Inlägg

Visar inlägg från november, 2010

Hem till gården - Storbritannien, en kärlekshistoria del III

Den brittiska TV-serien Hem till gården (Emmerdale) är som en engelsk oljerock - knappast något finplagg, men slitstark och funktionell och med mycket kultur och tradition inbyggt i sömmarna. Jag växte upp med "den gamla" Hem till gården som på engelska hette Emmerdale Farm, medan den fortfarande var koncentrerad till familjen Sugden som bodde på gården Emmerdale utanför byn Beckindale. Mest minns jag den rättrådiga men något uppgivna bondhustrun Annie Sugden, hennes kluriga far som i sin noppriga kofta satt plirande över käppen och fällde krassa kommentarer, de passionerade och ständigt munhuggande vuxna sönerna Joe and Jack samt den fryntlige pubägaren Henry (med mustasch) och hans ständigt buttre kollega Amos (med iögonfallande polisonger). Runt den lilla stenbyn bredde det gröna Yorkshire-landskapet ut sig till tonerna av Tony Hatch berömda signaturmelodi, vars melankoliska och ödsliga oboe förmedlade den typiskt brittiska underliggande dramatiken (den nuvarande versione…

Flickan med kattungarna

Bild
Den här tavlan är målad av min farfar, Olof Broman. Han föddes 1890 i Ovansjö och tillhörde den moderna tidens första generation, de som hade rötterna i det gamla bondesamhället men som kunde - eller måste - ge sig ut, utanför jordbruket, för att söka försörjning. Det jag vet om min farfars tidiga liv är bara brottstycken, sporadiskt uppsnappade då farfar själv eller pappa berättade - färgstarkt kryddat och aldrig riktigt lika från gång till gång. Hur farfar fick körlicens genom att köra ett varv runt torget i Sandviken med borgmästaren. Hur han startade droskfirma långt innan någon annan skaffat bil. Hur han rattade genom landet, över de nordiska gränserna och ner i Tyskland som handelsresande i pälsar. Sov i bilen, på okända platser, med "Browningen" beredd under kudden. Smidde yxor på Gotland. Sålde trädplantor. Öppnade en antikvitetshandel. En stark och orädd mångsysslare, kanske också till viss del okänslig, vilket tidens omständigheter tvingade många att bli. Till slut…

Nuages au-dessus Uccle

Bild

The Ukulele Orchestra of Great Britain

Hur skapar man musik som är igenkännbar men inte förutsägbar, lättsam men inte ytlig, varierad men inte nyckfull, mångbottnad men inte pretentiös, nyskapande men inte obegriplig?
Det förutsägbara och ytliga finns i överflöd inom pop och rock medan det nyckfulla och obegripliga ofta återfinns inom modern konstmusik. Båda falangerna är till övervägande del lika tröttsamt pretentiösa. Idealet för mig inom musik är en balansgång mellan det igenkännbara och det nyskapande. Musik som rör sig lätt, men på flera plan. Var hittar man sån musik?

Jo, hos The Ukulele Orchestra of Great Britain förstås. Denna smokingklädda, åttamannaorkester krossar alla genreförväntningar och skapar helt nya upplevelser av det  välbekanta med hjälp av sina ukuleles (plus basgitarr) och röster. Klassisk musik, rocklåtar, evergreens och folklåtar blandas och görs om - ömsom överrumplande komiskt, ömsom chockerande vackert. Jag vill gråta av glädje över deras orädsla för att leka, bråka, älska med musiken utan att någ…

Kan du höra kompositörernas släktskap?

Bild
Jämför följande tredjesatser ur kända pianokonserter: Pjotr Tjajkovskijs pianokonsert nr 1 i Bb-moll, tredje satsen (1875)Maurice Ravels pianokonsert i G-dur, tredje satsen (1931)Sergej Rachmaninovs pianokonsert nr 2 i C-moll, tredje satsen (1901)Sergej Rachmaninovs pianokonsert nr 4 i G-moll, tredje satsen (1926, reviderad 1928 och 1941)George Gershwins pianokonsert  F-dur, tredje satsen (1925)
Låt gärna några medlyssnare gissa vilken pianokonsert som hör till vilken kompositör. Försök hitta påtagliga likheter eller skillnader. Leta typiska drag hos varje kompositör. Fundera över musikens "mening". Vad är det för "inre verklighet" - känslor - musiken uttrycker? Och vad säger musiken om den yttre verkligheten - tidsandan? Kan man höra vilket land kompositören kommer ifrån - vad säger musiken om den kulturen? Kan man dra paralleller till annan musik, andra konstformer? Låt musiken bli utgångspunkt för vidare och djupare diskussioner. Vad "säger" den här mus…

Tro och vetande

Bild
("I don't care to belong to a club that accepts people like me as members". Groucho Marx) Hur lär man sig ta sig själv på allvar? Hur lär man sig tro att det man gör har någon betydelse?
Jag tror inte på floskler som att "alla är lika mycket värda" eller "alla är vackra på sitt sätt" eller "alla har någon talang". För mig ter sig sådana sentenser som kejsarens nya kläder. Jag föregriper andras förödmjukande finger och pekar på mig själv som Dummerjöns: - Se, så naken och löjlig jag ter mig! Hur lär man sig ta sig själv på allvar?
På något mirakulöst sätt tycks andra tro så starkt på sig själva så att deras kläder blir verklighet. De gör nytta eller sprider glädje bara genom att tro på sin egen förmåga. Hur lär man sig tro så starkt att tron blir sanning?
Jag har aldrig lärt mig tro på vare sig Gud, mirakel eller mig själv. Det strider mot min verklighetsuppfattning. Finns jag?

Leggings i Bryssel

Bild
Den mest vanliga typen av leggings man ser här i Bryssel är WEGOMLEGGINGen. En av kommunens tyngsta uppgifter måste vara att få till trafiklogistiken vid alla vägreparationer. Man kan aldrig vara riktigt säker på att busshållplatsen står kvar där man lämnade den.