Hem till gården - Storbritannien, en kärlekshistoria del III

Den brittiska TV-serien Hem till gården (Emmerdale) är som en engelsk oljerock - knappast något finplagg, men slitstark och funktionell och med mycket kultur och tradition inbyggt i sömmarna. Jag växte upp med "den gamla" Hem till gården som på engelska hette Emmerdale Farm, medan den fortfarande var koncentrerad till familjen Sugden som bodde på gården Emmerdale utanför byn Beckindale. Mest minns jag den rättrådiga men något uppgivna bondhustrun Annie Sugden, hennes kluriga far som i sin noppriga kofta satt plirande över käppen och fällde krassa kommentarer, de passionerade och ständigt munhuggande vuxna sönerna Joe and Jack samt den fryntlige pubägaren Henry (med mustasch) och hans ständigt buttre kollega Amos (med iögonfallande polisonger). Runt den lilla stenbyn bredde det gröna Yorkshire-landskapet ut sig till tonerna av Tony Hatch berömda signaturmelodi, vars melankoliska och ödsliga oboe förmedlade den typiskt brittiska underliggande dramatiken (den nuvarande versionen av signaturen saknar den intima oboen och har en mer storslagen karaktär vilket förtar det "brittiska" uttrycket och gör musikens "budskap" en aning mer utslätat). 

Hur tragiskt och bisarrt det än kan låta så tror jag att min bild av England delvis har formats utifrån denna TV-serie. Vart jag än reser i Storbritannien så är det just en sådan där stenby jag letar efter som ett ideal, en by där alla känner alla och puben är "cosy". Detta är ett fenomen som brukar tillskrivas den postmoderna tiden - när konsten har uppblandats med vårt begrepp om "verklighet" och ibland uppfattas som mer verklig än verkligheten självt. När jag på senare år har börjat följa den "nya" Hem till gården som handlar om hela byn (nu kallad Emmerdale) förstår jag dock att serien i sig är (eller i alla fall har blivit med tiden) ett slags collage av schablonbilden av brittisk kultur, men en medveten schablonbild, som inte sällan rymmer ironiska och komiska referenser till både tradition och samtid. Jag fascineras ofta av hur skickligt manusförfattarna lyckas kombinera drag ur Shakespears klassiska dramer, engelska deckare, bilden av den "perverterade" brittiska överklassen, Heathcliff-typer, gnidiga Scroogefigurer och burleskerier ur music hall-traditionen till en stundtals tämligen trovärdig historia. Det är en bedrift. Bara genom att studera familjen Dingle - byns arbetslösa, alkoholiserade och inavlade "slödder" - kan man uppleva hela spektrat från Svindlande höjders mörka dramatik till rena farsen. 

Nu är detta en så kallad såpopera, eller evighetsserie, vilket innebär att handling och karaktärer ständigt måste vara i rörelse, personer måste utvecklas och konflikter måste uppstå för att hålla rörelsen igång (och tittarna kvar framför TV:n). Detta är evighetsseriens trovärdighetsdilemma. Förr eller senare skruvar någon manusförfattare till händelserna ett snäpp för mycket. Katastrofer som mord, kidnappningar, bränder osv höjer den dramatiska nerven men sätter också trovärdigheten i gungning. Värst är då vissa karaktärer genomgår personlighetsförändringar, som när den tidigare hyvens Andy Sugden utvecklas till en hustrumisshandlare eller då den annars djävulske Matthew King blir tillfälligt snäll. Lite tröttsamt är också det återkommande temat om  kvinnan som blir "galen" - ofta någon ur överklassen (hur många referenser finns inte där till brittisk kultur?). Men till evighetsseriens fördel hör samtidigt att manusförfattarna psykologiskt kan "övertyga" publiken genom att låta händelser sakta trappas upp och känslor växa fram på lång sikt - alltså under många avsnitt. (Vilket dock i vissa amerikanska såpoperor, som Glamour - The Bold and the Beautiful - har utvecklats till en så absurt ultrarapid berättarteknik att man kan hoppa över flera avsnitt utan att handlingen märkbart rört sig.) 

Trots vissa tillfälliga brister finns det en enorm komplexiteten i Hem till gårdens manus med några tjocka röda trådar som löper genom handlingen parallellt med många tunnare, ofta komiska trådar, som ibland vävs ihop med de större. För manusförfattarna måste det vara en svår kompromiss mellan att låta publiken känna sig hemmastadda med karaktärer och miljöer och samtidigt kunna förändra. Många nya karaktärer eller alltför stora förändringar vill inte publiken ha. Man vill känna sig trygg och samtidigt roas och överraskas. Här har Hem till gården en stor fördel genom den centrala roll som puben utgör. Allt runtomkring kan rämna, folk kan skilja sig, dö eller flytta men puben måste få finnas kvar som ett grundläggande hem, något att återkomma till. Troligtvis har den snart 40-åriga serien Hem till gården bidragit till den starka föreställningsvärld som finns kring den engelska puben som fenomen i den brittiska kulturen. På så sätt innefattar serien även schablonbilden av sig själv (lägg märke till de små inramade fotona på väggen bakom bardisken föreställande huvudkaraktärerna från den gamla serien).

Kommentarer

Cinnamon sa…
Så bra skrivet om Hem till gården, jag har också sett den från början och minns Familjen Sugden.
Erik sa…
Jättebra sammanfattning och analys av serien. Har också följt den från början, först sporadiskt p.g.a. jobb och fortlöpande sedan ca 1966.
Ingemar sa…
En pub kan ju se ut hur som helst. Svensken ser TV, kommer till Londons turistområden och far runt och letar "trevliga" ställen. Inriktningen kan vara "det andra vardagsrummet" men också begreppet "boozer" förekommer frekvent i TV, dit man går för att råsupa kan man väl tolka det som. Ett besök på en pub med nakna lysrör och målade spånplattor i Leeds på 1990-talet gjorde att alla illusioner om mysig pub försvann.