Sverige - ett urarvat land

Som svensk förväntar man sig idag att en musikaffär ska innehålla elgitarrer, förstärkare, distade oljud och övermogna grunge-rockare bakom disken. Kontrasten är därför stor då man i ett luggslitet område i utkanten av Bryssel, nära biltvättar och socialkontor, hittar en tyst liten not- och instrumenthandel vid namn Archets, specialiserad på stråkinstrument och harpor. Över notblad och böcker vilar här en svag doft av stråkharts och damm. "Lutmakaren" själv är en vithårig "mäster" (inte helt olik Itzhak Skenström) som till sin hjälp har sin blida fru (säkert cellist) och en flink, fjunig "lärling".  Här lämnar jag in min farfars gamla fiol, som alla trott var lumpgods, till reparation. Tillbaka får jag ett glänsande, ypperligt stråkinstrument och en spirituell förevisning av mäster, om instrumentets ombesörjning och stråkens hartsning. När jag går därifrån, bärande på min fiol, bultar mitt hjärta och blossar mina kinder. Jag kan inte mycket franska, men jag vet vad kärlek till musik vill säga.

Liksom alla länder idag har Belgien en stor mängd radiokanaler där de flesta spelar nutida pop och rock. Men det finns också två stora radiokanaler för enbart klassisk musik (Klara och Musiq3), flertalet blandkanaler med jazz, folkmusik, blues och inslag av konstmusik (CroozeRoots Radio och BRF) samt ett antal  nostalgikanaler med äldre schlager och chansons (se alla kanaler här). Ungefär hälften av dessa är på franska, hälften på flamländska och någon på tyska. Alla de nämnda är alltså belgiska kanaler. Sedan ska man komma ihåg att man på många håll i det lilla landet Belgien också kan lyssna på radio från Frankrike, Tyskland och Holland där radioutbudet av konstmusik, folkmusik och annan äldre musik är ännu större. Trots sin litenhet är Belgien ett stort musikland i jämförelse med Sverige (som har något mindre folkmängd men fler storstadsbor).

Sverige har en enda radiokanal (P2) för klassisk musik där konstmusiken får samsas med jazz, folkmusik och lite annan eljest musik som inte platsar annorstädes. Allt udda och lite gammalt har klämts in där. Dessuom sänder P2 minoritetsspråkprogram under en stor del av dagen för de som inte bor i Stockholm (alltså större delen av befolkningen). P2 är en bräcklig våglängd på många sätt. De flesta svenskar höjer dock knappast på ögonbrynen över detta. Vi tar förgivet att klassisk och annan äldre musik är något smalt och att nästan allt utrymme i radio, TV och annan massmedia bör ges åt det som är modernt och "ungdomligt". På Sveriges Radios hemsida finns en liten käck provokation som "programförklaring" till SR Klassiskt. Kanalansvarige Anders Klintevall ställer där frågan:
Vad är det för vits att lyssna på musik av folk som varit döda i flera hundra år? Kan Bach, Vivaldi, Mozart, Haydn, Beethoven, Schubert, Tjajkovskij, Stravinsky, Sibelius, Ravel, Hugo Alfvén och Hildegard från Bingen verkligen säga oss något i det tjugoförsta århundradet? När det finns så mycket NY musik!
Finns det något annat land i världen där man överhuvudtaget skulle kunna komma på tanken att ställa en sån fråga? Det är liksom så sorgligt svenskt. Som om Klintevall och hela Sverige Radio behöver ursäkta sig för att de innerst inne vacklar - kanske det inte finns någon vits med det som är gammalt? Som utflyttad svensk förstår jag först nu hur extremt urarvat vårt land är. Vi som växt upp i Sverige efter 60-talet har faktiskt aldrig fått lära oss vitsen med det som är gammalt. Här i Belgien, liksom i de flesta andra länder, lever historien kvar i vardagen på ett mer självklart sätt. Till viss del kanske ofrivilligt på grund av närhistoriens krig och sämre ekonomi, men genom detta finns en självklar stolthet över den egna traditionen och en självklar respekt för det gamla. Gamla traditioner, idéer och människor lever i ständig interaktion med det nya. Det konservativa och det avantgardistiska verkar fightas på någotsånär lika villkor. Det som har hållfast virke segar sig kvar. Mångfalden i kulturen är reell här i Belgien.

Intressant nog har det på senaste tiden kommit några uppmärksammade protester i Sverige mot mediernas enkelriktade musikutbud - dels den s.k60+ gruppen mot åldersdiskriminering som efterfrågar mer seriös och melodiös musik i Sveriges Radio, dels folk- och jazzmusikerförbundens utspel mot att alla svenska medier är alltför fokuserade på vissa musikgenrer. Vad jag förstår så är ingen av dessa grupper egentligen ute efter att kritisera någon musikgenre - det handlar helt enkelt om ett rimligt krav på att bredda musikutbudet. Det skriver jag under på.

Till sist en liten återkoppling till där jag började. På Archets hemsida står att läsa (här i deras eget översättning till engelska):
In response to a growing demand from the young musicians of the music academies of the south of Brussels, ARCHETS aims to maintain follow up contact with musicians and music lovers, and has made a considerable contribution to the art of music in general.

Kommentarer

Fredrik sa…
Hm, detta är sådant jag tror man bara kan tala om över en öl, helst på puben. Men nåra korta kommentarer...
1. Lyssna aldrig på radio i Sverige, de spelar inte bra musik från 80 eller 90-talet heller. Det finns som tur är spotify, och behöver man insperation och vägledning finns det engagerade bloggare till ens hjälp.
2. det finns tyvärr politiska partier som förfäktar ungefär samma ideer som du ger uttryck för om det bra med det gamla och det genuint svenska och sånt där. Och de är inte först med att påtala faran med djävulens musik...
(fast jag tror inte det var riktigt så du menade, och de där SDarna är för puckade för att förstå vad de själva säger...)
Bråkesson sa…
Hupp, hupp! Det gäller att läsa rätt! Jag har aldrig förfäktat "det genuint svenska". Det är bara de som saknar historisk medvetenhet som kan tro att det finns något "genuint" i någon kultur. Jag har på många ställen, i min avhandling och här på bloggen, skrivit om hur fel det är att tro att viss musik är mer "äkta" än annan. Det där om det "äkta" och "genuina" är en idé från romantikens folk- och naturvurm som olyckligtvis lever kvar än idag. Har man en bred musikalisk kännedom - genremässigt och tidsmässigt - så märker man snart hur allt är besläktat med varandra och att det är omöjligt att tala om något "genuint". Det är just en sådan bred musikalisk kännedom som jag önskar att medier skulle gynna i högre utsträckning. Det handlar verkligen inte om att lyfta fram något specifikt svenskt. Det handlar om att bredda i alla riktningar. Det gäller egentligen allt - ju större kunskap vi får, desto mindre fördomsfulla och desto mer öppna för nya intryck borde vi bli. Att tro att det som är nytt och modernt alltid är det bästa leder inte till någon utveckling utan bara till begränsning och upprepning. Allt nytt är inte bra, precis som att allt gammalt naturligtvis inte heller var bra. Med bred kunskap lär man sig att sålla.

Vem har talat om "djävulens musik"? Är det fiolmusik det - som man trodde näcken spelade? Eller valsen, som ansågs så syndig där man virvlade omkring i par? Eller varietémusiken, med sina fräcka texter? Eller jazzen, som beskrevs som "apmusik från djungeln"? Eller Beatles, som sas indoktrinera ungdomen med dolda budskap i musiken? Förr i tiden sa man också att tritonus var djävulens intervall. Det är nämligen ett väldigt spänningsladdat och effektfullt intervall. Tjusigt värre, om jag får säga det själv, men nu har jag helt lämnat ämnet. Får fortsätta över ett glas öl någon gång...

Och du - "Lyssna aldrig på radio i Sverige" - det var väl verkligen kategoriskt sagt! Det finns faktiskt jättemycket bra att lyssna på och lära sig i radio!
Fredrik sa…
Jo, men jag är ju alltid kategorisk...och oftast har jag fel oxå...
Fast radion har jag hatat sen unga år, och det lär bli svårt att ändra på...
Anonym sa…
(gör ett nytt försök att kommentera)
Åh vilket bra inlägg! Och åh vilken bra blogg jag precis hittat! Och åh vad spännande det låter att lämna Sverige och flytta utomlands sådär! :)