Svävande tankar kring monarkin

Jag är ingen övertygad monarkist - skeptisk som jag är till det mesta som sätter stora grupper i extas (som till exempel fotboll) - men mitt intresse för historia och den mänskliga naturen gör mig ändå fascinerad av monarkin som fenomen.  Jag brukar fundera över de argument som finns mot denna institution. Det är oftast tre argument man hör: Det är odemokratisk med att folket inte kan välja statöverhuvud och det är odemokratiskt för kungen / drottningen själv att födas in i sitt ämbete. Och så den ekonomiska biten - varför det svenska folket ska bekosta ett kungahus när man kan lägga skattepengar på annat. Jag funderar - finns det någon som föds helt fri? Är vi inte alla knutna vare sig vi vill det eller inte till ett sammanhang, en kultur och en familj som kommer att prägla de livsval man gör? Och finns det inte massor av organ i vårt samhälle som på ett eller annant sätt "bestämmer" och "beslutar" och "påverkar" oss utan att vi är med och väljer dessa? Nej, fria är vi aldrig i en absolut mening, vi har aldrig den totala makten över vårt livsrum och oss själva. Vi är alltid delaktiga i ett sammanhang som vi inte till fullo kan kontrollera. Låt oss ägna oss åt de val och strider som är viktiga och möjliga att ta.

Det finns också en aspekt av kungahuset som få diskuterar - människan verkar till sin natur behöva ha någon, några att se upp till och beundra, någon som knyter ihop det vi kallar vår kultur. Vad händer om en kultur förlorar sina grundsymboler? Antropologer kan storögt fascineras av andra kulturers riter och vördnad kring några enskilda individer men samtidigt bespotta den västerländska kulturens beundran inför kungahus och kändisar.  Det må vara hur politiskt inkorrekt som helst, men av någon anledning verkar människan ha behov av att upphöja vissa enskilda individer till en unik status kring vilken vi kan spinna sagor och drömmar.

I Povel Ramels fantasifyllda Den svävade och svävade kretsar allt kring en luftballong. I ballongen sitter tre ballongfarare som symboliser makten, kunskapen och fantasin. Men det är i författarnas (Ramels och Beppe Wolgers) fantasi som ballongen svävat ut på sin äventyrsresa. Luftballongen i sig är en symbol för författarnas fantasi - vad kan bättre symbolisera fantasi, frihet och äventyr? Med tankens kraft styr de ballongen vart de vill. Så blir ballongen också en symbol för livet – som vi med fantasins kraft själva styr.

Tänk dej gondolen
Mer som symbolen
För fantasin
Det är vår luftballong
(Det låter ju löjligt)
 Löjligt OK
Det är ju möjligt
Men säg -
Är inte livet en luftballong i sig?
[---]
 Rymdmässigt sett är vi skrämmande små
Lika fullt tvärsom
Är det ungefär som
Hela universum
Ryms i vår luftballong.

(Ur Ramels Den svävade och svävade)

Ja, vi är små i universum men äger också vår egen fantasi. Är inte hela vår kultur uppbyggd genom samspelet mellan makten, kunskapen och fantasin? Vad kan du ta kontroll över? Vill vi ha kontroll över allt? Vår fantasi?

Kommentarer