John Barry tonsatte 60-talet

Den brittiske filmmusikkompositören John Barry är död. Även om man inte känner till hans namn känner man med stor sannolikhet till hans musik. Några av Barrys kompositioner tillhör möjligtvis världens mest spridda - han skrev exempelvis musiken till elva James Bond-filmer och arrangerade själva Bond-temat (som dock skrevs av Monty Norman). Barry var aktiv som film- och TV-kompositör från 1960 fram till början av 2000-talet och vann fem Oscar för sin musik. 

Sett i ett brett perspektiv kan man nog säga att John Barry var en av dem som "tonsatte" 60-talet som epok. Läser man om populärmusikens historia får man lätt intryck av att 60-talet dominerades av rock och pop och att jazzen var död. Men var det verkligen så i realiteten för gemene man? Man får inte glömma att 60-talet var ett brytningskskede då den äldre populärmusiken - melodins epok - fortfarande var levande, (för många troligtvis mycket mer levande och nära än den nya rocken och popen). En mer sanningsenlig och objektiv musikhistoria skulle nog kunna beskriva 60-talet som det mest pluralistiska årtiondet i populärmusikens historia. Aldrig - varken förr eller senare - har populärmusiken innefattat så många genrer och varit så genreöverskridande. Det gamla levde kvar, ofta i märkliga symbioser, med det nya. Vid denna tid var schlagern fortfarande den mest populära genren - nu uppiffad av lite jazziga och rockiga drag, liksom influerad av italienska, franska och spanska tongångar. Intresset för folkligare drag märktes också i den modala jazzen, visvågen och genom latinamerikanska stilar som chacha, calypso och inte minst bossa nova. Sekelskiftets music hall pastischerades humoristiskt och New Orleans-jazzens glada marschstil fick ett uppsving. Valsen fick samtidigt en jazzartat revival och mängder av konstmusikaliska verk jazzades upp eller användes som grund i visor och pop. 

Alla dessa musikaliska uttryck är tongivande för 60-talet och allt detta - alla dessa uttryck - hittar man i John Barrys musik. I hans musik sammansmälter konstmusik, jazz, schlager, pop, rock och folkmusik i en publikmässigt lättillgänglig, men aldrig förutsägbar, stil som inte kan kallas annat än - typiskt 60-tal. Hans förkärlek för udda instrument, som cimbalom och cembalo, och udda taktarter är symptomatiskt för hela det pluralistiska musiklandskap som 60-talet utgör. 

För att få en vink om spännvidden i John Barrys stil kan följande verk rekommenderas:
  • Hit and Miss (1960) - inte hans bästa, men en kul blandning av ljusa pizzicatostråkar och mörk countrymässig ståltrådspop.
  • Beat For Beatniks (1960) - låg brassektion som bordun (låter som bronslurar) och över det hastigt swing- nästan bebopsolo
  • The Knack (1965) - börjar dissonant men övergår till svängig sextaktsvals med hammondorgelsolo och oande bakgrundskör; som många av Barrys låtar eskalerar den på swingorkestervis.
  • Wednesday's Child ur The Quiller Memorandum (1966) - kusligt svävande sextaktsvals med cimbalom och theremin (?)
  • The Danny Scipio theme (1966) - claves i intrikat upprepande rytm, cimbalom i ostinato, vandrande jazzbas, melankolisk tvärflöjt, jazztrumpetsolo OCH congas. En av mina favoriter.
  • Boom (1968) -  ett positiv som går runt, runt med melankolisk cimbalom-melodi; övergår i ödslig, nästan atonal (eller antik?) musik på cimbalom.
  • The Whisperers (1967) - börjar som ett långsamt kontrapunktiskt, nästan atonalt stycke av Bach med cembalo och piano, övergår i en mer romantisk melankoli med stråkar.
  • On her Majesty's Secret Service (1969) - bullrande Moog synthesizer (då en nymodighet) som ostinato 
  • The Persuaders theme (1971) - börjar med tunga, ödesmättade cembaloackord som från romantiken (influerade Elton John och Benny Andersson?), sedan synthesizer och cimbalom i den östeuropeiska melankoli som är något av ett signum för Barry - tuffare musik än så här finns inte.

Kommentarer