Art déco och den modernistiska arkitekturens ideologi

Mellankrigstiden utgör något av modernismens storhetstid - varken förr eller senare har arkitektur och design uttryckt just sådan odelat "positiv" och naiv ungdomlighet, tekniktro och framåtanda som under denna tid. Mellankrigstiden är futurismens tid i en populär betydelse - det är då "vanliga" människor börjar uppleva moderniteten och se modernismen. Allt som senare kan betecknas som futuristiskt återupprepar drag från de modernistiska stilar inom arkitektur och design som då var i sving - den franska arkitekten Le Corbusiers teorier, den ryska konstruktivismen, den tyska bauhausskolan, funktionalismen och art déco. Dessa stilar är besläktade och avhängiga varandra på ett ganska snårigt sätt.

För många av modernismens arkitekter och teoretiker var industrin den stora förebilden i den arkitektoniska visionen. Det traditionella byggnadstänkandet, småskalighet och pluralism förkastades. Hus och städer skulle byggas på ett effektivt, standardiserat sätt, av enkla, standardiserade material för att därmed som form kunna gestalta den nya "maskinåldern". Alla utsmyckningar och allt dekorativt skulle elimineras - inte bara för att man ansåg att det inte fyllde någon funktion, utan mer för att det dekorativa representerade det gamla, falska, sentimentala, traditionella. Släta fasader, raka linjer och geometriska former blev idealet. 

Le Corbusier, den mest inflytelserika arkitekten under hela 1900-talet, målade upp atlantångaren som en metafor för det moderna samhället där allt nödvändigt rymdes på en effektivt liten yta - koncentrerat, organiserat och separerat efter funktion. Den storskaliga standardiseringen skulle skapa mänsklig anonymitet vilket var en förutsättning för största möjliga effektivitet. Men det var inte en ekonomisk effektivitet, eller någon objektivt rationell funktionalism som var det primära. Det viktiga var att formspråket låg så långt ifrån det traditionella som möjligt. Arkitekturen skulle uttrycka modernitet. Dessa radikala idéer kom framförallt att kopplas samman med vänsterns socialistiska ideologier men rymde också extremt elitistiska och auktoritära tendenser. Vad Le Corbusier och andra modernister glömde - eller medvetet valde bort - var den enskilda människans individuella behov och det unika i varje kulturlandskap och miljö. Människans medfödda längtan efter skönhet och variation ignorerades - i grunden föraktades.

Efter andra världskriget blev modernismens paradoxer allt mer uppenbara och dess ideologier föll sönder i tvivel och desillusion för att slutligen hamna i postmodernismens tomhet. Vid det laget hade drömmen om atlantångaren utvecklats till det som vi i Sverige känner som miljonprogrammet. Den effektiva koncentrationen, organisationen och funktionsseparationen hade resulterat i alienation och misär. (Läs mer om detta i Johan Rådbergs Drömmen om atlantångaren - Utopier & myter i 1900-talets stadsbyggande, Atlantis, 1997)

Om vi håller oss kvar i mellankrigstidens modernistiska era utgör där art déco en katt band hermelinerna. Art déco, som betyder "dekorativ konst", var en reaktion mot bauhausskolans prefunktionalistiska idéer. Här betonades "det individuella, dekorativa och exklusiva". Rent estetiskt finns det dock flera likheter mellan art déco-stilen och de övriga stilarna som anses mer modernistiska. I Nationalencyklopedins långa artikel om art déco beskriver Dahlbäck Lutteman och Fischer denna relation på ett märkligt värderande sätt. Där står att art déco-stilen innehåller "en vulgariserad produktion av modernistiska former, där den dekorativa aspekten i funktionalismen, geometriska former och dekorer, strömlinjeformen och starka färgeffekter tillvaratogs". Man kan fundera över varför NE-skribenterna använder sig av just detta så negativt laddade ord: "vulgariserad". "Vulgär" betyder, enligt samma uppslagsverk, "brist på smak och bildning". Ordet är ursprungligen franskt - vulgaire - och kommer ur latinets "vulgaris", som betyder vardaglig, vanlig och "vulgus" som betyder folk. Med en mindre värdeladdad term skulle man alltså kunna säga att art déco-stilen populariserade modernismen. Stilen förknippas med F. Scott Fitzgeralds dekadenta 20-tal, George Gershwins Rhapsody in Blue, skyskrapor som Chrysler building, strömlinjeformade 30-talsbilar, expresståg, kromlister, glamour, lyx, elegans, jakarandaintarsia, orientalism och primitivism. 

Antagligen är det art déco-stilens brist på ideologi och dess "ytlighet" som föranleder beteckningen "vulgariserad". Men trots att art déco-stilen saknade ideologisk grund var det kanske den som bäst kom att fånga essensen i uttrycket "maskinåldern" och som bäst representerade den "moderniteten" som människor i gemen drömde om. Art déco-stilens blandning av futurism och exotism speglade väl modernismens janusansikte. 

Idag lever och frodas funktionalismen som estetiskt ideal, lika "ytlig" som någonsin art déco-stilen - för inte kan väl Le Corbusiers utopier ännu spöka i bakgrunden? Såna auktoriteter bryr man sig väl inte om idag? (se Frusna ideologier.)

(Art déco är ett ord i uppslagsbloggen: Mitt Belgien.)

Kommentarer

Anonym sa…
Hej! Jag tycker det är felaktigt att beskriva miljonprogrammets resultat som "alienation och misär". För det första löste miljonprogrammet en stor del av bostadsbristen i Sverige. Något som inte verkar politiskt möjligt att göra idag. För det andra innebar miljonprogrammet för många en stor höjning av bostadsstandard och möjlighet att bo på ett sätt som i många aspekter innefattar det man får kalla ett bra boende. Miljonprogrammets hus är välkonstruerade. För det tredje innefattade miljonprogrammet inte bara höghus, utan två tredjedelar omfattade låga flerbostadsområden och småhus. Visst finns det problem i många av miljonprogrammens områden; dessa problem beror dock i första hand på andra omständigheter än miljonprogrammet och dess byggnader i sig. Ett av de stora problemen är det eftersatta underhållet. Ett annat en bostadspolitik som gynnare segregation (t.ex. ombildning av hyresrätter och utvecklingen mot en friare hyressätning). Vänligen

Pär G