Inlägg

Visar inlägg från september, 2010

Förfallen skönhet

Bild
Bryssel känns som en stad som ingen tar hand om. Ingen ger ömhet och omsorg. Gatorna smutsiga, besudlade och sparkade på. Väggarna slagna och såriga. De poshiga butiksgatorna och EUs stål- och glaskolosser utgör en märklig kuliss. Bakom kulissen förfaller sekelskiftets skönhet. Skymfad och bortglömd. Vill varken flamländarna eller vallonerna ta på sig ansvaret att bevara sin gemensamma historia? Vad händer med människor i en sådan stad? Vad händer bakom de fördragna gardinerna?

Sophantering i Belgien

Det första jag såg när vi kom hit var alla soppåsar som låg och drällde på gatorna. Vi hade hört något om att detta var sophanteringen - man la helt enkelt ut sina soppåsar, men på bestämda dagar. Som svensk blir man nervös - ska jag bara slänga ut dem? När och hur och var? 

Första dagen i det nya hemmet klippte vi gräset på den lilla uteplatsen - en smal sluttande gräsmatta med staket på båda sidor mot grannarna. Grannfrun kom ut och hälsade men sa inte mycket - kunde inte engelska. Vi tecknade en fråga om vi kunde få låna hennes räfsa och det fick vi. Och så sprang hon in och kom ut med en grön soppåse - vår första soppåse tänkt för gräset.

Soppåsmysteriet skingrades allteftersom. Snart hade vi lärt oss. I matvaruaffären köper man rullar i olika färger - men det är viktigt att det står rätt kommun på den påse man köper. Sophanteringen betalas alltså genom att kommuninvånarna köper sina påsar - ganska finurligt, eller hur? Varje söndagskväll ställer man ut sina soppåsar på gatan - blå…

Hundar i Belgien

Bild
Klockan är tjugo i fyra. Sitter och väntar på en elektriker som skulle ha varit här vid etttiden. Han ska sätta upp alla våra lampor - just nu hänger bara glödlampor från elsladdar.
På morgonpromenaden med Lexie fick vi följe en bit med en stor svart labrador. Lite gammal och grå lunkade han några meter efter oss. Slängde några blickar åt vårt håll men höll sig på avstånd. Lite ensam sökte han försiktigt kontakt men vågade inte längre när stora vägen kom emellan. Eller fortsatte han bakom oss? Trafiken dundrade förbi och jag vågade inte titta. Men han hade ett slitet halsband med en namnbricka på. Någon ägde honom. Någon hade släppt ut honom.
Först kanske man inte tycker att det finns så stora skillnader mellan Belgien och Sverige, men det är en annan kultur där man släpper ut hunden vind för våg. Man har en annan syn på hundar här. Många är vakthundar med en bakgård att vara på. Sällan ser man någon gå ut och gå med hunden. Trottoarerna är trånga och naturen instängd, utestängd. Priva…