Seriositet är kultur- och tidsbundet

Humor sägs vara kultur- och tidsbundet. Det är en sanning med mycket modifikation. Nog skrattar vi än idag åt Shakespeare och Wodehouse? Vad som är mycket mer påtagligt är väl hur SERIOSITET lätt blir föråldrat. Tag till exempel Ingmar Bergmans filmer. Hur utomordentligt tråkig är inte Det sjunde inseglet - för mig är den rena sömnpillret med sina teatrala repliker och skuggväxlingar, möjligtvis ofrivilligt komiskt då Max von Sydow spelar schack med döden ("- Du får ta svart", "- Ja, det passar väl bäst så", eller hur det nu var). (Vad är egentligen den stora skillnaden mellan Det sjunde inseglet och Hoberts lika ofrivilligt komiska men hårt kritiserade film Tre solar?) Hur intressant och komiskt mångbottnad är då inte istället Bergmans komedi En lektion i kärlek där Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck har ett djup i sina karaktärer - tack vare den dubbelhet som humor ofta innebär. Skådespelare får en annan bredd genom komik och humor. Pretentiös seriositet är egentligen det mest ytliga.

Av de filmer som gjordes under svensk films guldålder - 1930-40-talen - hur många av de seriösa filmerna håller idag? Betydligt större livkraft har de så kallade pilsnerfilmerna. Filmen Hets har jag sett en gång. Det är nog. Fram för lilla Märta kan jag se hur många gånger som helst. (För den som inte vet heter minsta gemensamma nämnaren mellan dessa filmer Stig Järrel. Oförglömlig är scenen i riksdagen då Järrels rollfigur Sture eldar upp sig och BLIR Märta även inför sig själv "- Vi fruntimmer kräver...!")

Och det där med huruvida humor är kulturbundet. Fan tro't. Om humor är kulturbundet - hur kulturbundet är då inte seriositeten?

Kommentarer