Inlägg

Visar inlägg från 2010

Lucia i Uccle

Bild
Hur närmar man sig en annan kultur? Eller pragmatiskt - hur lär man känna sina grannar i det nya land man lever i? 
Vi skickar en inbjudan till alla grannarna att komma och fira "Sainte Lucie" med oss. Vi enrollerar våra svenska vänners barn att sjunga Lucia-sånger. Vi övar och övar musiken med piano, gitarr och trumpet. Vi bakar lussekatter och pepparkakor och köper glögg på IKEA. Vi städar och pyntar med julstjärnor och girlanger. Vi förbereder oss i veckor i förväg. Vi tänder ljus på ljus och klär oss fint och är nervösa. Vi kan inte tala franska.
Grannarna kommer. En efter en med en liten gåva, några franska fraser och ett skevt leende. Alla är modest murrigt klädda med tultiga barn snorigt stirrande på den utländska tant som är jag. Plötsligt känns det fel att jag klätt mig i vit klänning och höga klackar. Jag ler skevt tillbaks. 
Vårt "dining-room" fylls av främmande folk, trevande konversationer och försiktiga skratt.  - Please, be welcome...försöker vi och bjud…

L'hiver est arrivé à Uccle

Bild

Hem till gården - Storbritannien, en kärlekshistoria del III

Den brittiska TV-serien Hem till gården (Emmerdale) är som en engelsk oljerock - knappast något finplagg, men slitstark och funktionell och med mycket kultur och tradition inbyggt i sömmarna. Jag växte upp med "den gamla" Hem till gården som på engelska hette Emmerdale Farm, medan den fortfarande var koncentrerad till familjen Sugden som bodde på gården Emmerdale utanför byn Beckindale. Mest minns jag den rättrådiga men något uppgivna bondhustrun Annie Sugden, hennes kluriga far som i sin noppriga kofta satt plirande över käppen och fällde krassa kommentarer, de passionerade och ständigt munhuggande vuxna sönerna Joe and Jack samt den fryntlige pubägaren Henry (med mustasch) och hans ständigt buttre kollega Amos (med iögonfallande polisonger). Runt den lilla stenbyn bredde det gröna Yorkshire-landskapet ut sig till tonerna av Tony Hatch berömda signaturmelodi, vars melankoliska och ödsliga oboe förmedlade den typiskt brittiska underliggande dramatiken (den nuvarande versione…

Flickan med kattungarna

Bild
Den här tavlan är målad av min farfar, Olof Broman. Han föddes 1890 i Ovansjö och tillhörde den moderna tidens första generation, de som hade rötterna i det gamla bondesamhället men som kunde - eller måste - ge sig ut, utanför jordbruket, för att söka försörjning. Det jag vet om min farfars tidiga liv är bara brottstycken, sporadiskt uppsnappade då farfar själv eller pappa berättade - färgstarkt kryddat och aldrig riktigt lika från gång till gång. Hur farfar fick körlicens genom att köra ett varv runt torget i Sandviken med borgmästaren. Hur han startade droskfirma långt innan någon annan skaffat bil. Hur han rattade genom landet, över de nordiska gränserna och ner i Tyskland som handelsresande i pälsar. Sov i bilen, på okända platser, med "Browningen" beredd under kudden. Smidde yxor på Gotland. Sålde trädplantor. Öppnade en antikvitetshandel. En stark och orädd mångsysslare, kanske också till viss del okänslig, vilket tidens omständigheter tvingade många att bli. Till slut…

Nuages au-dessus Uccle

Bild

The Ukulele Orchestra of Great Britain

Hur skapar man musik som är igenkännbar men inte förutsägbar, lättsam men inte ytlig, varierad men inte nyckfull, mångbottnad men inte pretentiös, nyskapande men inte obegriplig?
Det förutsägbara och ytliga finns i överflöd inom pop och rock medan det nyckfulla och obegripliga ofta återfinns inom modern konstmusik. Båda falangerna är till övervägande del lika tröttsamt pretentiösa. Idealet för mig inom musik är en balansgång mellan det igenkännbara och det nyskapande. Musik som rör sig lätt, men på flera plan. Var hittar man sån musik?

Jo, hos The Ukulele Orchestra of Great Britain förstås. Denna smokingklädda, åttamannaorkester krossar alla genreförväntningar och skapar helt nya upplevelser av det  välbekanta med hjälp av sina ukuleles (plus basgitarr) och röster. Klassisk musik, rocklåtar, evergreens och folklåtar blandas och görs om - ömsom överrumplande komiskt, ömsom chockerande vackert. Jag vill gråta av glädje över deras orädsla för att leka, bråka, älska med musiken utan att någ…

Kan du höra kompositörernas släktskap?

Bild
Jämför följande tredjesatser ur kända pianokonserter: Pjotr Tjajkovskijs pianokonsert nr 1 i Bb-moll, tredje satsen (1875)Maurice Ravels pianokonsert i G-dur, tredje satsen (1931)Sergej Rachmaninovs pianokonsert nr 2 i C-moll, tredje satsen (1901)Sergej Rachmaninovs pianokonsert nr 4 i G-moll, tredje satsen (1926, reviderad 1928 och 1941)George Gershwins pianokonsert  F-dur, tredje satsen (1925)
Låt gärna några medlyssnare gissa vilken pianokonsert som hör till vilken kompositör. Försök hitta påtagliga likheter eller skillnader. Leta typiska drag hos varje kompositör. Fundera över musikens "mening". Vad är det för "inre verklighet" - känslor - musiken uttrycker? Och vad säger musiken om den yttre verkligheten - tidsandan? Kan man höra vilket land kompositören kommer ifrån - vad säger musiken om den kulturen? Kan man dra paralleller till annan musik, andra konstformer? Låt musiken bli utgångspunkt för vidare och djupare diskussioner. Vad "säger" den här mus…

Tro och vetande

Bild
("I don't care to belong to a club that accepts people like me as members". Groucho Marx) Hur lär man sig ta sig själv på allvar? Hur lär man sig tro att det man gör har någon betydelse?
Jag tror inte på floskler som att "alla är lika mycket värda" eller "alla är vackra på sitt sätt" eller "alla har någon talang". För mig ter sig sådana sentenser som kejsarens nya kläder. Jag föregriper andras förödmjukande finger och pekar på mig själv som Dummerjöns: - Se, så naken och löjlig jag ter mig! Hur lär man sig ta sig själv på allvar?
På något mirakulöst sätt tycks andra tro så starkt på sig själva så att deras kläder blir verklighet. De gör nytta eller sprider glädje bara genom att tro på sin egen förmåga. Hur lär man sig tro så starkt att tron blir sanning?
Jag har aldrig lärt mig tro på vare sig Gud, mirakel eller mig själv. Det strider mot min verklighetsuppfattning. Finns jag?

Leggings i Bryssel

Bild
Den mest vanliga typen av leggings man ser här i Bryssel är WEGOMLEGGINGen. En av kommunens tyngsta uppgifter måste vara att få till trafiklogistiken vid alla vägreparationer. Man kan aldrig vara riktigt säker på att busshållplatsen står kvar där man lämnade den.

Liv - med taggarna utåt

Bild
La vie est entourée Utilisez les balises à l'extérieur Est-il vrai?

Den fjärde väggen

Ola Stensson har i en intressant artikel i SvD skrivit om Charlie Chaplins förhållande till publiken: "Inför kameran släppte Chaplins hämningar". Artikeln behandlar psykoanalytikern Stephen Weissmans bok: Chaplin. A Life, (2008) där denne bland annat tar upp Chaplins bakgrund i Music hall-underhållningen. Enligt Weismann (eller Stensson?) skiljer sig music hall från annan teaterkonst genom att den saknar den s.k. "fjärde väggen". Uttrycket "den fjärde väggen" beskriver den osynliga vägg mot publiken som man oftast inte "bryter" inom teatern. Det vanliga är ju att skådespelare agerar som om publiken inte fanns där. Men jag skulle vilja fortsätta på detta sidospår i artikeln och nyansera och diskutera bilden av "den fjärde väggen".

Ingen teater - kanske ingen konst överhuvudtaget - fungerar utan det vi kan kalla en fjärde vägg, det vill säga en tyst överenskommelse mellan artisten//konstnären/författaren och publiken/läsaren om att det …

Martin Ljung - den store

De största komikerna har ett tomrum kring sig. De är egna. De har sin egen sfär, sin värld, sitt egna språk i röst och gester. I det där tomrummet finns det bara plats för en. Ingen annan kan stå bredvid utan att skymmas. Kanske är det därför de riktigt stora komikerna alltid verkar ensamma. Vi har en Jacques Tati, en Peter Sellers, en Victor Borge, en Danny Kaye, en Patricia Routledge, en Martin Ljung.  Ojämförbara dansar de alla solo.

Martin Ljung var utan konkurrens Sveriges genom tiderna största komiker. Han var en helgjuten humorist som med hela sin kropp, sin fysik, VAR sina roller och figurer. Vad han sa var mindre viktigt än HUR han sa det. Hans timing var konst. Hans förmåga att betona "fel", röra sig "fel" äger just den ”exakta obalans” eller den ”tillfredsställande asymmetri” som jag har beskrivit kan, vid lyckliga tillfällen, finnas både i jazz och humor (se Med Gårdagens Dörr på glänt). Martin Ljung var en sång- och dansman av ett helt unikt slag. Han v…

Macaroner

Bild
En dag förirrar jag in mig i en av Bryssels finare chokladbutiker, Pierre Marcolini - en sådan där "tom" butik bestående enbart av en jättelik, glänsande glasdisk under vilken tronar utvalda konfekter på sidenbädd. Dit stövlar jag in. Det hela är ett misstag, men jag kan inte vända nu. Butiken ekar. Jag känner mig som en utvald kund - fast på fel sätt. Bakom disken uppenbarar sig en smal man i svart kostym talande intensiv franska. Han pekar, gestikulerar. Stirrar på mig med svart blick. Det drar i hans mungipor. Jag tror han ler. Jag ler tillbaks. Jag får syn på små, små runda kakor i glänsande regnbågsfärger med fyllning. Kanske nickar jag lite i den riktningen. - Bon, d'accord, säger kostymmannen prompt och börjar trä på sig handskar. - Oui? säger jag och hoppas att han ska uppfatta min tveksamhet. Men han ser inte längre på mig utan vecklar bryskt ut en liten svart papplåda vari han viker ner ett svart crêpepapper. Sedan kommer nästa piskrappfråga på högre intensivkurs…

Paris - en film av Cédric Klapisch

Bild
Att iaktta och leva sig in i andras liv utan att själv delta direkt kan vara en mycket lustfylld sysselsättning. Visst har väl de flesta någon gång suttit vid ett caféfönster och fantiserat kring människorna som går där utanför på gatan? Vad har de för yrke? Var är de på väg? Är de lyckliga? Kanske har filmskaparen Cédric Klapisch fantiserat så här då han fick idén till filmen Paris (2008).

"Dagens städer har varken huvud eller svans. Paris är en fragmenterad källa av människor, historier och epoker, monument och platser. Låt oss på ett fragmenterat sätt upptäcka den världen" säger en av filmens karaktärer, historieprofessor Verneuil, som i filmen får göra ett TV-program om Paris historia. Repliken blir en sinnrik metaförklaring till hela Klapisch filmidé. Filmen består av brottstycken ur olika människors liv, där vissa öden korsas. Den gemensamma nämnaren är den evigt sjudande, pulserande staden Paris. Men det är inte det turistmässigt pittoreska vi ser här, utan ett mer re…

Möte i mörker

Bild
Belgarna måste vara ett mycket ordentligt folk. Eller ett räddhågset folk. Eller ett hemmakärt folk. I alla fall där jag bor, i utkanten av Uccle. Här är inte en själ ute efter nio, inte ens på helgen. Låst, förbommat, släckt. Bara jag och hunden, i det belgiska mörkret. Möter man någon känns det nästan skumt. Den påtagliga kvällstystnaden påkallar ett "Bonsoir", innan man hastigt går åt skilda håll.
- Hon verkar skum, tänker nog den man mött, fast på franska; vilket enligt Googles översättning blir: "Elle semble en mousse".

Knäppupp på belgiskt manér?

Bild

Sjön suger

Visst bör man se på fransk och belgisk TV för att höra språket och komma in i kulturen. Men behärskar man ytterst lite franska, som jag, blir det i längden tröttande obegripligt eller i bästa fall lösryckt. Under stundom hänfaller jag till att titta på svensk TV via datorn. Först kändes det som fusk men har nu mera blivit en vana, för att inte säga en slags last.


Känner jag mig ensam och frusen tittar jag på Sjön suger. I detta geniala program invaggas jag i Lennart Jähkels och Johan Ulvesons varma gemenskap. Jag får bara sitta där, tillsammans med dom, lyssna och skratta med dom, i solen. Båten guppar och vågorna slår lite lojt mot klipporna. Vi äter en strömmingsmacka tillsammans och talar om djupa saker, om rädsla, humor och Gud, om hur det var när man var liten och om stekt gröt. Skrattar åt något fånigt och sitter sedan tysta och stirrar ut mot horisonten. Ibland kommer det någon känd gäst som hoppar i land där vi lagt till. Tillsammans lagar vi lite mat, pratar om livets mening o…

I utkanten av Uccle

Bild
Nästan alla belgare tycks bo i radhus. Lägenheter är tämligen sällsynta och fristående hus finns mest i de mer fashionabla områdena och utåt landsbygden. Det är något charmigt över dessa radhuslängor. Det sägs att alla belgare vill ha sitt eget hus - ja, till och med bygga sitt eget hus och därmed också bygga på sitt lilla egna vis. Inte likt någon annan. Följaktligen är det mycket svårt att hitta två exakt likadana radhus här i Belgien. Utsmyckningar i teglet, blyinfattat glas, dekormålningar över dörren, ett snirkligt balkongräcke. Kontrasterna blir desto större genom att ett art nouveau-hus kan ligga vägg i vägg med ett hus från 70-talet. 

För en svensk som är uppväxt i funktionalismens Sverige är det häpnadsväckande hur vackra hus man kunde bygga här så sent som på 60- och 70-talen. Ja, ännu idag byggs hus med vackra detaljer och runda fönster även om man kan se funktionalismens charmlösa stelhet slå igenom även här när det gäller nybyggen. Antagligen är Sverige ett av de länder i …

Livet som lyxhustru

Bild
Varje dag är öppen. Möjligheterna nästintill obegränsade. Ändå sitter jag här och stirrar ut genom fönstret i ett radhus i förorten, låst av min rädsla. Bryssel är som en film jag vill hoppa in i, men min tveksamma hand nuddar bara den kalla ytan. Jag ser, men förstår inte, kan inte delta. Bara glimtvis: Bonjour! Merci! Je ne parle francais beaucoup.

Jag vandrar i strålande höstsol. Söker mig längst trånga trottoarer, breda boulevarder, små stigar, gränder av radhus. Kullerstensvägar där bilarna kommer dundrande.
Innanför mäktiga grindar ståtar tysta sekelskiftesvillor. Jag dröjer mig kvar, spanar och suktar. Undrar hur det är att bo där, bakom de franska fönstrena, med tinnar och torn och fontän på gräsmattan.

Som på nåder finns små ingångar till skogen. Egentligen bara små parkplättar men med mäktiga bokar, kastanjer, valnötsträd och ekar som välver sig som katedralstak över den lilla människa som är jag. Så ensam i världen jag är. Så tyst. Jag plockar några kastanjer att rosta och for…

Förfallen skönhet

Bild
Bryssel känns som en stad som ingen tar hand om. Ingen ger ömhet och omsorg. Gatorna smutsiga, besudlade och sparkade på. Väggarna slagna och såriga. De poshiga butiksgatorna och EUs stål- och glaskolosser utgör en märklig kuliss. Bakom kulissen förfaller sekelskiftets skönhet. Skymfad och bortglömd. Vill varken flamländarna eller vallonerna ta på sig ansvaret att bevara sin gemensamma historia? Vad händer med människor i en sådan stad? Vad händer bakom de fördragna gardinerna?

Sophantering i Belgien

Det första jag såg när vi kom hit var alla soppåsar som låg och drällde på gatorna. Vi hade hört något om att detta var sophanteringen - man la helt enkelt ut sina soppåsar, men på bestämda dagar. Som svensk blir man nervös - ska jag bara slänga ut dem? När och hur och var? 

Första dagen i det nya hemmet klippte vi gräset på den lilla uteplatsen - en smal sluttande gräsmatta med staket på båda sidor mot grannarna. Grannfrun kom ut och hälsade men sa inte mycket - kunde inte engelska. Vi tecknade en fråga om vi kunde få låna hennes räfsa och det fick vi. Och så sprang hon in och kom ut med en grön soppåse - vår första soppåse tänkt för gräset.

Soppåsmysteriet skingrades allteftersom. Snart hade vi lärt oss. I matvaruaffären köper man rullar i olika färger - men det är viktigt att det står rätt kommun på den påse man köper. Sophanteringen betalas alltså genom att kommuninvånarna köper sina påsar - ganska finurligt, eller hur? Varje söndagskväll ställer man ut sina soppåsar på gatan - blå…

Hundar i Belgien

Bild
Klockan är tjugo i fyra. Sitter och väntar på en elektriker som skulle ha varit här vid etttiden. Han ska sätta upp alla våra lampor - just nu hänger bara glödlampor från elsladdar.
På morgonpromenaden med Lexie fick vi följe en bit med en stor svart labrador. Lite gammal och grå lunkade han några meter efter oss. Slängde några blickar åt vårt håll men höll sig på avstånd. Lite ensam sökte han försiktigt kontakt men vågade inte längre när stora vägen kom emellan. Eller fortsatte han bakom oss? Trafiken dundrade förbi och jag vågade inte titta. Men han hade ett slitet halsband med en namnbricka på. Någon ägde honom. Någon hade släppt ut honom.
Först kanske man inte tycker att det finns så stora skillnader mellan Belgien och Sverige, men det är en annan kultur där man släpper ut hunden vind för våg. Man har en annan syn på hundar här. Många är vakthundar med en bakgård att vara på. Sällan ser man någon gå ut och gå med hunden. Trottoarerna är trånga och naturen instängd, utestängd. Priva…

Svävande tankar kring monarkin

Jag är ingen övertygad monarkist - skeptisk som jag är till det mesta som sätter stora grupper i extas (som till exempel fotboll) - men mitt intresse för historia och den mänskliga naturen gör mig ändå fascinerad av monarkin som fenomen.  Jag brukar fundera över de argument som finns mot denna institution. Det är oftast tre argument man hör: Det är odemokratisk med att folket inte kan välja statöverhuvud och det är odemokratiskt för kungen / drottningen själv att födas in i sitt ämbete. Och så den ekonomiska biten - varför det svenska folket ska bekosta ett kungahus när man kan lägga skattepengar på annat. Jag funderar - finns det någon som föds helt fri? Är vi inte alla knutna vare sig vi vill det eller inte till ett sammanhang, en kultur och en familj som kommer att prägla de livsval man gör? Och finns det inte massor av organ i vårt samhälle som på ett eller annant sätt "bestämmer" och "beslutar" och "påverkar" oss utan att vi är med och väljer dessa?…

VUVUZELATUTA

Visst visste man att något LÄT tjutande och tutande på fotbollsmatcher men plötsligt har detta ljud fått ett namn: VUVUZELATUTA. Hade någon hört talats om VUVUZELATUTAN för några veckor sedan? Plötsligt finns VUVUZELATUTAN i vår sinnesvärld, pltösligt skriver tidningarna om VUVUZELATUTOR som om alla alltid vetat vad en VUVUZELATUTA är för något. Plötsligt får jag e-postspam där någon som heter Daniel Österholm säljer VUVUZELATUTOR. Har ett instrument någonsin fått så snabb lansering som VUVUZELATUTAN? Kanske är VUVUZELATUTAN nutidens BRONSLUR - instrumentet som ingen i nutiden vet vad det en gång användes till. Vet någon vad VUVUZELATUTAN används till? Kan man spela en TRUDELUTUTA på den?

Tidningen Vi tar ställning mot monarkin

Tidningen Vi går prudentligt ut med sitt överlagda val att inte skriva något om det kungliga bröllopet.  "Monarkin är djupt odemokratisk" och "vi vill undvika den underdånighet som monarkin för med sig", förklarar chefredaktören Anneli Rogeman. Efter detta uttalande kan man fundera över valet att publicera ett långt fotoreportage kring främmande kulturers tro: Tro kan flytta berg av Giorgia Fiorio. Ann Lagerströms text till fotoreportaget utmynnar i att hon drar alla symbolhandlingar i alla kulturer över en kam - allt är en rit. Och visst kan man se det så. Men för den skull är inte alla symbolhandlingar lika bra eller dåliga.

Fotografen Fiorio förklarar att hon längtat efter att "undersöka något allmängiltigt hos människan, något bortom ras, kön och social tillhörighet." Hon förstod snart att uppdraget var personligt: "det handlade om mitt eget sökande". Projektet fick heta "Gåvan" eftersom det handlade om "att be om, få och tack…

Lösryckt

Om den här meningen är bland det sista du läser i den här bloggen så läser du ungefär som jag läser artiklar. Jag börjar någonstans i slutet. Om det verker intressant så hoppar jag sedan till mitten ungefär och om detta har väckt mer intresse så kan jag hoppa till början och läsa alltihop fast på ett rapsodiskt vis eftersom jag redan läst lite här och var. Otålig. Rastlös är vad jag är. Ibland hoppar jag omkring med playpilen på min mediaplayer också och lyssnar lite här och var på musikstycken om jag inte orkar lyssna på hela. Vanvördigt kanske, men kompositören får skylla sig själv. Jag rekommenderar alla kompositörer att skriva kort. Till och med atonala stycken kan vara intressanta, bara de är korta. Det handlar om att kunna greppa en helhet. Hur långa stycken klarar man? Men jag är ju rapsodisk i mig själv. Ett potpurri.
Varför sätts aldrig Gilbert och Sullivan upp på operan? Om det här är bland det första du läser och finner det intressant så kan jag varna dig för att resten av …

The Good Old Days

70-talet bestod inte bara av sunkiga proggare, gröna vågare med stripigt skägg, plastmuggar, furutak i gillestugor och gabardinbyxor. Tunna slöjor av melodins epok dröjde sig kvar - i radio, TV och i minnen. I Monty Python och Hem till byn kolliderade (på mycket olika sätt men ändock) gamla värderingar och traditioner med den nya tiden. Andra TV-serier var mer eller mindre realistiska eller romantiska skildringar av det förflutna - Forsytesagan, Onedinlinjen, Herrskap och Tjänstefolk etc. Det fanns också det nostalgiska underhållningsprogrammet The Good Old Days som jag som barn aldrig riktigt förstod om det var "på riktigt" eller om det var "som en pjäs". Alla i publiken var, liksom artisterna, utklädda i sekelskifteskläder. En "chairman" slog frenetiskt en klubba i pulpeten och skrek in artisterna. Publiken hetsades, alla sjöng med. Programmet startade i Storbritannien 1953 och höll ut till 1983. Troligtvis kan de flesta engelsmän fortfarande sjunga med…

Kommunikation

Bild
Jag tänkte att jag skulle bli författare
Men jag var tyst
Jag tänkte att jag skulle bli tonsättare
Men jag var tyst
Hur låter tystnadens tema?
Vem lyssnar?

Bakom tankestrecket ryms allt
- skapandet kan inte bli friare än så

Tidlösa hem i vitt

Genom ett misstag har jag lyckats få en prenumeration på tidskriften 25 underbara hem vilket är ett mycket missvisande namn på en tidskrift med det ena mer mardrömslika hemmet efter det andra. Möjligtvis skulle namnet 25 underliga hem ha passat. Det mest slående intrycket av dessa hem är att man inte vill bo i dem. "Ufo på Åland" heter exempelvis ett reportage om ett "hem" som ser ut som schablonbilden av ett rymdskepp sådana som man kan se i science fiction-filmer från 50-60-talen. Inuti ser "hemmet" ut som gigantiska mugghållare i plast - jag ryser vid detta 70-talsminne.
"Tidlöst" är annars ett vanligt förekommande uttryck i denna tidning vilket alltid används för att beskriva något designat efter funktionalismens genombrott - något platt och uttryckslöst. Jag bläddrar slött förbi. Ett av alla dessa "tidlöst", vita, utryckslösa hem fångar dock min uppmärksamhet genom texten. I detta oantastligt vita hem bor Gary och Steve (vi kan ka…

Kvinnliga mysterier

Män säger ofta med en menande blick: "man vet väl hur karlar är" - beror det på att alla män tror att alla andra män är som de själva eller beror det på att alla män ÄR likadana?
Själv har jag ingen aning om hur andra kvinnor tänker eller fungerar. Ta det här med att föna håret till exempel. Typisk kvinnligt morgonbestyr som man väl ska klara av med en hand medan man klär på barnen eller dricker kaffe? För mig är det helt obegripligt hur man hanterar borste och fön samtidigt så att det blir någon slags frisyr - och då har jag ändå två händer. Jag bara blåser rakt på. Ni vet hur Bridget Jones ser ut efter den där bilturen í Hugh Grants öppna bil? Det är jag efter föning.  
Ännu märkligare är hur alla kvinnor lyckas raka benen så att de blir så där helt släta och blanka. Eller annorstädes. Själv är jag något av en gorilla. Hår överallt. På armar och ben, mage, tår. Fast rödhårigt. Alltså mer som en urangutang. Således är det inte konstigt att rakningen misslyckas. Alltid finns d…

Patient

Jag har nu gjort fem kirurgiska eller narkoskrävande ingrepp på Södersjukhuset. Alla relaterade till samma problem. I fyra fall av fem har jag varit knuten till samma avdelning. Varje gång har jag blivit behandlad av olika läkare. Varje gång har jag fått återberätta hela min sjukdomshistoria. Varje gång har man bedömt mitt tillstånd på olika sätt. Finns det inga journaler längre? Var finns helhetstanken? Min anonymitet är total just då jag behöver någon som vet vem jag är och vad jag har gått igenom.

Mer glad jazz åt folket! Mer stepp åt folket!

Mer Gunhild Carling! Varför är hon inte känd i hela Sverige? (Antagligen är hon världskänd i södra Sverige.) Fortfarande under 70- och delvis 80-talet fanns TV-program som visade artister som Carling. Då befolkades fortfarande televisionens och radions redaktioner av några mammutar från den utdöenden melodiepoken. Nu är människors känslor i fokus på TV. Förhoppningsvis blir det snart åter talangernas tid. Mer talang, skicklighet, hantverk och kunskap åt folket! Multiinstrumentalisten Carling kan även avnjutas här - nej förresten, HÄR!

Min skönhetsopererade familj - en dokumentär om något väsentligt

Den svenska titeln på dokumentären Min skönhetsopererade familj (Beauty Refugee) får mig först att tro att det handlar om en av TV4s vanliga freakshows (så kallade dokumentärer om spektakulärt udda eller handikappade människor), men det här är SVT och syftet med denna film är allt annat än spektakulär show. Den svenktalande filmaren Claudia Lisboa har gjort en tämligen objektiv men ändå känslostark dokumentär om sin brasilianska familj. Familjen är välbeställd och verkar leva ganska vanligt övre medelklassliv. Men något tycks ändå fattas, alla tycks längta efter något man inte kan greppa. Blickarna är undvikande. Brodern är plastikkirurg och har opererat alla i familjen och den närmaste släkten, förutom Claudia själv. Både mamman, pappan, brodern och systern har dock åsikter om hur Claudia borde operera sig - brösten, näsan, pannan. För hennes eget bästa, för att bli lycklig, kunna hålla fast männen, stoppa livets gång. Alla i familjen har ett stelt drag kring mun och ögon, lite uppsv…

Kostsam konst!

Väst möter öst

När Lars Vilks följer modernismens gamla fina tradition att provocera och ritar en ful rondellhund som ska föreställa Muhammed, börjar kultur- och samhällsetablissemang att vackla. Yttrandefrihet javisst, men - det var ju inte så här modernisterna menade. Det är bara den västerländska traditionen man får ifrågasätta, provocera och kränka med konstnärens fulla frihet - andra kulturer och religioner måste man ju ta hänsyn till. Oklart varför - är andra kulturer att betrakta som barn i förhållande till "oss vuxna"? Eller är andra kulturer mer "naturliga" kulturer än vår "förkonstlade" och "förtappade" Västvärld?
Vad säger man om detta - vår tids kultur är snedvridet relativistisk och har ett barnsligt förhållande till konst, men jag blir också bekymrad av att höra hur kränkt till och med en medveten och sekulariserad muslim som Nalin Pekgul blir av en fult tecknad hund.

Vår tids chick flick - kvinnans pyrusseger?

Bild
K special i SVT har visaten intressant dokumentär om den amerikanska filmgenren "chick flick" - romantiska filmer om kvinnor för kvinnor: Tjejer på bio (en fantasilös översättning från From Weepies to Chick Flicks) av Clara och Julia Kuperberg. Idag förknippas genren med Julia Roberts och Meg Ryan och liknande filmstjärnor men hade egentligen sin storhetstid under Hollywoods guldålder, 30- och 40-talen, med stora namn som Katharine Hepburn (bilden) och Bette Davis. Vid denna tid var filmerna mångbottnade, hade vågade undertexter och starka laddningar mellan kvinnligt och manligt på grund av de tabun som fanns och de givna könsrollerna som på subtila sätt kunde utmanas. Intrigerna var konventionella men under den glättiga ytan fanns allt det onämbara, berättar filmkritiker Molly Haskell.
Under 60-talet skedde de stora samhällsförändringarna som underminerade de gamla värderingarna varvid de romantiska kvinnorna försvann från filmen. Genom den sexuella och kvinnliga frigörelse…

Att följa modet är att sakna egen smak - två idéer för framtida designers

Modemakt - 300 år av kläder har i dagarna startat som permanentutställning på Nordiska Museet i Stockholm. Mode är ett hett ämne - och har väl per definition alltid varit. Som kulturhistoriskt fenomen är mode enormt intressant eftersom det säger så mycket om tidsandan och estetiska ideal. Vad har man velat uttrycka, framhäva, dölja? På så sätt är också dagens mode intressant. Som riktlinje för mitt personliga klädval är dock modet totalt ointressant. För att inte säga irrelevant. Men vad har man för val då man står där i Köpcentrat och velar mellan Lindex och HM?
Då jag var tonåring ville jag anpassa mig efter rådande mode. Eller rättare sagt anpassa mig efter gruppen - flocken av hon- och handjur. Det gällde överlevnad. Med Vecko Revyn som förebild och  mina äldre systrars avlagda kläder som material gjorde jag så gott jag kunde. Sax och symaskin användes flitigt - t-shirtsärmar klipptes till fransar som beträddes med glaspärlor, utsvängda jeans syddes in nedtill, sweatshirtströjor kl…