Glamour

Den här TV-serien är som ett grekiskt drama. Stereotypt men existentiellt. Två personer möts i ett rum. Allt är vackert, ljus tända, blommor piffade, ansikten utslätade. Men det är instängt. Som ett dockskåp utan trappor mellan våningarna, eller toalett. Man förstår inte riktigt hur de lever på riktigt. Hur de andas. Alla repliker är starka, dramatiska - om passion, kärlek, erotik, hat, svartsjuka, död, sjukdom. En okänd son dyker upp, någon blir kär i sin bror (som egentligen inte är en bror), någon blir galen, någon vaknar upp från de döda (fast med en logisk förklaring att hon inte var riktigt död).

Men så plötsligt händer något oväntat - någon gör en liten grimas, en överraskande gest, ett leende utanför manus - små korn av mänsklighet som får mig att sitta kvar. Regissörerna och avsnittsförfattarna är antagligen inte desamma hela tiden. Ibland bryter en slags slapstick ut som om alla bara flippade ur (de har ju hållit på sedan 1987 så man förstår att det blir fnissigt ibland). En gång började de två överåriga modelejoninnorna Sally och Stephanie att dricka sig asberusade och sedan klippte Sally av håret på Stephanie. Hon fick kort, stubbigt, vitt hår. Sådant är obetalbart.

Deras utseenden är fascinerande. Inte alltid vackra utan mer...märkliga. Sally, som nu är död, var seriens stora varietéartist med glimt i ögat. Kanske hade hon varit vacker en gång men till slut såg hon ut som ett rödhårigt monster - man häpnade varje gång - som en blandning mellan skönheten och odjuret. Ingen verkar tycka att det gör någonting att plastikoperationerna är helt uppenbara. Stephanie har gjort minst tre stycken, ser det ut som. Men hon styltar vidare i stora satinpyjamaser och smider ranker. Mångas ansikten är liksom överdrivna skönhetsideal. Som parodier eller skrattspeglar. Ett tag fanns en biroll som såg precis ut som Ken-dockan men hette Clarke. Märklig att se är också Ridge (på något sätt lik Mikael Ramel) som får uttrycka så många känslor med sitt spelande käkparti. Och näsor - varför vill man ha en sådan där konstigt smal plastikopererad näsa som Donna (eller Michael Jackson för den delen)? (Stora näsor är vackert och ger karaktär - se på Ingrid Bergman, Danny Kaye, Gary Cooper, Victor Borge. Underbara näsor.)

Kommentarer