Vespa på vift


Vi går på det stora fältet som böljar sig så vackert. Vinden drar och det är vår i luften. Se där en rovfågel i skyn! Lite klafsigt bara i leråkern. Mot horisonten bildas silhuetter av vandrande par och deras vimlande hundar. Ohoj här kommer en liten terrier glatt rusande! Och här - en dundrande berner sennen! Så glada hundar! Och så enkelt med belgiska mattar och hussar som inte är så schåpiga. Bara ett "Bonjour!" och inget svenskt "får-min-hund-hälsa-på-din-hund"-tjafs (vilket ju skulle vara överkurs i franska för oss). Här kommer de bara hej vilt springande. (Hundarna alltså.) Vår border collie-tik Lexie är dock - på border collie-vis - skeptisk. Hon blänger förtretat på konkurrenterna, säger dem ett sanningens ord och väljer sedan total ignorans. Börjar istället helhjärtat bearbeta en pinne av mycket god kvalitet som hon också låter oss ta del av genom att svänga den energiskt, med full kraft, fram och tillbaka mot våra vader. Jag tror att hon tror att vi tycker det är en skojig lek. De andra hundarna vimlar vidare. 

Det är mycket folk ute denna vackra dag. Och många hundar. En setter, en golden,  ett odefinierbart troll, stora, små, klumpiga, smidiga, ettriga, glada lekande hundar. Kanske den mest glädjefyllda syn man kan se. Lekande hundar på ett fält.  Lexie är av annan åsikt och håller sig på sin kant. Vi går över fältet och våren är på väg. Se, då kommer den lilla terriern igen! En terrier ger sig inte så lätt. Hon tyckte väl att Lexie verkade vara en kul typ. Lexie förstår dock inte alls hur hon kunde missförstås på detta vis och låter ånyo den lilla terriern veta hut. Vi sneglar på folk som går förbi och undrar vem som är ägaren. Ingen ger sig till känna. Men så vimlar både människor och hundar omkring lösa på ett lite ostrukturerat sätt här (kanske typiskt belgiskt?). Att säga vem som tillhör vem är svårt. Nu syns terriern inte till.

Vi vandrar in i skogen. Det börjar bli kyligt. Enligt mobilens GPS är vi långt hemifrån - inte helt klar över åt vilken riktning. Det är mycket klafsigt nu. Och folktomt. Men så - en hund - en liten terrier - kommer glatt flygande över lermarken för att göra sin nyvunna vän sällskap.
- Nu är den här igen! utbrister jag förtvivlat. Den måste ha tappat bort sin matte eller husse! 
- Nej då, dom är säkert...här...nånstans, säger T, utan övertygelse. Det är fortfarande folktomt. Den lilla terriern ser i alla fall ut att må prima och har ett halsband med hänge. Där står "Vespa" och ett telefonnummer. Vespa, som vi antar är terrierns namn, står tålmodigt stilla en kort stund och låter oss läsa, varefter hon tar ett lekfullt språng mot Lexie som växlat humör. Med arg-glad min jagar nu Lexie Vespa genom den leriga skogen. Vespa flyger överlycklig bredvid sin bästis. Med tunga steg vandrar vi vidare. Leran fastnar liksom under skorna. Vi är oroliga. Tänk om hon följer oss hem. Hundarna rasar.

- Vi måste ringa det där numret! säger jag rättrådigt när vi kommit ut på fältet igen. Jag, T, Lexie och Vespa på leråkern. Vi är som en familj nu. Inga andra mattar och hussar syns till. Solen har gått i moln. Över oss kretsar en rovfågel. Jag sätter mig på huk och lockar på Vespa som glatt springer fram och kråmar sig kärvänligt. Hon är liten, sträv, spänstig och fylld av vänlighet.
Vi måste ringa, fastslår jag.
- Hunden klarar sig...nog, säger T tveksamt. Jag kravlar mig upp.
- Du menar alltså att vi ska överge den här hunden bara för att du inte vågar prata franska i telefon? skriker jag uppbragt i motvinden och stampar med foton så leran skvätter.
- Ja? 
Jag ringer.

- 'ALLO? låter en kvinnoröst i andra luren.
'allo? Bonjour. Je m'appelle Johanná Bråmán Ökesön. Öh...vous parlez anglais?
- ANGLAIS? Rassel, rassel med luren. Sedan en mansröst:
'ALLO?
'allo? Bonjour. Je m'appelle Johanná Bråmán Ökesön. Öh...Nous avons votre chien.
- You cön speak english if you wönt.
- We have your dog. Votre chien.
- Ah! Votre chien! (Rop bakåt: Le chien! Svar i bakgrunden: Ah! Le chien!) Jag ser framför mig hur paret suttit hemma och gråtit över sin försvunna hund och nu blir överlyckliga.
- Oui, elle s'appelle Vespa! förklarar jag stolt, mest för att det är en mening jag behärskar.
- Yes, she can gö höme by herself.
- She can gö höme by herself???
- Yes, but did she föllöw you?
- Yes, she föllöwed us. 
Ok, I cöme and get her. 
- You cöme and get her?
Yes, I cöme and get her. But you can say "go höme" to her.
- "Go höme"?
- Yes, "go höme".
osv

Sedan står vi på leråkern och väntar. Vår lilla nuvunna familjemedlem gnager bekymmerslöst på en pinne medan Lexie harmset tittar på. För tillfället har Vespa inga planer på att "go höme". Men till slut, långt ner i dalen, angränsande mot de villakvarter där Vespa och hennes familj antagligen bor, ser vi Monsieur Husse komma gående. Vi förstår att det måste vara han för han ropar.
- VESPÁ! ropar han. VESPÁ! 
Mitt i gnaget lystrar hon till. Och i ett huj är hon på väg bort, flygande över ängen mot sin kära husbonde. 
- Hej då, Vespa, vinkar jag. A bientôt. Vi ses säkert igen.
Vad var det jag sa, säger T.
Men Lexie är nöjd. Nu är pinnen hennes.

Kommentarer

Anonym sa…
Helt underbar historia vi gapskrattade bägge två, du kan verkligen berätta!
Carl
Bråkesson sa…
Kul att kunna roa med en helt sann historia - från början till slut.