Flickan med kattungarna

Målning av Olof Broman ca 1973

Den här tavlan är målad av min farfar, Olof Broman. Han föddes 1890 i Ovansjö och tillhörde den moderna tidens första generation, de som hade rötterna i det gamla bondesamhället men som kunde - eller måste - ge sig ut, utanför jordbruket, för att söka försörjning. Det jag vet om min farfars tidiga liv är bara brottstycken, sporadiskt uppsnappade då farfar själv eller pappa berättade - färgstarkt kryddat och aldrig riktigt lika från gång till gång. Hur farfar fick körlicens genom att köra ett varv runt torget i Sandviken med borgmästaren. Hur han startade droskfirma långt innan någon annan skaffat bil. Hur han rattade genom landet, över de nordiska gränserna och ner i Tyskland som handelsresande i pälsar. Sov i bilen, på okända platser, med "Browningen" beredd under kudden. Smidde yxor på Gotland. Sålde trädplantor. Öppnade en antikvitetshandel. En stark och orädd mångsysslare, kanske också till viss del okänslig, vilket tidens omständigheter tvingade många att bli. Till slut tar han över sin svärfars bondgård, köper till sig mark, skog, andra hus och fäbodar. Han är en dominerande, domderande make, far och människa. Skämtar, skrävlar och dricker - kanske för mycket. Inget växer i hans skugga.

Helst hade han nog velat bli konstnär. Som ung tar han flera brevkurser i måleri och dekorationsmålning. För penseln över duken med hetsiga, expressionistiska drag. Landskap, varulvar och skogsrån i murriga, mustiga färger. Nationalromantiken blomstrar i Sverige vid denna tid och farfar kom att omhulda sitt ursprung, gamla traditioner, skrock och sägner i hela sitt liv. Han var vad man kan kalla en dramatiker i både ord och bild. 

Som barn satt jag ofta på kökssoffan inne i "Lillstugan", där farfar och farmor bodde, och lyssnade på elden som sprakade i spisen och klockans tickande. Farfar och farmor sa inte så mycket till varandra. Mest korthuggna fraser. Det var som om det fanns något osagt dem emellan, som gnagde. Något som båda stängt dörren om,  men aldrig glömt. Däremellan satt jag och lyssnade. Mot mig sas alltid vänliga och berömmande ord. Hur duktig man var som bar in ved eller hur fin teckningen var som man ritat eller hur vackert hår man hade. Mitt hår var rött och ganska tovigt men farmor flätade tjocka, hårda flätor och farfar sa att det där håret får du aldrig klippa. Det ska du va' stolt över. 

Farfar var så fascinerad över min hårfärg så att han målade en tavla. Tavlan föreställer mig och farfar och några lekande kattungar. Den som kände farfar vet hur porträttlikt han har fångat sig själv i målningen. Den böjda men mäktiga hållingen, den stolta profilen, byxorna som hålls uppe av hängslena. Jag är mer otydlig som karaktär. Syns bara bakifrån, så att mitt hår synliggörs maximalt. Mitt hår är brandgult, det glöder. Samma färg återspeglas även på farfar, som om han har ett gyllene sken över sig. Röda stråk kastas mot väggen. Mina ben är korta och krumma. Jag står bara där och tittar på, när kattungarna leker. Den här tavlan förbryllade mig alltid som liten, och gör än idag. Motivet är idylliskt, men tavlan brinner av ångest.

Det hände allt för ofta. När man kom upp på höskullen. De där  ynkliga små pipljuden. Kattungar som kravlade. Mjuka, små och bräckliga. Vi barn försökte hålla dom hemliga. Smekte dom och gav dom namn. Men dom fick ögon som var blå och började kravla efter oss ut i ljuset. Till slut fick vi bära ner dom i en hink till farfar i vedbo'n. Där slog han ihjäl dom med en yxa. Jag såg framför mig hur blodet stänkte ut på väggarna som röda stråk. Kattmamman skrek.

Jag lärde aldrig riktigt känna min farfar. Han dog när jag bara var tio år gammal. Men jag vet att han var stolt över mig och jag tror att hans känslighet blev starkare på gamla dar. Den här tavlan är ett porträtt av min farfar, som den sammansatta person han var. Den mäktigt dominerande, men kanske, innerst inne, ömhetstörstande människan. En människa i vår historia.

Kommentarer