Vårdträd

Jag låg på gräsmatten och såg upp i lövverket. Spelet mellan skuggor och ljus var förtrollande. En hel värld rymdes där, synlig men ändå dold, tyst men ändå sjungande, hummande. Surret av tusentals bin och vindens smekande lek i bladverket.

Jag betänker de mäktiga lönnar som ännu vaktar mitt barndomshem. Två ståtliga jättar som ensamma står kvar medan fasaden rämnar och husgrunden sjunker. Snart färgas lövverket eldrött, snart kastas den gula skruden för vinden. Står de kvar i höststormen? Med åren har grenar brutits av och ståten blivit tunnare, bräckligare. Men nya löv ska spränga fram i vår. Och kanske nästa. Men åren går. Gren efter gren skall brytas och falla.

Min far , farfar och svärfar - alla försökte de förgäves plantera ädelträd som ek, bok och ask. Pappas plan var ett arboreum. Men norr om Dalälven fick vi nöja oss med lönnar och klibbig poppel som kontrast till den eviga granen och tallen. I granskogens land kunde man till och med älska något så slyaktigt som asp. Så skapades min eviga längtan efter lövskogar, det mjuka, böljande.

Vem planterar nu nya vårdträd på sin tomt? Vem planterar alléer? Vem tänker sig ett liv på samma plats om 50 år, med samma lövomgärdade uppfart till huset? Vem planterar skugga och skönhet för kommande generationer?

Kommentarer