Storbritannien, en kärlekshistoria - del I

Vad är nu det här mellan Storbritannien och mig? Något annat än passion kan jag inte kalla det - det här kraftiga dunket i bröstet då jag hör ord som afternoon tea eller King's College Choir eller Lyme Regis. Fast det bara är ord väcks mina sinnen - spröda röster i katedralens valv, den sötfeta grädden på tungan, vinden och vattnet som ihärdigt slår och virvlar mot piren. Det är något sinnligt med mitt Storbritannien - något som fyller mig med frihet och äventyr, trygghet och njutning. Men också ett bitterljuvt vemod. Mitt Storbritannien är inte the Clash eller Londons nattliv. Mitt Storbritannien är en del av den nostalgiska kultur som miljontals människor älskar - och som just därför fortfarande lever, till viss del. Alla passioner har ett visst mått av naivitet.

Vad i ens person eller förflutna avgör vilka passioner man får? Någonstans i bakgrunden finns min mamma. Jag ser henne ratta en liten vinröd Morris kring Trafalgar Square. Med vita bilhandskar håller hon ett stadigt grepp om bakelitratten. Den mörkblå klänning med vit krage går i The New Look. Hon är ung, käck, kurvig och orädd. Kanske kör hon ett extra varv av rent okynne - mitt i Londontrafiken. Året är 1952. Drottningens kröningsår.

En annan bild av mamma är från Skottland ungefär från samma tid. Den här bilden är inte lika tydlig. Mamma har i min egen tid, liksom i förbifarten, berättat något om "när jag och John vandrade i bergen i Skottland". Något med tweed skymtar på de gröna sluttningarna. Mamma är ung, käck, kurvig och orädd. Mer otydlig är John. Den mystiske. Decennier senare i en annan värld, i min dammiga, desillusionerade barndom, satt vi en gång och tittade på Forsytesagan, då mamma plötsligt pekade på en av skådespelarna och sa:
- Där är John, som jag var ihop med i Skottland.
Till bilden av de gröna sluttningarna lades nu en svart-vit gentlemannauppenbarelse från sekelskiftet 1900. Sånt fastnar. Otydligt och suddigt men orubbligt. En bris från hedlandskapet svällde i mitt bröst. - The Moors, the Moors...

Kanske är det ändå så prosaiskt och platt att det mest handlar om TV-serier. Min barndom var dammig och desillusionerad. Liksom lite vemodigt bedagad redan som 5-åring flydde jag in i den brittiska TV-världens skickliga dramatiseringar: Arvingarna, Hem till gården, Herrskap och tjänstefolk, Onedinlinjen, Hemliga armén, I vår Herres hage, En förlorad värld, Kommisarie Morse. Så insöp jag brittisk världslitteratur, historia, språk, vanor, tabun och ett helt register av subtil brittisk kultur. Kanske i vissa fall en vrång- eller romantiserad bild men psykologiskt - nästan alltid - skarp.

Kanske är det något med den där subtiliteten i kulturen som gripit mig - språket mellan människor som inte uttrycks direkt i ord. I min tystnad och blygsel känner jag mig hemma i en kultur där man talar om vädret - det kan finnas en öm samhörighet i det, men också en klassmarkör. I den snårskog av osynliga hierarkiska gränser som finns i det brittiska klassamhället snubblar jag som svensk naturligtvis omedelbart på tröskeln till ett Bed & Breakfast. Jag hittar inte de rätta orden, vet inte alltid vad som är "appropriate". I brittiska TV-serier och böcker, vilka jag kan ta till mig i min egen takt, hinner jag dock med att uppfatta många av de där nyanserna, gränserna och markörerna. De som jag i Sverige saknar. Inte för att det inte finns ett hierarkiskt spel här utan för att det i så hög grad är tabu att erkänna. Här ska allt vara tillåtet eller uppbyggt utifrån varje enskilds egna villkor. Jag faller handlöst här.

Allt är kanske ändå Bill Browns fel. (Fortsättning följer...)

Kommentarer