Lucia i Uccle

Hur närmar man sig en annan kultur? Eller pragmatiskt - hur lär man känna sina grannar i det nya land man lever i? 

Vi skickar en inbjudan till alla grannarna att komma och fira "Sainte Lucie" med oss. Vi enrollerar våra svenska vänners barn att sjunga Lucia-sånger. Vi övar och övar musiken med piano, gitarr och trumpet. Vi bakar lussekatter och pepparkakor och köper glögg på IKEA. Vi städar och pyntar med julstjärnor och girlanger. Vi förbereder oss i veckor i förväg. Vi tänder ljus på ljus och klär oss fint och är nervösa. Vi kan inte tala franska.

Grannarna kommer. En efter en med en liten gåva, några franska fraser och ett skevt leende. Alla är modest murrigt klädda med tultiga barn snorigt stirrande på den utländska tant som är jag. Plötsligt känns det fel att jag klätt mig i vit klänning och höga klackar. Jag ler skevt tillbaks. 

Vårt "dining-room" fylls av främmande folk, trevande konversationer och försiktiga skratt. 
- Please, be welcome...försöker vi och bjuder dem att ta av våra "svenska specialiteter". 
- Very old swedish tradition, förklarar jag om de sega pepparkakorna som flutit ut till amöbaformer. Jag försöker mig också på en direktöversättning:
Chats de Sainte Lucie, och pekar obegripligt på lussekatterna och inser med ens att bullarna påminner om kvinnobröst. Grannarna smakar försiktigt. Sniffar på det exotiska. Nickar och ler skevt. Några damer nickar lite extra gillande om glöggen. Vi har spetsat den med vodka. Det börjar bli varmt och svettigt. Ett litet barn bankar hårt och modernistiskt på pianot. Ett annat kryper omkring och blåser ut ljusen. Någon tappar en glöggmugg som stänker på min klänning. Rösterna höjs. Min bakgrundsmusik med Göteborgs gosskör drunknar. Det mörknar. Jag står i höga klackar bland människor jag inte känner. Jag ler skevt.

Nu skrider den lilla vitklädda processionen ned för trappen. Glitter, tomteluva och en Lucia på åtta år med elektrisk ljuskrans i håret. Rösterna är ljusa, spröda. 
- Natten går tunga fjät, runt gård och stuva....
- Gläns över sjö och strand....Staffan var en stalledräng.... Jul, jul strålande jul. Jag kompar frenetiskt på pianot. Stjärngossen blåser sin trumpet. Vi har övat i veckor. För oss - så välkända tongångar och med tusentals luciatåg i minnet. Men för grannarna - ett spektakel, en freakshow?  Ett litet barn tultar storögt fram till Lucian som står med högtidligt knäppta händer. Petar på henne - Est-elle réelle

När alla har gått finns det drivor av lussebullar och pepparkakor kvar och grannarnas fönster är fördragna.
Foto: Johanna Broman Åkesson

Kommentarer

tolken sa…
Du låter så tveksam. Du var fantastiskt vacker i din vita klänning. Helt i klass med Lucia och det jag uppfattade av grannarnas konverserande så var alla nöjda och glada. Exotiskt för dem förstås men det verkade "exotiskt fint och bra" snarare än "extotiskt när får man gå hem".
För småbarnens del var det nog en upplevelse i hästväg. För vår del var det härligt, alla är fortfarande glada :-)
Bråkesson sa…
Så fina ord. Och tänk vilken tur att ni var där! Det var vår räddning.

Men texten är ju lite som glöggen - spetsad.
tolken sa…
Jo, det fattar jag också, särskilt gillar jag bilden på barnet som går fram och petar på lucian :-)
Fredrik sa…
Såg du hur fina vi var på jobbet, Johanna (på Facebook). Hade skrämt vem som helst, och då hörde du inte oss "sjunga"...
Rwandamamman sa…
Vad gör man inte för att sprida svensk kultur!? Har vi också gjort, till delvis belgisk publik - se länken.
F.ö. tycker många belgare att pepparkakor är ganska lika spéculoos. (och vid annat tillfälle fick vi höra att rabarberpaj minsann är en BELGISK specialitet)