Mitt liv i en film av Tati

Varje vecka går jag hem till Madame O, min timida fransklärarinna i obestämbar ålder. Mjukt visar hon mig in i sin dunkla våning med nylongardiner och vissna växter. 
- Jag saknar gröna fingrar, förklarar hon suckande på franska, alla växter dör. 
- Moi aussi, svarar jag.
Trafiken susar utanför. Tyst bjuder Madame O på ljummet te. Häller långsamt upp i blommiga koppar. 
- Har ni tillagat något ur den belgiska receptbok ni fått låna? undrar hon på franska. Ack nej, jag beklagar, dessvärre har jag inte hunnit, men tack ändå för lånet .... tänker jag, vilket på franska blir:
- No. 
Madame O mörknar i uppsynen och börjar sedan förhöra mig på prepositioner. När jag går säger jag:
- Bienvenue!

Jag och Lexie traskar fram på en liten smal gata där stegen ekar mellan husen. Någon tjoar i ett fönster. Det är en gammal dam som lutar sig långt ut. En mycket gammal dam. Gråa hårtestar flyger, smala armar vevar. 
- Vo lö fijä pö ce ne ke pas vous chien drös ne ke sumPA? kraxar hon ner mot mig. Jag ler osäkert. 
- Todö paskö nöf ne se ball on SETT yn fäs köö? fortsätter hon med nyfiken uppsyn. Jag tror det gäller hunden.
- Je ne parle pas français beaucoup, förklarar jag med en hopplös gest mot mig själv.
- VA SA???? skriker hon, fast på franska.
- MON CHIEN - ELLE S'APPELLE LEXIE! bestämmer jag mig nu för att upplysa damen om. Jag pekar också.
- VA????
- LEXIE! ivrigt pekande.
- Je ne pö vi rien ke mon appareil, mumlar hon inåtvänt och ruckar på hörapparaten.
Lexie tittar sig fundersamt omkring och tycker vi ska gå.
- Au revoir! ropar jag och vinkar lite.
Damen stirrar efter oss.

På en annan gata står två karlar i profil och blockerar den smala trottoaren. Kepsarna är skarpt vinklade nedåt i pannan. De diskuterar, gestikulerar, livat, glatt. Så får de syn på mig.
- Släpp fram hunden! hojtar den ena karln på franska till den andra.
- Och Madame också förstås....ler han inställsamt mot mig som nu är helt nära. Jag smilar upp mig och går förbi. Viss franska behärskar man ju.

Kommentarer

tolken sa…
Åh, jag önskar att min nederländska lärare bjöd på te. Han har betydligt mer distans...
Bråkesson sa…
En viss artig distans kan ibland kännas ganska behaglig tycker jag. Man vet var man har varandra liksom. Men det får ju inte kännas "kallt" och tråkigt. Diskussioner om kultur och politik kan nog göra stämningen trevligare än om man bara diskuterar grammatik.

Jag fjäskade lite för min lärare i början och bjöd på saffransbullar. Fast det kanske skulle bli konstigt om du kom med en påse bullar nu....;)