins(ar). Man blir ändå lite uppiggad av deras entusiasm - och deras osannolika uppenbarelser. Kommentatorn och hans putslustiga kommentarer är dock ibland osmakliga med tanke på personernas ofta tragiska tillstånd.Jag har tidigare sett en liknande serie i brittisk TV men denna serie hade en annan bredd och även djup. Där handlade det mer om kaos och mycket grejer och mindre om kvalster och bakterieodlingar. Även där fanns det tragik bakom personernas röra, men detta talade man om - programledaren var också någon slags terapeut. Städningen blev en psykologisk utrensning och befrielse och många saker såldes på auktion o…