Martin Ljung - den store

De största komikerna har ett tomrum kring sig. De är egna. De har sin egen sfär, sin värld, sitt egna språk i röst och gester. I det där tomrummet finns det bara plats för en. Ingen annan kan stå bredvid utan att skymmas. Kanske är det därför de riktigt stora komikerna alltid verkar ensamma. Vi har en Jacques Tati, en Peter Sellers, en Victor Borge, en Danny Kaye, en Patricia Routledge, en Martin Ljung.  Ojämförbara dansar de alla solo.

Martin Ljung var utan konkurrens Sveriges genom tiderna största komiker. Han var en helgjuten humorist som med hela sin kropp, sin fysik, VAR sina roller och figurer. Vad han sa var mindre viktigt än HUR han sa det. Hans timing var konst. Hans förmåga att betona "fel", röra sig "fel" äger just den ”exakta obalans” eller den ”tillfredsställande asymmetri” som jag har beskrivit kan, vid lyckliga tillfällen, finnas både i jazz och humor (se Med Gårdagens Dörr på glänt). Martin Ljung var en sång- och dansman av ett helt unikt slag. Han var tafatt klumpig och elegant subtil på samma gång. Filmerna I rök och dans och Ratataa innehåller delvis avsnitt som parodierar 50-talets amerikanska filmmusikaler - en jämförelse mellan Gene Kellys och Martin Ljungs dans borde bli föremål för en avhandling. 


Jag har samlat mina analyser av några Povel Ramel-melodier som Martin Ljung kom att prägla på sitt alldeles oefterhärmliga sätt i "Martin Ljung tolkar Povel Ramel". Här nedan finns också länkar till inspelningar av några av de melodier som jag analyserar - så kan man läsa och lyssna samtidigt:







Kommentarer