Musikens blandning av berättande och extas

Musikens grundläggande funktion för människan kan diskuteras i det oändliga. Min tolkning är att musiken främst har två funktioner - en kommunicerande och en mediterande eller med andra ord, en uttåtriktad gemenskapsformande och en inåtvänd terapeutisk funktion.

Musikaliskt kan man märka två ytterligheter av musikaliska uttryck  - den berättande och dramaturgiska musiken samt den extatiska och statiska musiken. Båda dessa uttryck kan ha kommunicerande och mediterande funktioner även om det dramaturgiska generellt kan upplevas mer kommunicerande och den extatiska musiken mediterande. Inom musikhistorien kan man mycket generellt säga att konstmusik före modernismen ofta är dramaturgiskt präglad på ett sätt att vi som lyssnare uppfattar en historia eller ett "meddelande" från kompositören. Romantisk musik med exotiska inslag kan dock vara av det extatiska eller statiska slaget. Vissa kan ibland hävda att modernistisk konstmusik inte är musik, bara oljud. Detta kan bero på att denna musik kan upplevas ha varken en kommunicerande eller mediterande funktion, den är varken dramaturgisk eller extatisk, statisk. Man förstår den inte, den tycks inte fylla någon funktion för lyssnaren.

Även under melodins epok var populärmusiken ofta dramaturgisk och berättande men ju mer inslag av exotisk folkmusik - som latinamerikansk musik, liksom jazz (som ju till en början var exotism) - desto mer prägel av extas kan man märka. Rock och mycket pop (om man nu kan skilja på dessa begrepp) är generellt extatisk eller statisk. Det är delvis därför jag kan tycka rock och pop är tråkigt - när det blir för statiskt utan att jag upplever något mediterande i detta. Samma sak med en alltför statisk folkmusik. Min uppdelning i det dramaturgiska och det extatiska har en koppling till vad som är i fokus - melodi, harmoni och rytm. En stark melodi är berättande. En överdriven fokusering på en återkommande rytm blir statisk. Därmed inte sagt att rytmen om den är mångsidig och varierande inte kan ha en berättande roll. Pop och rock, liksom viss folkmusik, kan därtill vara entonig vilket naturligtvis också har en statisk effekt. För vissa kan detta alltså upplevas som exempelvis mediterande och för andra tråkigt eller enerverande.

Kan musik vara berättande och extatisk på samma gång? Jag tror att upplevelsen av dramaturgi dämpar en känsla av extas och tvärtom - ju mer extas man upplever i musiken desto mindre betyder musikens "berättelse". Detta innebär ofta också att man går in i sig själv - musiken blir mediterande.

Personligen föredrar jag en balans mellan dramaturgi och extas. Jazz kan verkligen pendla mellan dessa olika uttryck och funktioner på ett så tillfredställande sätt - kanske är det en tillfredställelse för både förnuft och känsla, kropp och själ. För mig finns detta ofta i äldre jazz och kanske speciellt i blandningar mellan jazz och konstmusik, som hos George Gershwin, eller möjligtvis i blandningar mellan jazz och folkmusik, som hos Jan Johansson. En koppling mellan dessa är också ett mått av humor. TIMING. Hur viktigt är inte humorn för vår koppling mellan känsla och förnuft - för vår känsla av gemenskap och förståelse. Risken med allt för improviserad musik, som viss så kallad modern jazz kan vara, är att musikerna själva går upp i sin musik - blir mediterande för dem - varvid den kommunicerande funktionen går förlorad. Då kan det bli tråkigt eller outhärdligt. Musik bör aldrig vara "självisk" om man inte enbart gör den och spelar den för sig själv i terapeutiskt syfte.

Lyssna på den lekfulla humorn i Andrzej Jagodzinski trios jazzversion av Chopins Fjärilsetyd opus 25 nr 9 - visst låter det lite som George Gershwin?:  

Kommentarer