Modernismens utveckling mot postmodernistisk tomhet

Febriarinumret av Axess har som tema "Eliternas reträtt" där man till största delen resonerar kring den antielitism och medborgaranda som växt fram med Internet. Men eliternas reträtt har pågått länge. Internets antielitism är bara ett symptom på en djupgående trend mot, vad jag vill kalla, ett anti-auktoritärt samhälle. En viktig källa till detta anti-auktoritära samhälle är modernismen.

Modernism är inte detsamma som modernitet. Moderniteten är ett neutralt tidsbegrepp som ibland markerar tiden från kristendomens införande, ibland tiden från renässansen, ibland tiden från upplysningen och ibland tiden från industrialismens genombrott. Ibland betyder modernitet helt enkelt nutiden.  Modernismen däremot är en term som står för en mängd olika kulturella uttryck med en mer eller mindre gemensam ideologisk grund. Modernismen var i början av 1900-talet modern, men är idag lika modern som en T-Ford.

Modernismen föddes i och med industrialismens genombrott som en reaktion mot 1800-talets borgerliga kultur. Den borgerliga kulturens moraliska ideal med ordning och reda, självdisciplin, bildning och kultivering ifrågasattes, liksom 1800-talets traditionella skönhetsideal. Normbrottet blev modernismens centrala uttryck. Det gamla föraktades och det unga idealiserades. Denna beskrivning döljer dock i sin förenkling den komplexa, motsägelsefulla och paradoxala soppa modernismens olika strömningar tillsammans skapade. Modernismen var i själva verket starkt präglad av 1800-talets kultur. Själva förutsättningarna för modernismens frigörelseprocess och normbrytande fanns just i den borgerliga kulturens liberala och demokratiska rörelser. Alla kontraster som den borgerliga kulturen brottades med under 1800-talet kom också att prägla 1900-talets modernism  - förnuft mot känsla, civilisation mot natur, materialism mot idealism, framstegstankar mot nostalgi,  internationalism mot nationalism, individ mot massa, revolution mot tradition osv. Den pluralism och motsägelse som fanns i 1800-talets borgerliga kultur kom med andra ord också att prägla modernismen. Men av någon anledning var det just  några av 1800-talets mest suspekta, ovetenskapliga och rent osympatiska drag som modernismen anammade mest. Typiska drag hos modernismen är exempelvis idealiseringen av en förindustriell kultur, hyllandet av barnets (eller "vildens" eller ungdomens) spontanitet liksom genikulten kring konstnären - drag som är direkt sprungna ur romantikens mest dubiösa skrymslen. Någon entydigt rationell och framstegsoptimistisk kultur har modernismen aldrig varit; det är en idealbild som modernismen själv har skapat men som ofta beskrivs som en sanning (se exempelvis definitionen av modernism i NE).

Trots modernismens starka avhängighet till 1800-talets kultur präglas alltså modernismen av ett ideologiskt avståndstagande från den borgerliga kulturen. Detta beror på att modernismen utvecklats i nära samröre med radikala ideologier som vi under 1900-talet har lärt känna som kommunism och fascism (se Lutherssons Axessartikel: Modernister lockades av det totalitära). I synnerhet socialistiska strömningar har under hela 1900-talet varit "på modet" bland konstnärer av alla de slag (även om alla modernistiska konstnärer knappast varit så ideologiskt medvetna). Det ironiska och återigen paradoxala med modernismens socialistiska ideologi var dock att ju mer man vände sig ifrån de borgerliga idealen, desto mer elitistisk och mindre folklig blev konsten. Var det något som den borgerliga kulturen hade varit expert på så var det att skapa underhållning för folket i dess allra vidaste bemärkelse. I den borgerliga kulturen blandades det seriösa med det folkliga, det lantliga med det urbana i en lättillgänglig, lagomt elegant stil som gick hem i alla samhällsgrupper. Kanske fanns det inget som modernismen föraktade så djupt som denna underhållningskultur för massorna. (Futuristerna föraktade det så djupt att man på vanligt modernismparadoxalt sätt började idealisera det! Läs mer om detta i min avhandling.) Modernismens tematik hämtades gärna från det folkliga eller till och med det barnsliga och primitiva men resultatet var exkluderande, med andra ord obegripligt för "vanligt" folk.

Modernismen förblev ganska länge en marginell kultur - just för eliten. Den borgerliga kulturens ideal, värderingar och traditioner levde i mångt och mycket kvar i det svenska samhället långt in på 50-talet. Det samhälle som fanns under första hälften av 1900-talet var med andra ord ett klassamhälle vilande på en kristen grund och präglat av en nationell anda. Bildningsidealet var utbrett, allmänbildningen stor men den rådande auktoritetstron exkluderade det kritiska tänkandet till akademiker och kulturetablissemang. Denna värld kom dock att krackelera i takt med den nya tidens demokratiska och liberala processer, tekniska framsteg och medvetenheten om omvärlden. I denna utveckling som naturligtvis till allra största delen var positiv och välbehövlig gjorde sig dock modernismen allt större utrymme - inte minst rent fysiskt genom funktionalismen (se Frusna ideologier). I takt med att vänstervågen sköljde över Sverige i slutet av 60-talet och början på 70-talet brakade så hela samhällets klassiska bildningsideal, skönhetsideal och auktoritetstänkande samman under modernismens tunga betongklump. Att ifrågasätta de borgerliga värderingarna, ja, hela den västerländska civilisationen, blev på modet hos alla som ville vara "medvetna". När även vänstervågen klingade ut och kommunismen började falla började modernister och vänsteranhängare att famla efter nya förklaringsmodeller. Postmodernismens relativistiska, nihilistiska och individualistiska åskådning blev räddningen.  Modernismens ideal - normbrott, ifrågasättande och ungdomsvurm - levde kvar som invanda sanningar, men dess ideologiska grund hade rämnat.

Idag SKA allt ifrågasättas för ifrågasättandets egen skull. Konst SKA vara normbrytande för normbrytandets egen skull. Den bakgrundskunskap som krävs för att utöva kritiskt tänkande saknas. Den konstnärliga hantverksskicklighet som krävs för att kunna bryta med normer saknas. Professionalism och bildning är något relativt. Föräldrar, lärare, skolor och universitet förlorar allt mer sin auktoritet. Krav och skyldigheter på individen minskas. Det som lever kvar från det socialistiskta tänkandet är idén om individens rättigheter och en luddig idé om att demokrati betyder att själv få bestämma.  Alla vill vara kaxiga och uppkäftiga men ingen vill vara vuxen. I senaste numret av Universitetsläraren hävdar docent Ylva Hasselberg att universitetet håller på att infantiliseras: "det är inte längre givet att behandla studenter, inte ens doktorander, som vuxna", säger hon. "Studenterna idag är inte heller särskilt intresserade av att lära sig kritiskt tänkande. De ser istället den högre utbildningen som en biljett till 'det goda livet'."

Det är detta som förklarar den så kallade medborgarandan och antielitismen på internet. Som ung indoktrineras man in i en kultur utan skyldigheter med bara rättigheter. Socialdemokraten Lotta Gröning skriver i sin Pirate Bay-hyllande Axessartikel Demokrati på nätet att "för ungdomsgenerationen är det självklart att det som finns [på nätet] är till för alla". Hur detta går ihop med att ungdomsgenerationen "slåss för individens integritet" förstår inte jag. På naivt vänstersätt skriver Gröning att "kampen om nätet handlar om att få vara i fred i sitt privatliv, om inflytande och rättvisa". Gröning verkar aldrig ha varit ute på nätet och sätt hur unga människor fläker ut sig såväl bildligt som bokstavligen. Och inte bara unga. Jag får knappast intrycket av att det handlar om "en målmedveten nätgeneration". Jag ser flera generationer utan bildningsideal och utan vuxna förebilder. Generationer som saknar redskap att bedöma var gränserna går mellan mitt och ditt, privat och offentligt, rätt och fel.

Kommentarer