Hundar i Belgien

Klockan är tjugo i fyra. Sitter och väntar på en elektriker som skulle ha varit här vid etttiden. Han ska sätta upp alla våra lampor - just nu hänger bara glödlampor från elsladdar.

På morgonpromenaden med Lexie fick vi följe en bit med en stor svart labrador. Lite gammal och grå lunkade han några meter efter oss. Slängde några blickar åt vårt håll men höll sig på avstånd. Lite ensam sökte han försiktigt kontakt men vågade inte längre när stora vägen kom emellan. Eller fortsatte han bakom oss? Trafiken dundrade förbi och jag vågade inte titta. Men han hade ett slitet halsband med en namnbricka på. Någon ägde honom. Någon hade släppt ut honom.

Först kanske man inte tycker att det finns så stora skillnader mellan Belgien och Sverige, men det är en annan kultur där man släpper ut hunden vind för våg. Man har en annan syn på hundar här. Många är vakthundar med en bakgård att vara på. Sällan ser man någon gå ut och gå med hunden. Trottoarerna är trånga och naturen instängd, utestängd. Privata trädgårdar och parker. Man får gå långa sträckor för att hitta en skog att vandra i. Men man får ta hunden med sig in i på restaurang och affärer (i de flesta fall). Man kan säga att man inte bryr sig så mycket om hundar här, på gott och ont. Lite som förr i Sverige, hundarna fanns där i periferin. Det var inte mer med det. På ett sätt är det ett naturligt sätt för hunden att vara, men inte ensam i städerna. Hunden behöver sin flock. Något har blivit fel i uppdelningen mellan civilisation och natur. Naturen måste få vara en del av vår kultur, inte stängas ute eller missbrukas.

Ingen elektriker kom. Nu väntar jag rörmokaren - handfatet har lossnat från väggen.

Kommentarer