Paris - en film av Cédric Klapisch

Att iaktta och leva sig in i andras liv utan att själv delta direkt kan vara en mycket lustfylld sysselsättning. Visst har väl de flesta någon gång suttit vid ett caféfönster och fantiserat kring människorna som går där utanför på gatan? Vad har de för yrke? Var är de på väg? Är de lyckliga? Kanske har filmskaparen Cédric Klapisch fantiserat så här då han fick idén till filmen Paris (2008).

"Dagens städer har varken huvud eller svans. Paris är en fragmenterad källa av människor, historier och epoker, monument och platser. Låt oss på ett fragmenterat sätt upptäcka den världen" säger en av filmens karaktärer, historieprofessor Verneuil, som i filmen får göra ett TV-program om Paris historia. Repliken blir en sinnrik metaförklaring till hela Klapisch filmidé.
Filmen består av brottstycken ur olika människors liv, där vissa öden korsas. Den gemensamma nämnaren är den evigt sjudande, pulserande staden Paris. Men det är inte det turistmässigt pittoreska vi ser här, utan ett mer realistiskt kyligt Paris med en sensuellt dimgrå ton. I filmens centrum finns den dödsjuke dansaren Pierre (Romain Duris), som väntar på en hjärttransplantation. Ångestfylld tillbringar han mycket tid på balkongen med utsikt över staden, trånande efter livet  där ute, fantiserande kring människorna han ser. Filmens huvudkaraktär är kanske ändå Pierres syster, Elise (Juliette Binoche) - en desillusionerad 40-årig socialarbetare, som verkar ha gett upp hoppet om kärlek och som självuppoffrande tar sig an brodern. Här finns också de lite råbarkade, väderbitna försäljarna på torget - dit Elise går för att handla frukt och grönsaker varje dag - och en vacker studentska som historieprofessorn förälskar sig i, samt många fler mer eller mindre framträdande karaktärer som tillsammans ger ett tvärsnitt över Paris klassamhälle. Men filmen har inga tydligt socialkritiska ambitioner utan berättar ganska oreflekterat om människornas öden och komplexa karaktärer, vilket gör filmen befriad från sensmoral. Här finns det löjliga och flamsiga blandat med förtvivlan och sorg utan att något blir klichéartat. Det mesta är antydningar. Aldrig melodram. Det här är fransk film när den är som bäst - mångbottnad, oförutsägbar och njutningsfull. Musiken är återhållsamt bitterljuv, vilket ger en extra dimension till de sublimt sensuella bilderna av det frostbitna Paris och dess frusna invånare - alla med sin tafatt mänskliga längtan efter värme.

Lägg märke till alla "speglingar" som finns i det vackra fotot, vilket gör de enskilda bilderna till egna berättelser. Lägg också märke till hur dansen går som en röd tråd genom filmen. Tre "dansscener" utmärker sig, varav en borde gå till filmhistorien - jag tror ni kommer att förstå vilken jag menar. 

Kommentarer