Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2010

Liv - med taggarna utåt

Bild
La vie est entourée Utilisez les balises à l'extérieur Est-il vrai?

Den fjärde väggen

Ola Stensson har i en intressant artikel i SvD skrivit om Charlie Chaplins förhållande till publiken: "Inför kameran släppte Chaplins hämningar". Artikeln behandlar psykoanalytikern Stephen Weissmans bok: Chaplin. A Life, (2008) där denne bland annat tar upp Chaplins bakgrund i Music hall-underhållningen. Enligt Weismann (eller Stensson?) skiljer sig music hall från annan teaterkonst genom att den saknar den s.k. "fjärde väggen". Uttrycket "den fjärde väggen" beskriver den osynliga vägg mot publiken som man oftast inte "bryter" inom teatern. Det vanliga är ju att skådespelare agerar som om publiken inte fanns där. Men jag skulle vilja fortsätta på detta sidospår i artikeln och nyansera och diskutera bilden av "den fjärde väggen".

Ingen teater - kanske ingen konst överhuvudtaget - fungerar utan det vi kan kalla en fjärde vägg, det vill säga en tyst överenskommelse mellan artisten//konstnären/författaren och publiken/läsaren om att det …

Martin Ljung - den store

De största komikerna har ett tomrum kring sig. De är egna. De har sin egen sfär, sin värld, sitt egna språk i röst och gester. I det där tomrummet finns det bara plats för en. Ingen annan kan stå bredvid utan att skymmas. Kanske är det därför de riktigt stora komikerna alltid verkar ensamma. Vi har en Jacques Tati, en Peter Sellers, en Victor Borge, en Danny Kaye, en Patricia Routledge, en Martin Ljung.  Ojämförbara dansar de alla solo.

Martin Ljung var utan konkurrens Sveriges genom tiderna största komiker. Han var en helgjuten humorist som med hela sin kropp, sin fysik, VAR sina roller och figurer. Vad han sa var mindre viktigt än HUR han sa det. Hans timing var konst. Hans förmåga att betona "fel", röra sig "fel" äger just den ”exakta obalans” eller den ”tillfredsställande asymmetri” som jag har beskrivit kan, vid lyckliga tillfällen, finnas både i jazz och humor (se Med Gårdagens Dörr på glänt). Martin Ljung var en sång- och dansman av ett helt unikt slag. Han v…

Macaroner

Bild
En dag förirrar jag in mig i en av Bryssels finare chokladbutiker, Pierre Marcolini - en sådan där "tom" butik bestående enbart av en jättelik, glänsande glasdisk under vilken tronar utvalda konfekter på sidenbädd. Dit stövlar jag in. Det hela är ett misstag, men jag kan inte vända nu. Butiken ekar. Jag känner mig som en utvald kund - fast på fel sätt. Bakom disken uppenbarar sig en smal man i svart kostym talande intensiv franska. Han pekar, gestikulerar. Stirrar på mig med svart blick. Det drar i hans mungipor. Jag tror han ler. Jag ler tillbaks. Jag får syn på små, små runda kakor i glänsande regnbågsfärger med fyllning. Kanske nickar jag lite i den riktningen. - Bon, d'accord, säger kostymmannen prompt och börjar trä på sig handskar. - Oui? säger jag och hoppas att han ska uppfatta min tveksamhet. Men han ser inte längre på mig utan vecklar bryskt ut en liten svart papplåda vari han viker ner ett svart crêpepapper. Sedan kommer nästa piskrappfråga på högre intensivkurs…

Paris - en film av Cédric Klapisch

Bild
Att iaktta och leva sig in i andras liv utan att själv delta direkt kan vara en mycket lustfylld sysselsättning. Visst har väl de flesta någon gång suttit vid ett caféfönster och fantiserat kring människorna som går där utanför på gatan? Vad har de för yrke? Var är de på väg? Är de lyckliga? Kanske har filmskaparen Cédric Klapisch fantiserat så här då han fick idén till filmen Paris (2008).

"Dagens städer har varken huvud eller svans. Paris är en fragmenterad källa av människor, historier och epoker, monument och platser. Låt oss på ett fragmenterat sätt upptäcka den världen" säger en av filmens karaktärer, historieprofessor Verneuil, som i filmen får göra ett TV-program om Paris historia. Repliken blir en sinnrik metaförklaring till hela Klapisch filmidé. Filmen består av brottstycken ur olika människors liv, där vissa öden korsas. Den gemensamma nämnaren är den evigt sjudande, pulserande staden Paris. Men det är inte det turistmässigt pittoreska vi ser här, utan ett mer re…

Möte i mörker

Bild
Belgarna måste vara ett mycket ordentligt folk. Eller ett räddhågset folk. Eller ett hemmakärt folk. I alla fall där jag bor, i utkanten av Uccle. Här är inte en själ ute efter nio, inte ens på helgen. Låst, förbommat, släckt. Bara jag och hunden, i det belgiska mörkret. Möter man någon känns det nästan skumt. Den påtagliga kvällstystnaden påkallar ett "Bonsoir", innan man hastigt går åt skilda håll.
- Hon verkar skum, tänker nog den man mött, fast på franska; vilket enligt Googles översättning blir: "Elle semble en mousse".

Knäppupp på belgiskt manér?

Bild

Sjön suger

Visst bör man se på fransk och belgisk TV för att höra språket och komma in i kulturen. Men behärskar man ytterst lite franska, som jag, blir det i längden tröttande obegripligt eller i bästa fall lösryckt. Under stundom hänfaller jag till att titta på svensk TV via datorn. Först kändes det som fusk men har nu mera blivit en vana, för att inte säga en slags last.


Känner jag mig ensam och frusen tittar jag på Sjön suger. I detta geniala program invaggas jag i Lennart Jähkels och Johan Ulvesons varma gemenskap. Jag får bara sitta där, tillsammans med dom, lyssna och skratta med dom, i solen. Båten guppar och vågorna slår lite lojt mot klipporna. Vi äter en strömmingsmacka tillsammans och talar om djupa saker, om rädsla, humor och Gud, om hur det var när man var liten och om stekt gröt. Skrattar åt något fånigt och sitter sedan tysta och stirrar ut mot horisonten. Ibland kommer det någon känd gäst som hoppar i land där vi lagt till. Tillsammans lagar vi lite mat, pratar om livets mening o…

I utkanten av Uccle

Bild
Nästan alla belgare tycks bo i radhus. Lägenheter är tämligen sällsynta och fristående hus finns mest i de mer fashionabla områdena och utåt landsbygden. Det är något charmigt över dessa radhuslängor. Det sägs att alla belgare vill ha sitt eget hus - ja, till och med bygga sitt eget hus och därmed också bygga på sitt lilla egna vis. Inte likt någon annan. Följaktligen är det mycket svårt att hitta två exakt likadana radhus här i Belgien. Utsmyckningar i teglet, blyinfattat glas, dekormålningar över dörren, ett snirkligt balkongräcke. Kontrasterna blir desto större genom att ett art nouveau-hus kan ligga vägg i vägg med ett hus från 70-talet. 

För en svensk som är uppväxt i funktionalismens Sverige är det häpnadsväckande hur vackra hus man kunde bygga här så sent som på 60- och 70-talen. Ja, ännu idag byggs hus med vackra detaljer och runda fönster även om man kan se funktionalismens charmlösa stelhet slå igenom även här när det gäller nybyggen. Antagligen är Sverige ett av de länder i …

Livet som lyxhustru

Bild
Varje dag är öppen. Möjligheterna nästintill obegränsade. Ändå sitter jag här och stirrar ut genom fönstret i ett radhus i förorten, låst av min rädsla. Bryssel är som en film jag vill hoppa in i, men min tveksamma hand nuddar bara den kalla ytan. Jag ser, men förstår inte, kan inte delta. Bara glimtvis: Bonjour! Merci! Je ne parle francais beaucoup.

Jag vandrar i strålande höstsol. Söker mig längst trånga trottoarer, breda boulevarder, små stigar, gränder av radhus. Kullerstensvägar där bilarna kommer dundrande.
Innanför mäktiga grindar ståtar tysta sekelskiftesvillor. Jag dröjer mig kvar, spanar och suktar. Undrar hur det är att bo där, bakom de franska fönstrena, med tinnar och torn och fontän på gräsmattan.

Som på nåder finns små ingångar till skogen. Egentligen bara små parkplättar men med mäktiga bokar, kastanjer, valnötsträd och ekar som välver sig som katedralstak över den lilla människa som är jag. Så ensam i världen jag är. Så tyst. Jag plockar några kastanjer att rosta och for…