Den fjärde väggen

Ola Stensson har i en intressant artikel i SvD skrivit om Charlie Chaplins förhållande till publiken: "Inför kameran släppte Chaplins hämningar". Artikeln behandlar psykoanalytikern Stephen Weissmans bok: Chaplin. A Life, (2008) där denne bland annat tar upp Chaplins bakgrund i Music hall-underhållningen. Enligt Weismann (eller Stensson?) skiljer sig music hall från annan teaterkonst genom att den saknar den s.k. "fjärde väggen". Uttrycket "den fjärde väggen" beskriver den osynliga vägg mot publiken som man oftast inte "bryter" inom teatern. Det vanliga är ju att skådespelare agerar som om publiken inte fanns där. Men jag skulle vilja fortsätta på detta sidospår i artikeln och nyansera och diskutera bilden av "den fjärde väggen".

Ingen teater - kanske ingen konst överhuvudtaget - fungerar utan det vi kan kalla en fjärde vägg, det vill säga en tyst överenskommelse mellan artisten//konstnären/författaren och publiken/läsaren om att det vi som publik ser/hör/läser på scenen/filmduken/i boken inte är på riktigt utan ÄR KONST. Inom konstens "väggar" råder konstens egna lagar och premisser. Det kluriga är dock att all konst också har potentialen att "bryta" den fjärde väggen. Genom att vi som publik vet att det finns en fjärde vägg kan vi också uppfatta om den bryts. 

Den här fömågan att växla förhållningssätt, att gå in och ur en roll, har antagligen alltid funnits inom teaterkonsten men det är speciellt inom humoristisk teater som "brytandet av den fjärde väggen" har utvecklats till ett välkänt konstgrepp - humor kan ju definieras som att bryta mot det förväntade. Själva distanseringen till en roll eller ett teatraliskt sammanhang kan alltså i sig ge en humoristisk effekt. Humoristiska konstformer - som music hall - innefattar ofta en förväntad "brytning av den fjärde väggen", exempelvis att artisten mitt i en sketch vänder sig mot publiken och kommenterar det som händer på scenen. Seriösa konstformer är sällan lika varierbara och kan därför paradoxalt nog vara mindre mångbottnade eller åtminstone mer förutsägbara - de har så att säga en tjockare fjärde vägg som vi blir mer förvånade av om den bryts. För den seriöse konstnären finns det alltid en risk med att bryta den fjärde väggen - det seriösa kan bli ofrivilligt komiskt. Bertholt Brecht införde en liknande idé - s.k. verfremdungteknik - i sin dramatik vilket gav en burlesk ton till allvaret. Inom litteratur kallas fenomenet "romantisk ironi".   

Vår förmåga att som konstnär eller publik hantera respektive uppfatta "den fjärde väggen" hänger samman med vår förmåga till att LEKA. Konst kan definieras som ett slags sublimering av leken. I leken lär vi oss att skapa och förstå fantasivärldar med egna regler och, i de flesta fall, lär vi oss var gränsen går mot den verkliga världen, så att vi snabbt kan ta oss in och ut ur lekens värld (de flesta uppfattar exempelvis om någon börjar slåss "på riktigt" i en lek). Leken lär oss indirekt vad som är verklighet och vad som är "på skoj". Inom humoristiska genrer sker detta på ett lättsamt men sublimt sätt  - skådespelare kan växla mellan att gå in i en roll med hull och hår eller bara "låtsas" gå in i en roll eller gå ut ur en roll och bli sig själv o.s.v. utan att vi som publik har svårigheter med att hänga med i växlingarna.

Naturligtvis fanns alltså en fjärde vägg inom music hall-traditionen. Typiskt för genren var alla dessa karaktärstyper som publiken kände till - snobben, kolingen, vampen, bondlurken o.s.v. (Chaplins luffare är i grunden en sådan "typ"). Men, samtidigt som skådespelarna agerade "typer"  kunde de - som en person bakom rollen - tilltala publiken och kommentera "sig själv" som typ. De kunde så att säga inta en ironisk distans till sin rollfigur. På så sätt kunde music hall-traditionen innehålla mångfacetterade porträtt med många undertexter, ibland samhällskritiska sådana. Som en vidareutveckling av sketcherna och humorn inom music hall, och dess amerikanska variant vaudeville, framväxte den surrealistiska, lite galna revystilen crazy, där man ideligen hoppade fram och tillbaka över den fjärde väggens gräns vilket kunde vara en svettig utmaning för publiken.

Genom att uppmärksamma fenomenet med den fjärde väggen kan vi bättre förstå vår egen roll, som publik, gentemot konsten. Vi kan förstå vårt förhållande till konst och konstnärens förhållande till sin egen konst och till publiken. Den fjärde väggen definierar konsten och samtidigt verkligheten. I dagens mediavärld där alla vill bli kändisar - som en egenskap - utan att fylla "sin roll" med konst, finns det en risk att både de som "agerar" (i exempelvis bloggosfären och i dokusåpor) och de som är publik förlorar uppfattningen om den fjärde väggen - hur och när och varför den bryts.

Kommentarer