Min skönhetsopererade familj - en dokumentär om något väsentligt

Den svenska titeln på dokumentären Min skönhetsopererade familj (Beauty Refugee) får mig först att tro att det handlar om en av TV4s vanliga freakshows (så kallade dokumentärer om spektakulärt udda eller handikappade människor), men det här är SVT och syftet med denna film är allt annat än spektakulär show. Den svenktalande filmaren Claudia Lisboa har gjort en tämligen objektiv men ändå känslostark dokumentär om sin brasilianska familj. Familjen är välbeställd och verkar leva ganska vanligt övre medelklassliv. Men något tycks ändå fattas, alla tycks längta efter något man inte kan greppa. Blickarna är undvikande. Brodern är plastikkirurg och har opererat alla i familjen och den närmaste släkten, förutom Claudia själv. Både mamman, pappan, brodern och systern har dock åsikter om hur Claudia borde operera sig - brösten, näsan, pannan. För hennes eget bästa, för att bli lycklig, kunna hålla fast männen, stoppa livets gång. Alla i familjen har ett stelt drag kring mun och ögon, lite uppsvullet, konstlat, platt - som masker, som dockor. Alla karaktärsdrag tycks utsuddade. Bara Claudia framstår som levande  - skör och sökande. Hon ställer frågor men får inga riktiga svar. Maskerna ter sig märkligt uttryckslösa och samtidigt sorgsna. Alla äter antidepressiva medel. Genom de haltande samtalen anas familjens bakgrundshistoria med hårt krävande föräldrar och tävlande syskon. Pappan styrde med järnhand, mamman var en medlöpare, systern vann skönhetstävlingen och brodern statustävlingen. Claudia som kunde ha fått allt - statusyrke och en miljonär till äkta man - hoppade av och flydde. Nu är hon tillbaka och försöker förstå sin familj, allas längtan och sin egen sorg. Liksom Claudia får jag som tittare inga svar, men många frågor väcks kring mitt eget liv efter hennes slutord:
- Ingen kan någonsin mäta upp någon annans smärta. Ändå ligger smärtan som grund i en persons sanna jag. Hur kan man gå vidare utan att hitta sitt sanna jag?

Av någon anledning kommer jag att tänka på Veckans konsertprogram Chopin på operan där man talade om Chopins sätt att integrera ornamentiken i melodin - han gjorde det som tidigare betraktats som utsmyckningar och effekter till något betydelsefullt. Filosofen Jörg Splett drog därvid parallellen till Hegels dialektiska resonemang kring det väsentliga /oväsentliga. Man kan bara tala om det väsentliga om det oväsentliga finns - det oväsentliga är väsentligt för det väsentliga. När det gäller "konstens väsen" kan man således fråga sig:
- Att skala av allt ner till själva kärnan, det väsentliga, leder det verkligen till att jag ser sanningen i en melodi, eller ett sammanhang? Eller krävs det oväsentliga för att vi ska se sanningen? Hör det inte livet till?

Utan rynkor, smärta och sorg vad blir livet då - en vacker dödsmask? Framförallt kan man inte skratta.

Kommentarer