Jacques Brel - en naken chansonneur

Vissa artister framför en text med så stark inlevelse att man som lyssnare får intryck av att texten är självupplevd. Det spelar ingen roll om publiken lyssnar eller inte eller om det blir fult eller vackert - sången måste ut till varje pris. Det finns inga alternativ. Så sjunger Jacques Brel (1929-78) - belgaren som blev den franska chansonens kanske största - bredvid Edith Piaf. Brel sjunger naket, nyckfullt, aggressivt, inåtvänt, burleskt, vemodigt, ljuvt – som publik kastas man mellan skratt och bottenlös sorg. Brel skrev oftast både text och musik själv och var även skådespelare och regissör. Hans musik är rytmisk sugande, repetetiv och eskalerande. Ofta går det runt, runt, fortare och fortare som i drömmens karusell där man både njuter och mår illa. Vad de franska texterna handlar om förstår jag inte - och ändå förstår jag. Allt ligger blottat - musiken och Brels framförandesätt är tillräckligt talande. Brels sånger följer i den franska chanson-traditionen som innefattar såväl satir och humor som passion och tragik. Brels sånger är musik att lyssna på för den som längtar och saknar. Musik att gråta och älska till. Det är en hisnande resa i känslornas landskap att lyssna på Brel. Som lyssnare blir man involverad, berörd och omskakad. Man kan inte värja sig. De sofistikerade, varierade och nästan filmiskt tonmålande arrangemangen är ofta skrivna av François Rauber. Raubers arrangemang av Brels musik är ännu ett bra exempel på 60-talets fyrverkeri av musikkreativitet baserad på ett äldre tonspråk men med nya inslag och ny inspelningsteknik (om detta har jag bland annat skrivit om HÄR).

Fransk chanson är en udda, spännande fågel i 1900-talets populärmusikhistoria där så mycket har kommit att fokuseras på USA och den angloamerikanska musiken. Visst påverkades även Frankrike av jazz, rock och pop men den berättande chansontraditionen har levt kvar som en kärna i den franska populärmusiken. Klatchiga schlager med enkla refränger i dur som återfinns i Tyskland och Sverige är sällan förekommande i Frankrike - den franska populärmusiken utmärker sig istället av en märklig blandning mellan dramatisk passion, bitterljuvt vemod och torr ironi. Inte sällan ett slags lekfullt allvar eller en allvarlig lekfullhet - så typiskt för exempelvis Jacques Brel. Sextakt tycks också vanligare i fransk populärmusik än på andra håll. Och så får man inte glömma dragspelet (ofta musett) som aldrig fått någon töntstämpel i den franska delen av världen utan spelas med den äran. Den passionerade och vemodiga tonen delar den franska musiken med många latinamerikanska stilar (tangon fick också ett speciellt fäste i Frankrike under tidigt 1900-tal). Den typiska vemodiga "latinska" stilen har delvis rötter i östeuropeisk, arabisk musik - ett intressant forskningsfält som jag nästan aldrig sett inom populärmusikforskningen. Det verkar också ha funnits ett livligare utbyte mellan den populära franska chansonen och fransk konstmusik under melodins epok. Men vad jag vet finns det ingen större forskningsstudie kring 1900-talets franska populärmusik utanför det fransktalande området. Slår man på "chanson" i Oxford Music Online handlar det enbart om den äldre formen av chanson, främst förknippad med renässansen. Denna äldre form av chanson har inte så stora likheter med 1900-talets populära chanson som utformades via fransk operett och varieté, men den berättande visstilen finns där, likväl, som en röd tråd. Jacques Brel är en i en lång rad trubadurer som genom historien med hatkärlek reflekterat över sin kultur och livets tidlösa paradoxer.









(Jacques Brel finns som ett ord i uppslagsbloggen: Mitt Belgien.)

Kommentarer

tolken sa…
Jag håller helt med. Ne me quitte pas är en melodi som är så fylld med klyschor så att hälften vore nog och ändå när han sjunger den så är vartenda ord sant.
http://www.youtube.com/watch?v=RKMqCqjixyo&feature=related

Brel är mästaren på det men lite samma känsla som när Edith Piaf sjunger "jen ne regrette rien" eller Zarah sjunger "sång om syrsor"
Det här klippet får mig att gråta, fast det har nog med sammanhanget att göra också.
http://www.youtube.com/watch?v=Do6Ai2lQGEs
Bråkesson sa…
Sång om syrsor är en av få sånger som jag kan hela texten på. Man kan inte låta bli att beröras av den texten - eller den sångrösten som Zarah hade. Skrivs såna texter längre?

Ne me quitte pas kan jag knappt lyssna på - får ont i hjärtat då.