Livet som lyxhustru

Varje dag är öppen. Möjligheterna nästintill obegränsade. Ändå sitter jag här och stirrar ut genom fönstret i ett radhus i förorten, låst av min rädsla. Bryssel är som en film jag vill hoppa in i, men min tveksamma hand nuddar bara den kalla ytan. Jag ser, men förstår inte, kan inte delta. Bara glimtvis: Bonjour! Merci! Je ne parle francais beaucoup.


Jag vandrar i strålande höstsol. Söker mig längst trånga trottoarer, breda boulevarder, små stigar, gränder av radhus. Kullerstensvägar där bilarna kommer dundrande.

Innanför mäktiga grindar ståtar tysta sekelskiftesvillor. Jag dröjer mig kvar, spanar och suktar. Undrar hur det är att bo där, bakom de franska fönstrena, med tinnar och torn och fontän på gräsmattan.


Som på nåder finns små ingångar till skogen. Egentligen bara små parkplättar men med mäktiga bokar, kastanjer, valnötsträd och ekar som välver sig som katedralstak över den lilla människa som är jag. Så ensam i världen jag är. Så tyst. Jag plockar några kastanjer att rosta och fortsätter in i det okända. 

Plötsligt breder landsbygden ut sig framför mig. Jag är inte rädd. Bara vilsen.

Kommentarer

Fredrik sa…
Är det svart/vita Lexie?