Frusna ideologier

Har du någon gång funderat över varför vissa miljöer känns trista, opersonliga och otrygga, medan andra miljöer känns varma, välkomnande och inspirerande? Även om du inte funderat över varför det är så, så finns det i grunden en tanke bakom hur samhället rent fysiskt är uppbyggt. Tankar som i sin realiserade form påverkar dig fast du kanske inte förstår varför. Hela vårt arkitektoniska livsrum - det vi bor i, lever i och verkar i är faktiskt uttryck för någons idéer om människans liv och plats i samhället. "Arkitektur är frusen ideologi" berättar Lars O Ericsson i en understreckare i SvD den 26/1-09 - Visonerna som gjorde funkisen svensk:
 Arkitektur är frusen ideologi. Alla arkitekturens element – form, färg, material, funktion och skala – är bärare av ideologi i någon form. Arkitektur och stadsbyggnad konstituerar, tillsammans med landskapet, bokstavligen samhällets fysiska kropp. Byggnader är inte skulpturer. De är inte heller enbart bilder. På gott och ont formar, strukturerar och omstrukturerar byggnationer i en rad grundläggande avseenden vår tillvaro, ofta i generationer. Icke desto mindre är det ytterst sällan som arkitektur diskuteras i ideologiska termer.
Ericssons utomordentligt glasklara artikel utgår från Helena Mattssons och Sven-Olov Wallensteins skrift 1930/31 Den svenska modernismen vid vägskälet (2009) som i sin tur tar sin utgångspunkt i den svenska modernismens manifest Acceptera (1931). Vad som med all tydlighet framgår i Ericssons artikel är hur i grunden människofientlig funktionalismens ideologi var. Funktionalismen var en svensk variant av den internationella modernismen, som precis som denna hade en vision om ett socialistiskt samhälle. Samhällskroppen "skulle byggas om från individualism till kollektivism, från borgerlighet till socialism" (Ericsson). Att sedan funktionalismen slog igenom så starkt berodde dock på att de socialistiska idealen "ingick en ohelig allians med taylorismens och näringslivets krav på standardisering, rationalisering och industrialisering" (Ericsson). Det som industrin skapat av praktiska och ekonomiska skäl upphöjdes inom funktionalismen som ideal för att kunna forma ett likriktat - standardiserat - socialistiskt samhälle. Men för att detta skulle vara möjligt måste man skapa en ny "högre människotyp" (Acceptera) som rätt skulle kunna uppskatta standardiseringen. För som Ericsson skriver byggde funktionalismen i hög grad på elitism, dvs ett fåtal "medvetna" människor trodde sig veta bättre än folket vad folket behövde. Formmässigt hyllades den odekorerade, avskalade lådformen som symbol för det statusbefriade (ironiskt nog den idag kanske mest statusfyllda husformen). Färgmässigt var betonggrått idealet, för som Ericsson skriver "monotont grått reducerar den individualistiska aspekt som är vad som separerar individen från andra". Även arkitekturens skala var ideologiskt betingad och här var det det storskaliga som idealiserades eftersom "ett stort sammanhängande bostadskomplex bestående av hundratals likartade lägenheter förskjuter [balansen] från individ till grupp" (Ericsson). Allt som var individuellt och personligt skulle reduceras, för att inte säga helt utplånas. Alla skulle tillhöra en grå massa. Riktigt så blev det nu inte. Det är svårt att forma ett helt folk. Det finns alltid människor som går sin egen väg. Likväl lever vi nu med dessa likformade betongkomplex. Låda på låda i grått och bleka smutsfärger. På varenda ort i Sverige. Och vad värre är - det funktionalistiska bygget pågår fortfarande.
 
Funktionalismen var en stark kraft som idag är något av en - ska vi säga - tradition inom arkitektur och design. Vilket ju är en paradox eftersom man inom funktionalismens ideologi (och hela modernismens) ansåg det "meningslöst och falskt att upprepa traditionella former" (Ericsson). Skillnaden mellan 1930-talets stadsbyggande och dagens är nämligen att det idag saknas en ideologisk medvetenhet bland arkitekter och stadsplanerare. Varför bygger man ett hus som är avskalat, lådformat i grå betong? För vem bygger man? Hur påverkar detta val av form, färg och skala oss som lever i städerna? På ett sätt lyckades ju verkligen funktionalismens skapare att forma om människor, åtminstone flera generationer arkitekter, formskapare och stadsplanerare  tycks ju tro att funktionalismen är det enda rätta - ett individualistiskt tänkande har fått ge vika för en kollektivistisk smak. Grå betonghus är ju så där häftigt kaxigt modernt...
 
Ericssons artikel illustrerar på ett konkret sätt  dagens avsaknad av ideologisk medvetenhet och ideologiska debatter, trots att vår vardag och livsmiljö är formad av tidigare gjorda ideologiska beslut. Vi styrs av normer utan att veta dess grund - vilket inte är konstigt då vi lever i kölvattnet efter modernismens dyrkan av normbrott och ungdomlighet. Endast det nya och unga är intressant. Hur förhåller man sig till ideologier då allt kan och bör ifrågasättas enligt modernismens ideal? Svaret har blivit postmodernismens relativism. Då det normlösa har blivit normen förlorar ideologierna relevans.  Inget är rätt eller fel, sant eller falskt, vackert eller fult. Yta och bagateller förstoras och förstärks. Inom den politiska debatten diskuterar man en röd väska istället för grundläggande ideologier. När ska politiker och journalister våga diskutera de fundamentala frågorna - vad är det för typ av samhälle vi vill bygga? Hur vill vi att detta samhälle ska påverka människan? Vad är det för framtid vi vill skapa i en grå betonglåda? Vad har vi för utsikter?

Kommentarer