Ideologi och forskning

Min vetenskapssyn är präglad av mitt intresse för idéhistoria. Jag har en pragmatisk syn på vetenskap och tror inte att enstaka teoribildningar kan gälla för hela humanvetenskapen. Jag har ett kritiskt förhållningsätt till en allt för stark tilltro till ideologiskt färgade teorier och dess auktoriteter. Teorier bör användas som ett redskap för att förstå verkligheten. Idag tycks delar av verkligheten väljas och formas för att bekräfta vissa teorier. Forskningen kring populärmusik utgår ofta från ett ideologiskt tänkande istället för en öppen vilja att förstå det som varit och är. Studiet av blues och jazz, exempelvis, förknippas i allmänhet med studiet av en afroamerikansk kultur och det afrikanska arvet, som en senkommen upprättelse för dessa förtryckta grupper. Att framväxten av dessa genrer är betydligt mer komplex och troligtvis rymmer influenser från andra etniska grupper och en europeisk tradition har till stor del ignorerats. Populärmusikforskningen har också gärna ägnat sig åt subkulturer som rymmer sådana aspekter som är ideologiskt intressanta att lyfta fram – som klass och genus - medan större, allmänt populära genrer sällan behandlas. De genrer som studeras behandlas dock nästan aldrig som musik ur ett stilistiskt perspektiv utan bara som sociologiska fenomen. Musik är ett intressant sociologiskt fenomen som bör undersökas utifrån så många aspekter som möjligt. Men den ensidighet som finns i forskningen kring populärmusik  förstärker klyftan mellan konstmusik och populärmusik. Att negligera populärmusikens stilistiska aspekter är ett indirekt ideologiskt ställningstagande mot populärmusik som ett estetiskt fenomen. Troligtvis finns en icke uttalad åsikt eller rädsla för att populärmusik skulle förlora på att jämföras med konstmusik, utifrån en outtalad estetisk värdeskala. Många hävdar att populärmusik måste analyseras utifrån andra premisser än konstmusik, ibland med argumentet att den ena musiken är gehörsbaserad och präglad av sitt sound medan den andra ofta är noterad musik. Jag vill dock hävda att all musik kan analyseras både som sound och som noter. All musik framförd av människor är klingande och personligt tolkad. Populärmusik är ständigt gränsande mot konst- och folkmusik och bör jämföras som estetiska fenomen, i lika hög grad som sociologiska. Musikens kontext är viktig att ta hänsyn till i många fall. Men att alltid ta hänsyn till en kontext låser musiken vid sin tid, genre och sin omgivande kultur. En mer neutral stilistisk analys skulle exempelvis kunna ha en didaktisk funktion som rent praktiskt skulle kunna påverka utvecklingen av musik. Inom naturvetenskap är samhällsnyttan en självklarhet men inom humanvetenskaperna är en forskning som  faktisk kan påverka samhället tabu. Inom humaniora är det regel att vi bara skall betrakta och intellektuellt reflektera utan att på något sätt påverka det vi ser. Till vilken nytta är ibland oklart. Och är det alltid helt etiskt rätt? (Som det är nu finns det naturligtvis en outtalad, ibland ytterst dubiös, politisk och ideologisk agenda bakom mycket forskning - ibland utan att själva forskaren själv är helt medveten om vilka snitslade banor han eller hon följer.) Jämförande stilistiska analyser mellan konst-, folk- och populärmusik kan spränga de gränser som finns mellan dessa forskningsämnen. Närmandet bör ske från alla tre musikområden eftersom alla använder sig av olika metoder och perspektiv. I närmandet bör man också bortse från de föreställningsvärldar och normer som kretsar kring olika genrer - det pretentiöst "seriösa" i konstmusik, det ungdomliga och "rebelliska" i populärmusik och det präktigt "genuina" i folkmusik. De som befinner sig i dessa musikkretsar verkar aldrig själva förstå hur begränsande dessa normer är. Genom att försöka se kvaliteter och svagheter i olika musikgenrer och bortse från dess omgivande föreställningsvärld finns en möjlighet att bredda  musikvetenskapen men även att ge incitament till att utveckla och bredda vårt eget musikliv.

Kommentarer