ZEN - en skickligt utförd Italienpastisch

Bilden av Italien - sensualismen, temperamentet, de undersköna kvinnorna, männen i svarta kostymer, maffian, korruptionen, Roms caféer, den tutande trafiken, den vita marmorstenen, sandjorden, palatsen, de smattrande klackarna - allt finns i deckarserien Kommisarie Zen. Allt utom det smattrande språket förstås, för det här är en serie från BBC på engelska, efter den brittiske deckarförfattaren Michael Dibdins romaner. Jag är dock övertygad om att italienarna kan uppskatta denna serie mer än vad vi svenskar gör med den tyska serien Inga Lindström, som låtsas vara svensk utan att lyckas. Schablonbilden av Sverige är där en tysk överdriven, fantasikonstruktion med historier som hämtade ur Allers-romaner (jag tror till och med att bildkanten är softad). Kommisarie Zen  kan  mer liknas vid en skickligt utförd pastisch av en italiensk föreställningsvärld (ungefär som det jag kallar "begreppsparafraser" i Povel Ramels stilistik). Serien är behagligt oblodig och kretsar mest kring kommisariens passionerade förhållande med chefens sekreterare. Allt utfört med den brittiska TV-traditionens lite lågmälda ton, ironiska undertext och skickliga fingertoppskänsla i dramaturgi och skådespeleri. Huvudrollsinnehavaren, den brittiske Rufus Sewell, ser visserligen italiensk ut, men glimten i ögat påminner mig om  Snobbar som jobbar och James Bond. Den svindlande vackra bildestetiken är också inspirerad av James Bonds 60-tal - se bara på förtexterna. Men framförallt faller jag för musiken - helt i John Barrys stil (som jag skrivit om här), som ofta utgjordes av blandningar mellan jazz och klassisk musik i läckert, sofistikerade förpackningar (ibland förnedrande kallat easy listening). Den bitterljuva musiken i Zen av Adrian Johnston är i samma anda inspirerad av Vivaldis konsert i g-moll (RV 156) och innehåller både cembalo och jazzröster som duar melankoliskt.

Kommentarer