Dragspel och symfoniorkester - en fantasi att drömma om

Då jag såg annonsen om att en finsk dragspelare, Veli Kujala, skulle spela med Gävle Symfoniorkester under Hannu Koivula tvekade jag inte länge. Detta måste höras. Finsk granskogshetta i de fina salongerna - här måste det slå gnistor, fantiserade jag fördomsfullt. I synnerhet då programmet också utlovade mycket sydamerikanska rytmer! Mina förväntningar visste inga gränser! Med man och svärmor i släptåg stegade jag iväg till Gävle konserthus. Kvällen var kylig men snart skulle det bli hett, gladdes jag.

Naturligtvis kan man inte ha så höga förväntningar utan att bli besviken. Första numret var Gershwins kända Kubansk uvertyr - ett festligt, färgsprakande verk som dock spelades lite avmätt denna kväll. Jag kände mig också lite dum som hade trott att de välbekanta numren skulle ha varit omarrangererade för att inkludera dragspel. Men så var det inte. Min entusiasm hade  fått en liten törn, men jag såg med tillförsikt fram mot nästa nummer: Accordeonkonsert D'n'A av Markus Fagerudd (f. 1961) - ett stycke direkt skrivet för Kujala vars enda önskan (enligt programbladet) var att tonsättaren skulle "skriva många noter". Och det infriades helt. Många toner i dissonanta kluster och svepningar och modernistiskt nyckfulla kast mellan ppppp ochFFFF. Ibland lite rytmiskt pregnant som en blek skugga av Stravinskys Våroffer. Ska man var snäll kan man associera till Torbjörn Egners visa om Leksaksbilen:

"Det var bom, bom här,
det var bom, bom där,
det var bom, bom bom
både här och både där..."

Men då är man snäll. Varför känns detta dissonanta och nyckfulla så förutsägbart. Vet dagens kompositörer inte att man skrev så här redan för 100 år sedan - fast mycket bättre. Det som felar är inte att liknande verk redan skrivits, det som är paradoxalt är att modernismen bygger på en ideologi och estetik där man inte ska blicka bakåt utan alltid göra nytt, nytt, fullkomligt nytt. Eller var det bara romantikens tonspråk och den borgerliga kulturens estetik man inte gillade? I så fall har vi förstått det nu. Det mest inovativa med Fagerudds verk var titeln; ordvits med DNA, R&B och tonerna D och A. Det var säkert inspirerande för honom i den tekniska kompositionsprocessen.

Det som var extra tråkigt i detta sammanhang var att Fagerudds komposition knappast gjorde dragspelet rättvisa. Ibland hörde jag inte ens instrumentet. Kujala spelade frenetiskt inåtvänt som vore han en modern jazzmusiker. Var fanns samspelet och dialogen mellan solist och orkester? Jag tyckte nästan lite synd om alla inblandade då stycket klingade ut och publiken förvirrat började applådera - enligt den modernistiska traditionen kan man inte höra när ett sådant stycke är slut.

Efter paus fick vi höra sviten Homenajes av Manuel de Falla, Piazzollas Oblivion samt en svit av Gismonti i arr av Kujala. Alla dessa verk äger en återhållsam, pyrande glöd med mycket melankoli i. Dessvärre kunde jag aldrig känna den rätta svärtan, glöden, smärtan och njutningen. Orkestern var tam och Kujala tycktes föredra att exellera i pianissimospel.

Jag får alltid go lust att bryta mig lös ur konventionerna och resa mig upp, vråla, hojta, bua eller klappa takten - det kunde man göra förr i konsertsammanhang under 17- och 1800-talen. Då var publiken med på noterna, så att säga. 1900-talet har låst ute publiken från musiken. Inte undra på att orkestermedlemmarna känner sig blasé och oinspirerade i sin ensamhet. Släpp in oss! Tala till oss! (Inte att förväxlas med de publikförnedrande happenings som pågick under 60-talet i politisk protest mot skönhetens estetik.)

Konserten i Gävle konserthus hade kunnat öppna upp för möten mellan traditioner och kulturgränser men det enda gränsöverskridandet jag uppfattade denna kväll var dragspelaren Kujalas "avhopp" till konstmusiken - ett avståndstagande från den finska granskogshettan? Är det något fult med den?

Kommentarer