Bill Brown - Storbritannien, en kärlekshistoria del II

Det var ofta Bill Browns fel. Eller ska vi säga förtjänst. Ständigt 11 år med nedhasade knästrumpor, en något trulig min och ett gäng laglösa släntrande efter sig, lade han ideligen beslag på mig och placerade mig inomhus i läsfåtöljen.
- Du måste gå ut när det är sommar! skrek mamma förtivlat nerifrån hallen medan jag försjönk allt djupare in i mitt bokliga dammoln i biblioteket på övervåningen. Hur skulle vår igenväxta nässelträdgård där solen sken kallt och tomt kunna tävla mot Bills idyll. Alltid hände det något i den lilla engelska byn - en soaré skulle ordnas, en professor skulle komma med tåget, kvinnoföreningen skulle hålla möte. Alltid fanns Bill och de laglösa i bakgrunden med en revolutionerande plan eller uppfinning - som alltid fick förödande konsekvenser. Ungefär så här slutade det hela alltid:

En timma därefter satt Bill i köksträdgården på en upp- och nedvänd låda och sög med trumpet motspänstig uppsyn på det allra sista och smutsigaste "krusbäret". Vemodigt tänkte han tillbaka på dagens händelser. Han hade knappast haft någon större framgång. Hans vänlighet mot grannens flicka hade misstytts som ett attentat mot hennes liv, hans försök att hjälpa Ethel i hennes kärleksaffär hade pinsamt missförståtts och slutligen, då han upptäckt en fullt vetenskaplig metod att utplåna gammal målarfärg, hade han brutalt angripits av en rasande och oresonlig far.
Vem grannflickan ovan var minns jag inte men en av de flickor som fanns i de laglösas periferi var den lilla otäckt söta Violet, som med korkskruvslockar, smilgropar och läspande svada försökte ställa sig in hos Bill - alltid med motsatt resultat. Tillsammans hatade vi henne. (Jag har sedan dess alltid haft svårt för smilgrops-typen.) Bill föredrog mer den tystlåtna och kloka Joan (som jag vill minnas att hon hette). Andra namn har fastnat för evigt: Bills 19-åriga, svala skönhet till syster - Ethel (uttalas ETÄL), liksom Bills närmaste kumpan - Ginger (samma namn som Fred Astaires kumpan???), för att inte tala om Bills bakelsestinna belackare - Hubert Lane.

Bill-böckerna var Wahlströms så kallade pojkböcker med grön rygg. Men jag kan tänka mig att jag inte var den enda flicka som valde Bill-böckerna framför Kitty och andra mesar. Varför älskade jag Bill? Någon äventyrlig flicka var aldrig jag. Och som sagt - intrigerna, upptågen och äventyren i Bill-böckerna slutade ofta i ett missförstånd eller antiklimax. Kanske var det just detta verklighetsnära och psykologiskt trovärdiga som fångade mig. Bills lilla engelska medelklassby var i och för sig långt från min verklighet men Crompton lyckades göra Bills by till min. Detta är det fantastiska med språk - hur man som författare kan återge, berätta och gestalta så att man som läsare fångas in och placeras någon annanstans. Jag hamnade i England. I deras cricketmatcher, te-stunder och välgörenhetsbasarer. Jag var Bill och såg hans värld utifrån hans blick, men kunde också betrakta honom utifrån, inifrån någon annan. Cromptons språk gestaltade de psykologiska stämningarna med små medel där ofta det som inte sägs kan betyda lika mycket som det som uttalas. Författarens penna är läsarens farkost. Se vart Cromptons farkost tar oss som läsare här:

Bill fann sig plötsligt sitta framför ett öppet piano med en spänd och tigande skara kvinnor omkring sig. Och Bill kunde inte spela piano. Bill hade aldrig lärt sig spela piano. Han såg sig förtvivlat omkring - rad efter rad av förväntansfulla ansikten var vända upp mot honom - och en fet dam i grön hatt i främsta raden granskade honom genom sin lornjett.
- Vi är redo, lille vän, sade kyrkoherdefrun med den dämpade röst som man använder i kyrkan. Då kom Bills välbekanta sinne för rackartyg honom till hjälp. Han lät bägge händerna dunsa ner på tangenterna i ett öronbedövande, skärande ackord. Han löpte med fingrarna uppför och nerför klaviaturen. Han lade händerna i kors, han slungade sig vilt ner i basen och upp i diskanten. Publiken lyssnade under uppskakad tystnad. Han höll på med sitt mardrömslika oväsen i nära tio minuter. Så tvärtystnade han och vände sitt outgrundliga ansikte mot åhörarna. Damen i den gröna hatten var godsägarens fru som skröt med att hon följde med allt som hände inom musik och konst. Egentligen visste hon mycket litet om musik, men hon hade läst i tidningen om underbarnet Frankie Randall och hans underbara spelsätt och hans underbara kompositioner. Nu skulle hon till varje pris visa att hon visste vad som var fint.
- Vackert, sade hon efter ett kort uppehåll medan de fasansfulla ekona av Bills mardrömslika olåt dog bort. Mycket vackert, upprepade hon med fast röst.
Kyrkoherdefrun som inte ville vara sämre mumlade: - Utsökt. Hon bjöd allvarligt till att bli av med det lidande uttryck som Bills prestationer hade gett hennes ansikte. Mödraföreningen i övrigt sade ingenting; alla bara stirrade skräckslaget på Bill och såg sig om efter en möjlighet att fly.
- Verkligen mycket vackert, sade godsägarfrun igen, så modernt, så okonventionellt - en sådan glöd! Kyrkoherdefrun som fortfarande inte ville vara sämre än godsägarfrun när det gällde musikaliskt kunnande tog upp refrängen.
- För mig, sade hon, har detta varit en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever. Aldrig har en kvarts pianomusik berett mig en så utsökt njutning. Godsägarfrun tyckte detta var litet högfärdigt av kyrkoherdefrun, så hon gjorde ett nytt försök att säkra sin ställning som förståsigpåare.
- Ditt namn, min lille vän, vände hon sig till Bill, är mig givetvis välbekant, och jag har länge önskat att få höra dig spela. Jag kan bara säga att det har vida överträffat mina förväntningar. Denna briljans - denna virtuositet - detta sublima åsidosättande av det konventionella, detta - detta geni! Och du har komponerat det alldeles själv?
- Ja, medgav Bill sanningsenligt.



(Ur Bill slår till av Richmal Crompton, 1927)
Är inte detta en bild av den dimension av Kejsarens nya kläder som alltid finns i det "moderna"? Som exempel: Hur många stackars unga kvinnor klufsar inte omkring i det - jag är övertygad om - practical joke som kallas UGG-stövlar? Den som skapat dessa måste skratta hela vägen till banken. (Förövrigt: Tänker ni som jag på scenen då Gérard Depardieu attackerar pianot inför en skara "fint folk" i filmen Giftas på låtsas?)

Något senare men fortfarande i min barndom upptäcker jag att samma språkstil som finns hos Crompton även finns hos P.G. Wodehouse men på ett mer virituost sätt, för vuxna. Låt oss snart tala om P.G. Wodehouse - denne nobelpriskandidat.

(Apropå Ethel har Stefan Andhé bidragit till det underbara litterära genregreppet då man som författare tar en fiktiv person och spinner en egen historia kring denna. Det "samtal" som då uppstår mellan de olika böckerna är ett samtal som också involverar läsaren på ett mer aktivt sätt än i en traditionell historia. Läsaren har sin bild av förhistorien - sitt litterära minne som vävs in i berättelsen. Av någon anledning blir det extra intressant när författaren låter någon som i ursprungshistorien har en biroll träda fram. I Ethel Browns sällsamma öde låter Andhé placera Ethel som hovmästarinna på järnvägsstationen i Herrljunga!)

Kommentarer