Tro och vetande

("I don't care to belong to a club that accepts people like me as members". Groucho Marx)
Foto: Johanna Broman Åkesson
Hur lär man sig ta sig själv på allvar? Hur lär man sig tro att det man gör har någon betydelse?

Jag tror inte på floskler som att "alla är lika mycket värda" eller "alla är vackra på sitt sätt" eller "alla har någon talang". För mig ter sig sådana sentenser som kejsarens nya kläder. Jag föregriper andras förödmjukande finger och pekar på mig själv som Dummerjöns: - Se, så naken och löjlig jag ter mig!
Hur lär man sig ta sig själv på allvar?

På något mirakulöst sätt tycks andra tro så starkt på sig själva så att deras kläder blir verklighet. De gör nytta eller sprider glädje bara genom att tro på sin egen förmåga. Hur lär man sig tro så starkt att tron blir sanning?

Jag har aldrig lärt mig tro på vare sig Gud, mirakel eller mig själv. Det strider mot min verklighetsuppfattning. Finns jag?

Kommentarer