Har ni åkt genom Hofors?

Något som verkligen saknas i Sverige är de opretentiösa mötenas offentliga rum - som den brittiska puben som finns i varje liten samling av stenhus i England. En social plats där ung som gammal kan slå sig ner för att äta en bit, ta en öl och sedan gå hem - utan krav på att stämma träff för "att tala ut" eller "gå vidare hem till dig eller mig" eller ens att prata med någon alls annan än bartendern. Jag vill bara sitta i en trivsam samvaro och titta och tänka. Inget  kalt, plastigt, stålaktigt och minimalistiskt rum. Bara en brasa eller levande ljus, en enkel soffa, en enkel meny och ett trevligt bemötande. Ingen snorkighet eller hippa servitörer med trasiga jeans som tar förödmjukande mycket betalt. Bara lugn och ro. Lyssna och vara artig. Tala om vädret eller livets förgänglighet och glädje. Sen går jag hem. För att komma tillbaka imorgon. Se samma ansikten och känna trygghet och delaktighet i en tyst gemenskap. Jag längtar dit.

På resa genom Sverige fryser jag. Tysta, tomma byar med sönderrenoverade hus och nedlagda konsumbutiker. Eternit och panoramafönster. Som misslyckade billiga plastikoperationer. Det blev inte vackrare för att spröjsen och snickarglädjen byttes mot släta fasader. Nu står de där gråa och hålögda - hus på hus, villa efter villa kränkta av modernitetens hånflin. Här och var en pizzeria med furupaneler. Till för dem utan ambitioner. För dem som blev kvar i det grå. Stängd för alla över 35 år och utan skinnjacka.

Har ni åkt genom Hofors? Genom Järbo i Gästrikland? Känt desillusionens vakuum. Minns någon handelsbolaget som blomstrade, där man kunde köpa allt? Bryggeriet som gjorde svagdricka som kördes ut till gårdarna av bryggarn i sin bryggarbil. Blomsteraffären som sålde smågodis. Nu handlar alla på ICA-kvantum i Sandviken på väg hem från jobbet. Åker hem i sin bil, parkerar i garaget och bär in sin tetrapack vin. Förhoppningsvis att dela med kärringen eller gubben. Stänger dörren. Ingen liten pub att samlas i. Bara pingstkyrkan om man är vilseledd och sökande.

Kanske var de svenska byarna redan långt tillbaka i tiden dömda till att bli allt tystare och glesare på liv. Det har aldrig funnits någon liten pub där alla känt sig välkomna. Ålderssegregeringen och de splittrade byarna har aldrig gett jordmånen för någon bygemenskap. Eller har jag fel - står jag utanför något som jag inte ser?

Kommentarer

Erik sa…
Jag håller med dig om att det är en sorglig utveckling. Nu bor jag själv i Hofors och vill lugna dig med att orten trots sin sorgliga genomfartsväg också rymmer massor av värme, glöd, ambitioner och drömmar.

Ha det fint och tänk på oss nästa gång du passerar!
Hej Erik!

Det gör mig glad det du skriver. Man ska naturligtvis inte döma allt efter ytan. Jag ska tänka på dina ord nästa gång jag åker igenom! Ha det så bra!
/Johanna