Herrskap och tjänstefolk (Upstairs Downstairs)

Herrskap och tjänstefolk (Upstairs Downstairs). Har det gjorts en bättre TV-serie? Jag är benägen att sätta denna serie åtminstone som en av de fem bästa som någonsin gjorts, (eftersom det under 70- och 80-talen gjordes så fantastiskt bra TV-serier i Storbritannien som inte kan graderas). Serien går just nu i repris på TV4 Guld som verkligen är en Guld-kanal för dem som uppskattar äldre TV-serier. Herrskap och tjänstefolk är inget mindre än en lång historielektion i den mest effektiva av alla pedagogiska former, nämligen underhållningsformen. Så tydligt spänningarna i klassamhället framgår. De mest konservativa krafterna fanns inte alltid "upstairs". Som huvudpersoner framträder framföralla butlern Hudson och  jungfrun Rose som båda står högt i källarplanets hierarki. Båda söker med hela sin kraft  upprätthålla hierarkierna för sin egen heders skull och den orubbliga tron på det brittiska systemet. De är stolta och säkra i sin position. När hela klassamhället börjar vackla är det de "downstairs" som till en början drabbas mest, som vacklar mest. Inget är svart och vitt i detta psykologernas spel. Ingen är direkt ond eller god. De flesta är omedvetet låsta i sina roller - vissa är tillfreds med detta, vissa är gränsöverstigande, som Sarah och Thomas som aldrig finner sig i att dompteras och till slut startar eget, som "fria". Vissa är kluvna på gränsen mellan upstairs och downstairs, som Hazel, som börjar som sekreterare och slutar som fru Bellamy, eller guvernanten som tyst får äta själv på rummet. Även barn stod vid denna tid någonstans mitt emellan - tysta och osynliga. Längst ner på skalan, i diskbaljan, finns fula, fumliga Ruby, som dock inte saknar en rebellisk glimt i ögat.

Allt är skört, naket, allas känslor darrar på ytan, även de som aldrig uttalas. Tragiken är nära, väntande. Men det finns också värme och humor. Ingen kan undgå att den hemtrevligaste stämningen finns på källarplanet. När de vid avslutat dagsverk slår sig ner med en kopp te känns det i kroppen. I våningen över sitter man längst ut på soffkanten och sippar på teet, medan klockan tickar.

Enda smolk i bägaren jag idag kan känna när jag ser serien igen är något hos Mrs Bridges - har hon inte ögonskugga? Och är det inte en allt för uppenbar peruk? Och kan dagens unga se kvaliteterna i denna tids ofta teatermässiga scenerier, liksom de små nyanserna och undertexterna. Jag hoppas det innerligt för detta är ett mäktigt epos. Herrskap och tjänstefolk visar framväxten av vårt moderna samhälle, början på melodins epok, för att tala med mig själv.

Och Gordon Jackson - i hela gestaltningen med röstläge, kroppshållning och minspel ÄR han Hudson. Detta måste vara en av TV-historiens mest kongeniala rollporträtt. Lika kongenial är även musiken som genom att gå från långsam sentimental vals till polkamässig music hall-pastisch speglar övergången från den gamla "värdiga" viktorianska tiden till en livlig modern, ny tid.

Nu väntar jag bara - när kommer I vår herres hage, en till av de fem i topp.

Kommentarer

Anonym sa…
Bra skrivet!
/P
Toni sa…
Härligt att se att det finns andra som uppskattar denna briljanta tv-serie. Jag själv är barnsligt förtjust i just BBC:s klassiska produktioner, och detta är en favorit som jag gärna skulle se om. Kul som sagt!