I sista minuten av Alfred Hitchcock

Det finns olika typer av bra filmer. Filmer som griper tag och berör men som känslomässigt är för tunga för att se om. Filmer som är fascinerande med fantastiskt skådespeleri men ojämna. En helt annan typ av film är Alfred Hitchcocks klassiker I sista minuten (North by Northwest) från 1959. Denna film kan man se om och om igen och efterhand bara njuta av de fulländade detaljerna. Jag vill likna den vid en grekisk skulptur - helgjuten, seren och stereotyp och så skickligt utförd och minutiöst proportionerad att man inte kan se sig mätt. Här finns inga skarvar mellan hantverk och konstverk. Varje scen i denna film är ett estetiskt koncentrat av filmen i sin helhet - rummets färger, struktur och linjer samverkar och håller ihop filmen stilmässigt. En hypermodern, sofistikerad 50-talsestetik genomsyrar varje bild. Allt har en beigegrågrön-dimrosa färg. Lägg märke till dessa färgers eleganta framtoning genom rummens och scenrummens geometriska mönster. I stadsmiljön: de vertikala draperierna, böckerna i bokhyllorna, de stora fönstrena med grafiskt rutmönster. Det öde fältet: vägens diagonaler genom landskapet, majsfältet. I Mount Rushmore: de vertikala tallarna, rutmönstret i stenväggarna i berghuset och till sist de utmejslade profilerna i berget. De skiftande materialen - sammetsliknande tyger, dammig sandjord, sträva majsstränglar, skrovlig stenvägg och till sist de mjuka stenhällen i berget - allt detta lyfter fram känslor och stämningar som ingen talar om. En sinnlig, på gränsen till sensuell, komponent är också Eva-Marie Saints ljusa, silkeslena hår som kameran hela tiden exponerar.

Paradoxalt nog förstärks rumsdimensioner och sinnlighet genom att många scener är explicita kulisser. Allt är komprimerat till endast det viktigaste. Alla rörelser och repliker är betydelsebärande. Rummet och sinnligheten blir också påtaglig genom att karaktärerna är så stereotypa. Alla, utom Cary Grant, är som dockor, typer, i ett intrikat dockspel - eller kanske mardröm. Kulisserna och stereotyperna gör Cary Grants roll desto mer levande och utsatt. Det märkliga är att Cary Grant spelar samma roll som han alltid gör - den sofistikerat världsvane gentlemannen, en aning charmigt disträ och fumlig. Framförallt är Cary Grant alltid ironiskt distanserad som om han aldrig riktigt spelar sin roll fullt ut - han spelar bredvid texten, mellan raderna, närmare publiken. Detta spel ger manuset liv och undertexter. I Grants fall skapar den ironiska distansen alltid en ton av komik. Lägg märke till hur alla övriga inblandade är så sammanbitna, iklädda kostym eller dräkt, går med rak rygg och har en nästan död blick. Endast Grant har en mänskligt lite krum rygg, blir asberusad och uppträder endast iklädd handduk. Grant är åskådarens känslor och kropp. (En slags joker är också Grants mamma - en förlängning av honom själv - som dessvärre inte förstår någonting, varken sin son eller hans invecklade historia).

Alla de givna komponenterna - marionettdockorna och dess kulisser - gör att själva intrigen, där alla tycks vara någon annan än de egentligen är, blir så oerhört intrikat och sofistikerad. Man kan tala om ett spel i spelet, ett slags metateater. En av många scener som verkligen är metakonst är då Grant smyger genom berghusets loft i tron att ingen ser honom - men hushållerskan ser hans spegelbild i TV-rutan!

En film att njuta - som stor konst.

Kommentarer