Chopin, Jobim och Emilia - plagiat och nyskapande

Kanske är det en av livets meningar - känslan av tillfredsställelse då pusselbitar ur ens liv och kunskap faller på plats och gör sikten bredare. Lyssnar på Andrzej Jagodzinski Trios jazzversion av Chopins preludium i E-moll, op. 28 och förstår plötsligt att Chopins verk är bakgrunden till Antonio Carlos Jobims bossa nova Insensatez (se nedan) - ett verk där Jobim har lyckats göra liderligheten i Chopins verk naket sårbar genom att ta bort den konstmusikaliska förnissan. Under 60-talet skedde fantastiska fusioner av konstmusik, jazz och folkmusik där resultatet utgör några av mästerverken i populärmusikens historia - tänk bara på musik av Jan Johansson, Astor Piazzolla, Jobim, John Barry och inte minst - Povel Ramel.

Lustigt nog så hörde jag tidigare idag också Emilia Rydbergs You're My World som visserligen är bra för att vara ett melodifestivalbidrag. Men medan Jobims Insensatez är ett mästerligt, nyskapande koncentrat av Chopins verk, så är versen i Emilias låt bara ett mediokert plagiat av Insensatez. Den platta durvändning som sker i refrängen i den låten gör mig gråtfärdig på fel sätt. Som om versen sa: "jag försmäktar av längtan efter dig" och refrängen svarade: "men lika gla' är jag för det - tjoflöjt!". En sån blandning kan bara en medveten parodiker som Povel Ramel komma undan med med äran i behåll.

Kommentarer