New York Rhapsody


Jag blickar ut över New York. 
Där är det. 
Där är Empire State Building. 
Där är Chrysler Building. 
East River. 
Brooklyn. 
Jag tittar på det. 
New York. Jaha. 
Man har upplevt det förut - på bild, i filmer, i TV-serier, i böcker, i sånger. Nu måste jag själv måla min tavla, skriva min sång om New York.


"DON'T HONK" 


Jag tänker att jag ska ta mig till fots från UN Plaza till Riverside Park. Det är inte långt, ser jag på kartan. Några siffergator att ta sig igenom och gina över Broadway. Det kan inte ta lång tid. Jag gör samma misstag varje dag. Jag går härifrån hem till hotellet, tänker jag, när jag är på Guggenheim. Tar bara en kort omväg via Central Park. Det regnar inte mycket. Visserligen ser jag på kartan, när jag är i Lower Manhattan, att det är ganska långt till hotellet. Men jag kan i alla fall börja gå, tänker jag, så hoppar jag på någon subway på vägen. Eller så går jag hela vägen. Så lång tid kan det inte ta. Jag har tid. Det är som att jag inte kan förstå, inte vill förstå Manhattans avstånd. Jag måste gå. 

*

Överallt köer. En lång kö ringlar sig utanför ingången till Late Show with David Letterman. En kvarterslång orm av bokhållande människor väntar på boksignering vid Barnes & Noble. En liten bräcklig kö hänger utanför ett kyrkligt härbärge. En okänd kö väntar utanför en bakdörr på 44th Street. Köer i affärer. Köer på museum. Köer till vänster. Köer till teatrar. Toalettköer. Serpentinköer. Köpersonal som styr upp köer. Stopplinjer där man måste vänta tills personalen ropar: Next! Utan att klaga, står de kövana håglöst i kön - uttryckslöst stirrande, väntande. 


Överallt mat. Främst kött. Billig restaurang med bilder på brun stuvning. Fast food med blekta plastblommor. Starbucks chocolate fudge, frappoccino. Avmätt kassapersonal. Hamburgare med strips. Wraps. Svart man hänger tyst rökande utanför. Kinarestaurang med kycklingar på spett. Soptunna full. Kebab i mörk lokal som luktar klorin. Öppet dygnet runt. 

Jag tänker på djuren – alla djur som ständigt slaktas. Jag tänker på avloppssystemet. Hur högt tryck klarar New Yorks avloppssystem? Dessa konstiga toaletter med vatten upp till kanten. Ibland är allt skit. 


”AVOID MAKING UNNECESSARY SOUNDS” 

Om jag minns rätt var det någon av 20-30-talens modernistiska författare som liknade New York vid en blandning mellan maskin och djur. Jag förstår det nu. Manhattans strikt strukturerade stadsplan är som ett rutnät. Skyskraporna aggressivt potenta. Alla gator enkelriktade. Alla kör åt samma håll. Den som bryter tempot, saktar in eller tvekar - får genast pöbeln av taxibilar på sig som tutar och vrålar. 

Varannan människa jag möter skyndar fram med en pappersmugg i handen. Trafikljusen skapar ett slags rytm. Flöde. Paus. Flöde. Paus. Allt är stad. Bara stad. Så mycket död yta. Så mycket liv. Som att befinna sig i en jättegryta, ständigt kokande. Jag tänker på Grottekvarnen. Allt är maskinellt. Allt är djuriskt. 

– BLOODY STUPID IDIOT! skriker taxichauffören som kör oss en kväll. 
– BLOODY STUPID INSANE! fortsätter han mot kvinnan som skyndat över mot rött. Han pekar med fingret mot huvudet. 
– FUCKING STUPID IDIOT! 
Jag sitter tyst i baksätet och tänker på Robert de Niro i Taxi Driver

*

Jag borde inte, men kan inte låta bli de stora klädvaruhusen. De billiga. Där kläder är invräkta, hopträngda på smockfyllda snurror. Tätt, tätt på stora hangarliknande ytor. Ett gytter av polyester, bleka noppriga fula kläder, i konstiga storlekar. Men så billigt. Jag yrar omkring. Känner och tar, funderar och tvekar. Allt är hopgyttrat utan logik eller finess. Det känns som jag är tillbaka på damklädesavdelningen på Domus i Sandviken på 80-talet. Samma kläder. Samma grådaskiga tristess. Fast mer. Inget är riktigt fint. Men billigt. Måste hitta något. Något bland allt detta måste vara fint, kunna passa. Jag sliter. Alla plagg sitter fast i varandra, i galgar och i snören. Hopgyttrat som ett enda tjorv. Allt svartnar. 

Ute på gatan fortgår livet som om inget hade hänt. Flera timmar i mitt liv är förspillda på ett billigt klädvaruhus. Jag är tomhänt. Det bleka solljuset är kallt. Ingen talar till mig. Asfalten är stum. Husväggarna blinda. Bara min egen blick inåt. 


Hon sitter som en silhuett mycket rak i ryggen, med hatt, och håller boken nära ansiktet. Hon ser ut som Mary Poppins, tänker jag och smuttar på min espresso. Bredvid mig snyter sig en karl ljudligt. Barnes & Noble är underbart. Det är en räddare i nöden långa vandringsdagar. Här kan man gå på toaletten. Långt in, på övervåningen eller förbi bakom barnboksavdelningen har de gömt det som i USA eufemistiskt kallas RESTROOM. På Barnes & Nobles kan man också försjunka i litteraturens lugn, smeka vackra skrivböcker och fingra på allt fint jag aldrig kommer mig för att köpa eftersom jag inte vet vad jag ska ha det till. Och så kan man dricka kaffe. Jag dröjer mig kvar länge. 


Gatmodet är ”casual”. Jeans, gymnastikskor. Murriga färger - som hela New York. Var är den där mångfalden av klädstilar alla pratat om i New York? Att alla har sin egen stil? Även överraskande konformistiskt utbud i affärerna. Samma typer av stilettklackar, kilklackar och gummistövlar, samma typer av plastiga väskor. Samma typer av tantigt 80-talsmode. När har de på sig stilettklackarna? Och hattarna? Överallt i turiststråken säljs det hattar. Såna där småbrättade herrhattar från 60-talet - såna som Fleksnes och Papphammar hade. Fast det vet de inte här i USA. 

Två unga kvinnor sticker ut ur mängden med iögonfallande färgval, turban och platåskor som de stapplar omkring på. När jag kommer närmare hör jag att de pratar svenska. ”Sex and the City – here we come!” 


De riktigt fina affärerna på 5th Avenue undviker jag. Gucci, Prada, Saks, Versace, Bloomingdales. Vad har jag där att göra? Jag är uppväxt i Gästriklands skogar. Jag är ointresserad av märken. Förstår inte hur folk kan åka till den här stan bara för att shoppa på 5th Avenue. Ser man inte det överdrivna, ytliga, vräkiga, förljugna? Kan man bortse från ensamheten, utstöttheten, aggressiviteten ett kvarter bort? Vill man inte se hur vanliga människor bor? Se kulturen? Uppleva det intellektuella New York? Själv tittar jag bara lite hastigt in på Tiffany (på grund av filmen med Audrey Hepburn). Men vänder i svängdörrarna. Vad har jag där att göra? Jag kommer från Järbo. 


På ett av klädeshangarerna, som jag olustigt dras till, får jag hjälp av en ung expedit att hänga tillbaks ett plagg. 
– Where do you come from? undrar hon försynt på bruten engelska. 
– Sweden, förklarar jag. Hennes mörka ögon lyser upp och rösten blir drömmande. 
– Ah, Europe… Me too. I come also from Europe…from Albania. 
För en kort sekund är det hon och jag mot amerikanarna. 

*

Genom Manhattans rutnät spränger sig världens mest mytomspunna gata. Drömmarnas gata. De färgsprakande triumfernas, succernas - legendernas gata. En "yellow brick road" till Sodom och Gomorra. Så billigt allt plötsligt ter sig. Så överdrivet lockande och blinkande. Som ett jättelikt Gröna Lund för vuxna.  Med platta kulisser och sjaskiga baksidor. Här dränks jag i virvlarna.  Här kräks jag.

Och på en annan gata. Bara dammig tystnad. Unga män som hänger på trottoarerna i sina säckiga jeans. Sitter på trappsteget till en affär. Lutar sig mot tegelväggen. Står i gatkorsningen. Stirrar likgiltigt, slött. Vad väntar de på? Överallt dessa levande statyer av håglöshet. 


”NO STANDING ANYTIME” 


New York är kontrasternas stad. Men en annan sorts arkitektonisk kontrast än i Bryssel. I Bryssel tävlar det gamla mot det nya, det risiga mot det eleganta i en dynamisk tävlan, på någotsånär lika villkor. I Bryssel finns en charmig – nästan humoristisk – blandning av hus. Säga vad man vill om New York, men det är inte humoristiskt. Sarkastiskt kanske. Ironiskt kanske. Men inte humoristiskt. Här står gamla hus från 1900-talets början ensamma kvar, omgärdade av tre- och fyrdubbelt höga skyskrapor. Som en gammal tilltufsad pensionär - kvarglömd på ett varuhus eller på en parkeringsplats eller i ett diskotek. Förnedrat omgiven av brölande ungdom. Förgäves söker jag de historiska distrikt och gator som jag läst om i min stadsguide, men förstår att jag är bortskämd med historisk arkitektur. Här försvinner det äldre och det vackra ynkligt i mängden. Och de här fula 70-80-talshöghusen ser man aldrig på bild. 

Något har gått överstyr i byggandet här i New York. I den här miljön kan man försvinna in i galenskap, ensamhet, storhetsvansinne utan att någon bryr sig. New York är en stad för unga, nöjeslystna, karriärsugna - de som trängtar efter vibrationerna av liv och kan bortse från det döda, mörka, instängda. Jag har aldrig varit ung. 


I TriBeCas chicruffiga kvarter hittar jag restaurangen Bubby’s där allt kött kommer från utvalda gårdar med djur ”raised in pastures with love and care”. Jag måste in! Restaurangen är trendcharmigt nostalgilantlig med ljudstark intellektuell 30-40-nånting-klientel. Menykombinationen ”fried chicken with a waffle and warm maple syrup” går inte att motstå. Sedan tvångsäter jag en ”chocolate peanutbutter pie” och mår lite konstigt. Men Bubby’s slår rot i mitt kulinariska minne. 


Första gången jag går genom Central Park är det en besvikelse. Jag vet inte varför men jag har alltid tänkt mig Central Park som en stor mörkgrönt lummig skog. Något romantiskt att gå vilse i, något man får akta sig för att bli våldtagen i om natten. Men det jag möts av är ett skirgrönt Skansen, en Furuvikspark, med små inhägnade gräsmattor att utifrån betrakta, likt ett friluftsmuseum. Barnfamiljer och hundar. Små dammar med sköldpaddor och hästdroskor med turister. På ett utomhuscafé beställer vi espresso med muffins. 
– Sure! säger servitören. Sure! säger alla servitörer. Den här har polisonger och ser ut som Dick ur High Fidelity. Längre bort spelar en gatumusikant på harpa. Solen skiner och skyskrapornas skyline blänker i bakgrunden. 

Nästa gång jag går genom Central Park regnar det. Jag är ensam. Bara jag och någon enstaka joggare. Nu minns jag vagt upplevelsen av The Catcher in the Rye. Pojken som driver omkring i Central Park. Jag minns inte längre den specifika handlingen, minns bara en mörk ton av ensamhet och en desperat frihetskänsla. Den där mörka tonen i bokens Central Park gav ett eko i mig. Jag hör det nu, när jag vandrar här genom regnet. 


Friden kommer över mig när jag går in i Guggenheims mjukt böjda, serena kropp. En upphetsad frid av klarhet och mening. Den tidiga modernismens tavlor griper mig. Plötsligt älskar jag Henri Rousseaus gladnaiva tavla av bollekande män i randiga dräkter. Plötsligt fascineras jag av Kazimir Malevichs kubistiska skildring av en by morgonen efter en snöstorm. Plötsligt ser jag Franz Marcs ömma skildring av stora, starka djur. Sprängkraften i utforskandet av ljuset, formerna, färgerna - seendet - drabbar mig. 

Sedan går jag in i Museum of Modern Arts tråkiga lådlokaler och tycker att modern konst är fult. 


In olden days, a glimpse of stocking
Was looked on as something shocking.
But now, God knows,
Anything goes.
Good authors too who once knew better words
Now only use four-letter words
Writing prose.
Anything goes 

(Cole Porter, 1934)

Hela kvällen på Stephen Sondheim Theatre är sprudlande. Skratt och stim, finklädd publik och doft av cigarr och parfym. Personalen bär käckt en matrosmössa på svaj och blandar drinkar i ”fartygsbaren”. Föreställningen är en konfektskål till bredden fylld av godbitar. Varje sekund är mättad med underhållning, humor, glamour. Varje scen, varje nummer, varje replik hakar i varandra med synkoperad timing. Cole Porters musikal är en godisfabrik. I det stora eskalerande steppnumret kan jag inte sitta still. Jag rusar upp på scenen och vrålar:
- ANYTHING GOES! 
Det är i alla fall det jag gör i drömmen på natten. 


Frukost på Le Pain Quotidien. Här känner man sig hemma som kvasibelgare. Här finns ekologiska rätter och bröd och ett ovalt ”Table Commun” där det är tänkt att gästerna ska sitta tillsammans. Miljön är rustikt hemtrevlig och i bakgrunden klassisk musik. Vi sitter vid ett enskilt träbord vid fönstret. Hastiga blickar passerar utanför på väg till jobb. Var dag. Jag njuter mitt te och känner hopp. 


På långt hall ser jag de berömda neonskyltarna: RADIO CITY MUSIC HALL. Hjärtat bankar. Här. Här var mamma 1951. Då skyskraporna glänste som framtidens spjut. Jag försöker tänka mig mamma gå in här genom dörrarna. Bilden är lite suddig men jag tror hon är klädd i en blå new look-klänning och vita små handskar. Hon är 23 år och har buslockigt kort hår. Men mormor är med som förkläde. Nu går de in för att titta på Wurlitzer-orgeln. Allt är mycket suddigt. Alla historier man sporadiskt fått höra. Brottstycken. Glimtar från en Norman Rockwell-värld. Det är något om goda vänner de besöker i förortens vita villaområde. Ett vitt kök som ser ut som ett laboratorium. En förunderlig TV med tjugo kanaler. Och på något sätt är det mamma jag ser där i rutan, den lilla svartvita. Mamma ler blygt in i kameran mot tusentals amerikanska TV-tittare. Hon har just vunnit andra pris i en TV-tävling och får massor av reklamartiklar och applåder. Men bilden är suddig. Försvinner. Dörrarna är låsta. Jag kan bara kika in genom glasrutorna till foajén. Nu får jag kanske aldrig höra Wurlitzer-orgeln. 


– Det kostar ingenting, förklarar den fryntlige mannen vid entréen när jag ska betala inträde, men du kan ge en frivillig summa – en dollar, tio dollar… 
Han ler inuti sitt glesa skägg. Han ser ut att jobba där ideellt. Jag ger honom 20 dollar som är en rekommenderad fee för vuxna. Och jag ångrar det inte...

Förstummad går jag genom rummen, genom sal på sal, genom sekel, årtusenden, länder, städer och världsdelar. Egyptiska mumier, antika skulpturer, pelarsalar, byzantinska smycken, stenväggar, gobelänger från Flandern, långa korridorer, Indianska kajaker, jättelika Buddhafigurer, en trädgård, fruktbarhetssymboler, kyrkosalar, kläder, små, små skor, instrument, spegelsalar, kristallkronor, salonger, målningar av stora mästare, tempel, montrar på montrar, rustningar, en skör väv. Jag färdas mellan stämningar och känslor. Vet inte var jag är eller hur jag ska ta mig ut. Det känns som jag drömmer. Så slår det mig - var inte han här också, The Catcher in the Rye? Irrande som jag? 

Ska man bara besöka ett museum i sitt liv ska man gå till Metropolitan Museum of Art. The Met är inte ett museum, The Met är världen, historien, mänskligheten i miniatyr. Ett gigantiskt projekt. Att få vandra där gör mig ödmjuk. Människan är förunderlig. 


Och jag går. Längst med de raka gatorna och korsar avenyerna. Längst med husen, kropparna och skyskraporna. Jag går genom stimmiga prångelkvarter och rörig kommers. Jag går genom chica bohemdistrikt där järnstegar smyckar fasader. Jag går genom snabbköp och vardaglighet. Jag går genom art och design. Jag går genom fridfulla gator där radhusens trappor blommar. Det sitter en man på en trapp med armen omkring sin hund. Jag går genom hundratals sanningar. Jag går genom okända språk. Jag går genom matos och dofter av vår och lukten av regn och avlopp. 

När jag ser en strimma av vattnet, en strimma av öppen sikt, finns inga krafter kvar. Nu måste jag vända. 

*

New York är en galen stad. Den galna ungdomens stad - för vissa hela livet. Hur är det att bli gammal här? 
New York är en brun stad, med skiftningar i grått och svart. Och lite blänk längst upp. 
New York är en storslagen stad. På långt håll en tredimensionell modell av framtiden på en världsutställning 1939
Jag anade Frihetsgudinnan idag, på färjan till Staten Island. Jag sitter vid Hudson River och ser på henne nu. Hon är storslagen - liksom hela den amerikanska frihetstanken. 
På nära håll är New York i alla fall en brun stad. 


Jag minns en dikt jag skrev en gång för länge sedan i tonåren. I dikten går jag och mamma genom skogen en kväll, fram till backens krön, där man kunde skymta ljusen från byn. Jag fantiserade om att det var ljusen från en storstad man såg glittra genom trädstammarna.… Paris, London, New York .... 

Vi stod där tysta ett bra tag, mamma och jag, och stirrade på de där små ljuspunkterna. Sedan vände vi och gick hemåt genom mörkret. 

Jag minns inte längre om det var en dikt eller om det var verklighet. 

Kommentarer

Annette sa…
Jag är där. Bakom dina ögon och går med i vad du ser.
Jag har precis fått göra ett återbesök i New York efter tio års paus. (Som en ande) En del känner jag igen, en del verkar vara helt annorlunda än jag minns. Jag hade så himla roligt, så är det när man träffar någon kär person man inte sett på länge. Människorna var vänligare än jag föreställt mig, och himlen inte så grå. Och jag minns även den moderna konsten som vacker. Eller kanske var det humoristisk?
Att också vara i New York på 50-talet gav en extra dimension till denna nya resa. Så har jag också alltid varit mästar på att bara se det jag vill se.

Tack för en mycket givande resa - mer mångbottnad bakom dina ögon!
Annette
Bråkesson sa…
Vad roligt att jag fick "sällskap" av dig, Annette!
Anonym sa…
Johanna! Hjälp vad du är talangfull på att skriva! Riktigt begåvad! Jag vill bara läsa mer och mer, du borde utöka ditt skrivande! :)
Bråkesson sa…
Ja, nu vill jag verkligen utöka mitt skrivande:)Tack!
Anonym sa…
Det tycker jag verkligen att du ska göra! ser framemot det :)
Sofie sa…
Härlig reseberättelse att sugas in i.Du skriver fint!