Modernistisk arkitektur

Var finns de modiga arkitekterna som vågar bejaka skönhet? Hur länge ska man behöva utstå modernismens skönhetsförakt? Många arkitekter talar om att man vill skapa byggnader "i tiden". Med det menas en modernistisk stil - någonstans mellan funktionalism (som lanserades på 30-talet) och 70-talets miljonprogram-stil - vilket ju alltså inte kan sägas vara vår tid. När arkitekterna talar om sin arkitektur som varande "i tiden" blir det en slags cirkeldefinition - alla gör det de andra gör, vilket ju ger ett resultat som liknar det som andra också gör i samma tid. Men som sagt, egentligen sysslar man med att pastischera den fulaste tiden i arkitekturens historia. (Ordet pastisch skulle de själva naturligtvis aldrig använda). Förstår inte arkitekter att de påverkar tiden? Vem har bestämt att vår tid ska utmärkas av betong och plast? Arkitekter, byggherrar och designers naturligtvis.

Värst är att se hur 60-70-talens miljonprogramstil har blivit lite chic och "inne". Miljonprogrammen tillkom av ekonomiska skäl och ingen kan hävda att dessa områden blev lyckade. Var vi än ser oss om i världen så åtföljs liknande arkitektur av social misär, fattigdom och brottslighet. Hur kan arkitekterna blunda för detta? Det finns något föraktfullt för den enskilda människan när man väljer att bejaka det tuffa och brutala i ett samhälle. När någon lägger till något romantiskt eller i klassisk mening, vackert, måste det enligt tidens ideal alltid finnas en dimension av ironi som bottnar i ett ifrågasättande av det vackra och romantiska. Som om det vackra per definition är mindre sant och "äkta" än det som är fult, rått och brutalt. Denna ideologi är mer explicit bland bildkonstnärer och dylika men samma ideologi finns helt uppenbart även i botten hos dagens arkitekter.

Färgen blyertsgrått har blivit särskilt populär på senaste tiden märker jag. En färg som på ett bra sätt speglar vardag, tristess och misär, kan man tycka. En av de nyaste delarna av Hammarbysjöstad - Henriksdalskajen ståtar snart med en blyertsgrå betongklump med inbyggda balkonger (vilket ger mörka rum) och fönsterlös kortsida (se bild). Något liknande finns också vid Saltsjökvarn - mångmiljonslägenheter i miljonprogramsstil. I funkisförorter som Bagarmossen och Kärrtorp lägger man sig vinn om att bygga i någorlunda samma stil som ursprungshusen - vilket dessvärre betyder funkishus i 40-50-talsstilen (nostalgi för vissa men för mig glädjelöst och murrigt). Där man hittar arkitektoniska mästerverk av äldre slag som den imponerande gamla Saltsjökvarn kan det istället heta att man på "ett spännande sätt skall bryta mot de befintliga byggnaderna" med nya byggnader som är mer "i tiden" (vilket alltså betyder tiden mellan 1930 och 1980).

Bakom arkitekturidealen under större delen av 1900-talet och vårt tidiga 2000-tal finns ett stort förakt mot 1800-talets borgerliga kultur. För inte beror det enbart på ekonomin att man idag undviker det pampiga och eleganta, det sirliga och överdådiga? Vi kanske behöver idrottsplatser, sandlådor och cykelbanor men vi behöver också fontäner, boulevarder, slott och parker. Vad vore Europas storstäder utan de vackra byggnaderna och stadsparkerna?

Att "vanligt folk" ofta eftertraktar hus och lägenheter från sekelskiftet 1900 eller äldre är något arkitekter ihärdigt blundar för. (Att många av dem själva bor i sådana hem låtsas de inte om.) Den kortvariga postmodernismen under 80-90-talen med sina intressanta pastischer och stilblandningar fnyser arkitekter idag åt. Felet som då tyvärr gjordes var att man ofta använde dåliga, billiga material - plast, plåt, masonit och fuskspröjs. Både Skarpnäck och Enskededalen skulle ha kunnat bli något helt annat - idag eftertraktade områden - ifall man valt andra material. (Och kanske en viss annan färgsättning än exempelvis brun- eller svartmålade fönsterkarmar.)

Jag bara känner - snälla ni som har sådan makt över vårt livsrum! Lägg ner den där stridsyxan mot klassiska och romantiska ideal! Värna om hållbara material och bejaka människors längtan efter glädjefyllda livsrum. Vi behöver skönhet! Har alla glömt Ellen Key? Hon var verkligen "modern" i bemärkelsen att komma med något nytt. Hon förespråkade en stil som gränsar till jugend - hon ville släppa in ljuset och naturen. Precis som hon tror jag att mörka "pladuskor" på väggen kan göra vem som helst mjältsjuk (typiskt för dagens fondväggar). Men avskalat och förenklat har hon inte gjort sitt hem (som heter Strand vid Vätterns strand). Hemmet är färgrikt, harmoniskt och fyllt av vackra detaljer (på vissa dörrar har hon humoristiskt låtit måla orden ”speceri”, ”soveri”, ”stegeri”, ”städeri” och ”skafferi").

Med dagens nya tillverkningsmetoder, material och verktyg är jag säker på att runda former och utsmyckningar inte kostar mer än det raka och avskalade. Men det kostar nog på för arkitekterna att bryta sig ur den rådande gruppmentaliteten. Avant garde!

(I rättvisans namn skall sägas att det i den tidiga funktionalismen fortfarande levde kvar ett skönhetsideal. 30-talets arkitektur med vitputsade fasader och runda detaljer i fönster och balkonger är fantastiskt vacker. Några av de första husen i Hammarbysjöstad går lite i denna stil. Jag älskar dessa hus med sina svängda tak, vita fasader och stora fönster som öppnar upp mot ljuset och vattnet, som skepp med fyllda segel.)

Kommentarer