Inlägg

Visar inlägg från juli, 2009

Storbritannien, en kärlekshistoria - del I

Bild
Vad är nu det här mellan Storbritannien och mig? Något annat än passion kan jag inte kalla det - det här kraftiga dunket i bröstet då jag hör ord som afternoon tea eller King's College Choir eller Lyme Regis. Fast det bara är ord väcks mina sinnen - spröda röster i katedralens valv, den sötfeta grädden på tungan, vinden och vattnet som ihärdigt slår och virvlar mot piren. Det är något sinnligt med mitt Storbritannien - något som fyller mig med frihet och äventyr, trygghet och njutning. Men också ett bitterljuvt vemod. Mitt Storbritannien är inte the Clash eller Londons nattliv. Mitt Storbritannien är en del av den nostalgiska kultur som miljontals människor älskar - och som just därför fortfarande lever, till viss del. Alla passioner har ett visst mått av naivitet.

Vad i ens person eller förflutna avgör vilka passioner man får? Någonstans i bakgrunden finns min mamma. Jag ser henne ratta en liten vinröd Morris kring Trafalgar Square. Med vita bilhandskar håller hon ett stadigt grep…

Säckpipa i Sickla i stort Sicklaevenemang

Bild
För några dagar sedan stod en man på bryggan vid Sickla allé och spelade säckpipa. Jag har hört honom några gånger förut - ibland med år emellan, men så plötsligt, på ens tysta promenad, bryter ljudet fram. Som en blandning av rop, gnissel och tordönstämma. En genomträngande bordunton. Upplevelsen är mäktig. Jag ryser. Ingen lämnas oberörd av pipans ljud. Och levande musik utanför konsertarenor är vi inte bortskämda med. När hörde någon pianoklink från ett öppet fönster senast?

Min idé är nu - eller mitt önskemål - att vi får höra en hel utomhuskonsert med denne man. Just där på bryggan. Publiken kan sitta i gräset eller stå på andra sidan sjön (ljudet är underbart även på långt håll). Kanske som en del av ett större evenemang i Sickla, sponsrat av lokala företag, affärer, bostadrättföreningar, restauranger, Lilla Sicklas vänner, Sickla Slussens vänner, passagerarbåten Ran och andra. SICKLAS SKÖNA DAG -vad tror ni om det?

(Kanske vet någon läsare vem mannen med säckpipa är? Mannen i f…

Stefan Andhé på upptäcktsfärd i Storbritannien

Hallå alla TV-producenter! Detta är en idé till ett drömprogram. En dröm för alla anglofiler, som jag, och inte minst för oss som börjar få abstinens efter Stefan Andhés röst, stil och formuleringsförmåga. Vad det inte länge sedan han kom ut med någon bok nu?

Idén går ut på att låta journalisten och krönikören Stefan Andhé (som är bosatt i London sedan flera decennier) resa runt i Storbritannien och låta honom reflektera över det han ser och upplever. Stefan har inget körkort så han skulle resa med lokalbussar, tåg eller kanalbåtar till ganska okända, mindre platser. Jag kan precis tänka mig de underbara konversationer och möten som skulle kunna uppstå mellan honom och lokalbefolkningen på någon liten ort, på det lokala museet eller snabbköpet. Det finns något naivt oförställt, en slags ständig häpenhet inför livet och världen hos Andhé - och något djupt filosofiskt. Ingen kan som han se det stora i det lilla. Resandet skulle vara en upptäcktsfärd -infallsrikt och opretentiöst. Stora …

Halv åtta hos mig

Vad är det här - vanliga människor som lite taffligt lagar mat och bjuder hem okända människor. Och varför pratar Helge Skoog hela tiden så att man inte hör vad de andra säger? Första gången jag såg det här progammet förstod jag ingenting. Med tiden har jag lärt mig att längta till detta program och i synnerhet till Helge Skoogs kommentarer. Det är fascinerande hur snabbt man tycker sig lära känna de medverkande bara genom glimtvisa ord, gester, deras sätt att laga och tala om maten, duka och hälsa de övriga välkomna. Och kanske framförallt genom att se deras hem. Husesynen är alltid lika intressant. Här blir det så tydligt hur någons hem speglar personens både yttre och inre - färgerna, detaljerna, storleken på rummen, placeringen av möbler, utsikten. Det psyklogiska underhållningsvärdet är charmant. Många ter sig osympatiska och hycklande med en gillande fasad utåt mot värden eller värdinnan men med sarkastiska och nedlåtande åsikter bakom ryggen. (Förstod de inte vid inspelningen a…

Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson

Alla hade talat om denna bok som fantastisk, som något helt nytt. "Du måste läsa den!". Förväntningarna var alltså väldigt stora då jag närmade mig boken. Och det var med växande förvåning jag läste - men inte av en postiv art. Hade inte förväntningarna varit så stora och uppståndelsen kring boken så gigantisk så skulle jag bara överseende ha lagt ifrån mig boken och tänkt att detta bara var en i mängden svenska lycksökande deckarförfattare med dåligt språk och alltför vidlyftig intrig vad gäller blod, sex, sensation och hemligheter. Kan någon förklara VAD som är bra med denna bok? Jag kan till och med tycka att Liza Marklund har vissa poänger i jämförelse.

Språkstil: Först och främst är stilistiken platt och ointressant och ibland till och med schablonmässig. Larsson verkar bara vara inriktad på att berätta en historia. För mig kan en dålig historia räddas av ett bra språk men ett dåligt språk gör även den bästa historia ointressant. (En författare som Per-Gunnar Evander kan…

Modernistisk arkitektur

Bild
Var finns de modiga arkitekterna som vågar bejaka skönhet? Hur länge ska man behöva utstå modernismens skönhetsförakt? Många arkitekter talar om att man vill skapa byggnader "i tiden". Med det menas en modernistisk stil - någonstans mellan funktionalism (som lanserades på 30-talet) och 70-talets miljonprogram-stil - vilket ju alltså inte kan sägas vara vår tid. När arkitekterna talar om sin arkitektur som varande "i tiden" blir det en slags cirkeldefinition - alla gör det de andra gör, vilket ju ger ett resultat som liknar det som andra också gör i samma tid. Men som sagt, egentligen sysslar man med att pastischera den fulaste tiden i arkitekturens historia. (Ordet pastisch skulle de själva naturligtvis aldrig använda). Förstår inte arkitekter att de påverkar tiden? Vem har bestämt att vår tid ska utmärkas av betong och plast? Arkitekter, byggherrar och designers naturligtvis.

Värst är att se hur 60-70-talens miljonprogramstil har blivit lite chic och "inne&quo…

Glamour

Den här TV-serien är som ett grekiskt drama. Stereotypt men existentiellt. Två personer möts i ett rum. Allt är vackert, ljus tända, blommor piffade, ansikten utslätade. Men det är instängt. Som ett dockskåp utan trappor mellan våningarna, eller toalett. Man förstår inte riktigt hur de lever på riktigt. Hur de andas. Alla repliker är starka, dramatiska - om passion, kärlek, erotik, hat, svartsjuka, död, sjukdom. En okänd son dyker upp, någon blir kär i sin bror (som egentligen inte är en bror), någon blir galen, någon vaknar upp från de döda (fast med en logisk förklaring att hon inte var riktigt död).

Men så plötsligt händer något oväntat - någon gör en liten grimas, en överraskande gest, ett leende utanför manus - små korn av mänsklighet som får mig att sitta kvar. Regissörerna och avsnittsförfattarna är antagligen inte desamma hela tiden. Ibland bryter en slags slapstick ut som om alla bara flippade ur (de har ju hållit på sedan 1987 så man förstår att det blir fnissigt ibland). En …

Willy i Bygglov

Han spankulerar där som programseriens lille tomtespelevink och gör ärenden. Plötsligt, som i förbifarten, citerar eller travesterar han - på en utdöende stockholmska - något ur Bibeln eller Shakespeare eller en bortglömd schlager från 30-talet. Ingen annan i programmet förstår någonting. Här finns en naturbegåvning som kanske aldrig någon har förstått sig på.

Bosse Bildoktor

En av dessa fullkomligt unika personligheter som man bara vill trycka till sitt hjärta - Bosse var tog du vägen? Jo, jag vet att han är i någon lokalradio (P4) och pratar och det är ju vackert så. Men är det inte tragiskt att när man hittar en sådan här unik personlighet så överutnyttjas han gärna och banaliseras? Han (liksom Ernst Kirchsteiger nu för tiden) plojades bort. Speciellt när Tina Thörner kom in i bilden och man började jonglera med skruvnycklar. Det behövde ju egentligen inget annat än att Bosse lyfta på motorhuven och pekade på någon kabel så var man fastnaglad, fångad, förförd av hans intresse för en oljig motor - det är en fantastisk talang. Precis så vill man att varje lärare och varje pappa ska vara. Har man fått uppleva den lusten till livets små ting på nära håll så blir hela livet ett äventyr. Men jag förstår faktiskt att hans program lades ner - hans sprudlande energi, entusiasm och utstrålning sprängde rutan, det blev för mycket för svensk TV.

Ernst Kirschsteiger

Vem kan inte låta bli att fascineras över denne man - detta fenomen med sin blandning av mjukhet och manlighet. Jag känner dock en viss rädsla för att han ska överutnyttjas av TV-producenter för att sedan bara slängas på sophögen (som Bosse Bildoktor). De pretentiösa, barnsliga, ungironiska Fredrik och Filip lyckades förnedra honom (också) i sitt program (med den dumt förväxlingsbara titeln Ett herrans liv), vilket var smärtsamt att se. Varför ställde han upp där? Och är inte Sommar med Ernstlite väl reklamfilmsmässigt - glitter i vattnet, vajande råg och (värst av allt) gulligull med barn? Jag känner ingen tyngd. Har Ernst ingen egen kontroll över programmen? Ge honom fria händer så tror jag att vi skulle få se något helt unikt - ett annat djup som man anar finns hos honom. Kanske svärta. Ett allvar som TV 4 inte vågar släppa fram. Men jag älskar hans livslust och nyfikenhet, en slags oskuldfull glädje som känns skör.

Är det inte också härligt hur Ernst går emot mångas fördomar mot ös…

Rent hus

Ett lite dubiöst program eftersom man anar djupa tragiska bakgrunder till stökigheten i vissa hem. De medverkande är främst av två kategorier: finskbrytande personer med psykiska och alkoholrelaterade problem som har katter och ouppfostrade ungdomar som aldrig fått lära sig att städa eller bli vuxna. Det fascinerande är dock programledarna - ett slags féer eller Mary Poppins(ar). Man blir ändå lite uppiggad av deras entusiasm - och deras osannolika uppenbarelser. Kommentatorn och hans putslustiga kommentarer är dock ibland osmakliga med tanke på personernas ofta tragiska tillstånd.Jag har tidigare sett en liknande serie i brittisk TV men denna serie hade en annan bredd och även djup. Där handlade det mer om kaos och mycket grejer och mindre om kvalster och bakterieodlingar. Även där fanns det tragik bakom personernas röra, men detta talade man om - programledaren var också någon slags terapeut. Städningen blev en psykologisk utrensning och befrielse och många saker såldes på auktion o…

Kommisarie Morse och Adam Dalglish

Kommisarie Morse är en brittisk deckarserie byggd på Colin Dexters böcker och romankaraktärer. Serien gjordes 1987-2000. För ovanlighetens skull är denna serie faktiskt bättre än böckerna vilket till stor del är John Thaws förtjänst, som spelar huvudrollen. Hans ansikte och minspel ger serien en djupare dimension av lidelse och sorg, vilket man aldrig får någon reell förklaring till, förutom att Morse allmänt verkar vara en ensam människa. Viktig för seriens laddning är också den geniala musiken (av Barrington Pheloung) som bygger på morse-signaler! Musiken är ödesmättad med samma återhållsamma lidelse som finns hos Morse själv och som generellt är ett kännetecken på de bästa brittiska TV-produktionerna - och deras musik.

Miljön - Oxford - är magnifik och inbjuder med sina gotiska valv och intellektuella miljöer till känslomässiga och psykologiska intriger. Intrigerna är fortfarande intressanta och spännande utan nästan något blod alls. Tematiken med den akademiska världen, kyrkan, slu…

Antikdeckarna

Antikdeckarna Pontus Silfverstolpe och Anders Welander (den sistnämnde sorgligt nog utbytt i de nya avsnitten). Svärmorsdrömmar -trevliga, artiga, intelligenta och med blick för det gamla och värdefulla (nej, jag är inte ironisk, jag gillar inte ironi). Sin späda ålder till trots verkar de veta allt! Deras återhållna entusiasm har något romantiskt gammaldags över sig. Liksom deras lågmälda samtalston med munhuggning à la En förlorad värld. Hur har de hunnit med - och dessutom lärt sig kinesiska som Welander? (Finns det bara vokaler i kinesiska?). Var har Welander tagit vägen förresten - promenerar han på sitt timida, rakryggade sätt på kinas gator på jakt efter en blåvit kendi? Finns det inte något mycket upphetsande, äventyrligt över plingelinget i klockan då man öppnar dörren till en prylbod eller antikaffär och dammdoften slår emot en?