Inlägg

Visar inlägg från april, 2011

Jo Ann Castle - den tragiska ragtimestjärnan

Bild
Vissa begåvade människor inbillar man sig inte borde ha några bekymmer. Ta en sån som Jo Ann Castle till exempel som under 50-60-talen var en gudabenådad pianist och dragspelare, filmstjärnevacker,  framgångsrik och populär. När jag första gången hörde en inspelning med hennes livfulla, glädjesprittande ragtimemusik så tänkte jag väldigt naivt att: "tänk vad lycklig hon måste vara som kan spela så..." Men Jo Ann Castles liv har stundtals varit en mardröm.

Jo Ann Castle föddes 1939 som ett musikaliskt underbarn och började framträda redan som treåring. Hon spelade dragspel, piano, sjöng och steppade. Som tonåring var hon fullfjädrad showartist och blev snart uppmärksammad i radio och TV. Här ser vi henne ingå som ragtimepianist i Spike Jones orkester 1957 (hon är då 18 år gammal):



Mycket snart fick Jo Ann mer framträdande roller och uppmärksammades i The Lawrence Welk Show. I följande video hör man hennes begåvning på dragspel. Hon är ung, talangfull och skulle vid denna tid …

Släktträd

Bild

Art déco och den modernistiska arkitekturens ideologi

Bild
Mellankrigstiden utgör något av modernismens storhetstid - varken förr eller senare har arkitektur och design uttryckt just sådan odelat "positiv" och naiv ungdomlighet, tekniktro och framåtanda som under denna tid. Mellankrigstiden är futurismens tid i en populär betydelse - det är då "vanliga" människor börjar uppleva moderniteten och se modernismen. Allt som senare kan betecknas som futuristiskt återupprepar drag från de modernistiska stilar inom arkitektur och design som då var i sving - den franska arkitekten Le Corbusiers teorier, den ryska konstruktivismen, den tyska bauhausskolan, funktionalismen och art déco. Dessa stilar är besläktade och avhängiga varandra på ett ganska snårigt sätt.
För många av modernismens arkitekter och teoretiker var industrin den stora förebilden i den arkitektoniska visionen. Det traditionella byggnadstänkandet, småskalighet och pluralism förkastades. Hus och städer skulle byggas på ett effektivt, standardiserat sätt, av enkla, s…

Jacques Brel - en naken chansonneur

Bild
Vissa artister framför en text med så stark inlevelse att man som lyssnare får intryck av att texten är självupplevd. Det spelar ingen roll om publiken lyssnar eller inte eller om det blir fult eller vackert - sången måste ut till varje pris. Det finns inga alternativ. Så sjunger Jacques Brel (1929-78) - belgaren som blev den franska chansonens kanske största - bredvid Edith Piaf. Brel sjunger naket, nyckfullt, aggressivt, inåtvänt, burleskt, vemodigt, ljuvt – som publik kastas man mellan skratt och bottenlös sorg. Brel skrev oftast både text och musik själv och var även skådespelare och regissör. Hans musik är rytmisk sugande, repetetiv och eskalerande. Ofta går det runt, runt, fortare och fortare som i drömmens karusell där man både njuter och mår illa. Vad de franska texterna handlar om förstår jag inte - och ändå förstår jag. Allt ligger blottat - musiken och Brels framförandesätt är tillräckligt talande. Brels sånger följer i den franska chanson-traditionen som innefattar såväl s…