Reflektion över skillnaderna mellan plagiat och nyskapande

”Povel snodde ’Underbart är kort’ från Thelonius Monk. Eller hur?” Undrar Hasse Bergman lite provokativt i Povel Ramel-sällskapets forum. Jag vill besvara Bergmans fråga med en generell diskussion kring musik och skapande.

När man talar om populärmusik som ”lånad”, ”stulen”, ”kapad” eller ”plagierad” etc. ska man ha i åtanke att ingen populärmusik existerar som inte är ett återbruk av något redan bekant. Om musiken saknar ett välbekant drag uppfattar vi inte musiken som populärmusik. Möjligtvis har vi då att göra med konstmusik. Men inte heller konstmusik uppstår i ett vakuum. All konstmusik är också egentligen ett återbruk av något bekant, men kanske bekant enbart för en begränsad grupp av människor. Om denna grupp av människor växer kan musiken rent av bli populär. Egentligen är all musik – ja, all kultur överhuvudtaget - ett återbruk av något redan existerande. Inom folkmusik, etnologi och antropologi kallas detta för tradition.

Inom alla genrer och musikkulturer förändras ofta musikens olika parametrar ytterst begränsat och långsamt - långa perioder kalejdoskopartat. Oftast handlar det bara om omkastade motiv, fragment och teman. Ett slags varierad upprepning. Man hittar denna varierade upprepning på spelmanslogar såväl som i reklamradiokanaler. De flesta människor vill inte ha för stora förändringar. Domen kan vara mycket hårdare mot det som är avvikande än mot det som är på gränsen till plagiat.

Kanske framträder inom en genre eller en stil en ”ny” typ av sångare, en ”ny” ackordföljd, ett ”nytt” sound, en ”ny” rytm, som gör det hela ”modernt”, medan resten av ”traditionen” är sig lik. Det ”nya” är dock med all sannolikhet knappast nytt i en egentlig mening. Bara nytt för sammanhanget. Detta gäller alltså för alla genrer - konstmusik, jazz, folkmusik, populärmusik. Varje genre och stil har sina ”traditionella” medel och material samt outtalade regler och konventioner som alla inom genrens ramar förhåller sig till – medvetet eller omedvetet. Förutom rent musikaliska konventioner som inarbetade skalor, rytmer, former, harmonik osv har också varje genre och musikkultur sitt sångsätt, sin spelstil, sina instrument, sina klädkoder, sina forum osv vilket alstrar trygghet, sammanhållning och klichéer.

Om vi uppfattar något som alldeles ”nydanande” rör det sig egentligen om ett slags kulturutbyte. Det som är bekant från en annan tid, en annan genre, en annan konstform, en annan samhällsgrupp eller en annan kultur kan med andra medel, i ett annat sammanhang och för en annan publik uppfattas som något helt nytt. När 1800-talets ”finare” konst- och salongsmusik anpassades till folkligare visformer och fick humoristiska texter om alldagliga teman föddes 1900-talets schlager. En liknande överföring från en samhällsgrupp till en annan skedde när de svartas rhythm & blues anpassades till vita artister och en ny ungdomspublik och kallades rock’n’roll. Religiös musik som spiritual och gospel har överförd till profana och sekulariserade sammanhang blivit en del av blues och soul osv. På så sätt vandrar, omarbetas, silas musiken via olika publiker, olika scener, olika funktioner. Genretraditioner växer fram, når en kreativ kulmination, blir klichémässiga och utvecklas vidare mot något ”nytt”. Processerna är oerhört komplexa och sällan medvetet igångsatta eller skapade av enskilda.

Det finns dock enstaka geniala kompositörer som besuttit modet att tänja på genregränser eller rent av vågat bryta mot stilregler. Sådana stora kompositörer kan antingen skapa mästerverk inom sin egen tradition eller bryta väg mot något ”nytt”. Nyckeln till både traditionens mästerverk och revolutionerande verk finns i kompositörens medvetenhet om traditionens begränsningar och möjligheter. En kompositör som är musikaliskt allmänbildad och historiskt medveten kan integrera ”lånat” material för att skapa musik som säger något ”nytt”. Ta en sådan som Frédéric Chopin som integrerade den östeuropeiska folkmusiken i den klassiska musiken eller Carlos Jobim som gjorde brasiliansk bossa nova av Chopin (se blogginlägg). Eller Beatles som skapade pop genom att blanda brittisk folkmusik, music hall, rock’n’roll och klassisk musik. En kompositör som lånar ett material utan att ha dessa kompositörers breda musikaliska allmänbildning tenderar att åstadkomma upprepningar eller plagiat.

Povel Ramel var en mycket medveten och allmänbildad kompositör som, till skillnad från de flesta kompositörer, rörde sig i och mellan en mängd olika genretraditioner. Den typ av medvetna musikaliska lån han ofta sysslade med kallas parodier eller pastischer. Parodier och pastischer har det gemensamt att de så att säga belyser och kommenterar sig själva – alltså den stil eller genre som är förlaga till parodin eller pastischen. En parodi omtolkar ett lånat material på ett humoristiskt sätt vilket ger det en ny betydelse, medan pastischer är en mer neutral nytolkning av en hel genre eller stil.

Povel Ramel skapade också många verk som inte kan kallas parodier eller pastischer. Underbart är kort, från 1956, är ett sådant verk. Melodin i den har faktiskt, vilket Hasse Bergman antyder i sin fråga, några takters likhet med en bebopkomposition av Thelonius Monk kallad Reflections, inspelad som pianosolo 1952. Men medan Monks komposition har beboptraditionens improviserade karaktär där temat antyds och varieras till synes lite nyckfullt har Ramels sång en tydligare dramaturgisk form av långsam stegring, höjdpunkt och resignation. Med sin filosofiskt lyriska ”ton” i både text och musik och tydliga form kan Ramels sång liknas vid den tidiga romantikens karaktärsstycken och lieder överförd till modern tid genom populärballadens harmonik. Just denna blandning av lyrisk visa och schlagerjazz var ganska unik i svensk populärmusik under 50-talet och pekade fram mot den visjazz som blev stor under 60-talet.

Om nu Povel Ramel influerats av Monks verk - vilket inte är helt solklart – är hans ”omarbetning” inte mer plagiat än J. S. Bachs och Händels omarbetningar av andra kompositörers teman och verk eller 1800-talets symfoniska tolkningar av folkmusik o.s.v. Hela jazzhistorien – som både Monk och Ramel tillhör – är också fylld av exempel på hur musiker och kompositörer lånat, bearbetat och tolkat andras musik. Jazz kan i en bred definition beskrivas som ett sätt att tolka och variera vilket musikaliskt material som helst.

”Man får stjäla fyra takter ifrån en annan bit, det säger de ingenting om” säger Bertram Fnykström i en känd Knäppupp-monolog. Och faktum är att man kan få göra det – i vissa fall. I andra fall får man inte göra så. Det finns ingen regel för vad som menas med att stjäla musik. Om ett musikstycke skall räknas som ett plagiat eller inte är en bedömningsfråga. Utifrån mitt resonemang kan man säga att all musik befinner sig någonstans på en skala mellan plagiat och nyskapande, där plagiatet har karaktär av kopia medan det nyskapande ger det bekanta en ny ”mening” eller ”funktion”. Man kan också tycka som den tyske musikteoretikern Johann Mattheson skriver I Der vollkommene Capellmeister (1739) (här översatt till engelska):
Borrowing is permissible; but one must return the object borrowed with interest, i.e., one must so construct and develop imitations that they are prettier and better than the pieces from which they are derived. 
Inom parantes kan påpekas att det även finns stora likheter mellan Monks Reflections och Quincy Jones The Midnight Sun Will Never Set.

Kommentarer

Fredrik sa…
Skrev en lång kommentar häromdagen som inte kom in (skrev nog fel mailadress...). Så här kommer en kortare version. Ja, det finns alltid någon som gjort det före (ägget är nog också ett plagiat). Nä, jag är inte säker på att det verkligen är bättre för det var först (fast ägg är godare än höna).
Och framför allt, Beatles var bättre när de plagierade andra 60-tals band än när de plagierade skräp (skräp som på Srgt Pepper och White Album).
Bråkesson sa…
Ha, ha, provokatör där! Fast jag kan erkänna att jag också är mest svag för Beatles innan 1967.
Bråkesson sa…
Jag talar lite om detta i ett fnuttigt inslag i radions Musikmagasinet 21/2-2011. Här en mp3-länk till hela programmet (jag hörs ungefär två minuter mitt i): http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/2917558.mp3