Öppna den klassiska konsertens dörrar

I Önska i P2 har det pågått en liten debatt om den klassiska konserten. "Jazzklarinettisten Alexander upplever den klassiska musikscenen som strikt. Det är svårt att känna sig avslappnad på en klassisk konsert, tycker han." Detta har gett upphov till ganska många debattinlägg, både medhåll och mothugg.

Jag håller till viss del med Alexander, men problemet är mer komplext än att enbart "lätta upp" konsertformen och göra den mindre "strikt". Som debattinläggen visar så handlar problemet inte bara om konsertformen utan kanske mer om musiken, om genregränser, om vårt förhållande till musik och den musikaliska allmänbildningen i samhället.

För det första är det viktigt att påpeka att de här outtalade reglerna och koderna som finns kring den klassiska konserten inte är huggna i sten. De har etablerats efterhand - till viss del efter att en stor del av den musik som spelas på konserterna komponerades. Före romantiken betraktades musik som ett hantverk, en bruksvara, skriven för specifika tillfällen och för vissa ändamål. Kompositörer och musiker (ofta samma personer) var hantverkarna som tillverkade och framförde dessa bruksvaror. Vid konserter (som blev offentliga under 1700-talet) förekom solistimprovisationer och publiken agerade ofta spontant och gav uttryck för vad man tyckte. 

Den lite stela, tillknäppta, regelmässiga konsertformen började utformas under 1800-talet, ungefär samtidigt som kompositörer upphöjdes som genier och dirigenter fick stjärnstatus. (Konst)musiken betraktades nu som den mest ideala av alla konstformer - ett känslornas språk utan ord. Nu började också en "kanon" växa fram inom västerländsk konstmusik som blev ett slags standardrepertoar inom "klassisk musik". 1800-talet var dock starkt pluralistiskt och rymde många olika typer av konserter där gränserna mellan det populära, folkliga och konstmusikaliska inte var helt givna. Inte heller gränserna mellan det privata och offentliga var alltid tydliga. I finare hem hade man "öppna" salonger där det framfördes "salongsmusik" - ofta förenklade omarrangeringar av klassisk musik eller romantiserade arrangemang av folkmusik. Liknande musik framfördes även av små ensembler på restauranger och i parker där alla kunde strosa och njuta av musiken. 

Den klassiska konserten sådan vi känner den idag - med tydlig prägel av "finkultur" och tydlig gräns mot populärmusik - etablerades till fullo under 1900-talet då den modernistiska konstmusiken grävde en avgrundsdjup klyfta mellan konst- och populärmusik vilket därmed också stängde ute den stora publiken. Även den moderna jazzmusiken har sedan 60-talet - med tydlig influens från den då besläktade konstmusiken - drabbats av en paradoxal förstelning i sin konsertform. Där finns minst lika många outtalade regler och koder som vid klassiska konserter.

Som vissa har påpekat i inläggen finns det idag många exempel på mer "folkligt" och "populärt" präglade konserter och skojfriska, karismatiska dirigenter som "får med sig publiken". I Sverige har dock inte detta varit en levande tradition som i vissa andra länder, som i Storbritannien och i Italien, där den folkliga konserttraditionen med en mer "offensiv" och livaktig publik har en lång historia i folkkulturen och därför spänner över generations- och klassgränser. För de flesta svenskar, och i synnerhet unga, är den klassiska konserten en typ av "finkultur" oavsett hur mycket man "poppar" upp den.

Jag tror alltså inte att klassiska konserter lockar fler unga bara för att man gör konserterna "ungdomligare" med "rockiga" rytmer, "provokativa" inslag och en "vardagligare" framtoning. Vad jag verkligen tycker om med den formella klassiska konserten är "regeln" att "klä upp sig". Musik är ju FEST! Finns det något som musik i alla tider varit förknippad med så är det festlighet - klang, jubel, ära, pompa, ståt, dop, bröllop, begravning, parader, karneval, dans och glädje. Ingen musik blir "folkligare" eller mindre "fin" för att man lyssnar på den iförd blåbyxor. När bluesartiser började göra skivinspelningar på 20-30-talen bar de alltid kostym. Att "klä upp sig" är ett sätt att hylla musiken. (Och vårt samhälle lider ju knappast brist på "vardaglig klädsel".)

Den "stelhet" jag kan vända mig mot när det gäller den klassiska konserten är av en mer påtagligt fysisk karaktär. Visst är det härligt med levande musik. Och visst är det intressant att studera en orkester, musikerna och dirigenten, i aktion - och snegla på reaktionerna från publiken. (Konserter är för mig ett slags  kulturantropologiska studier.) Men njuter gör jag inte direkt. Att sitta rakt upp och ner i en ganska hård stol, tätt bredvid andra, stelt stirrande personer, känns för mig obekvämt, och framför allt onaturligt. Jag får myror i kroppen. Musik är ju något väldigt abstrakt känslomässigt och samtidigt något oerhört konkret fysiskt - ljudvågor, rörelse, puls och rytm. Lika mycket som den påverkar våra känslor så påverkar den våra sinnen och hela kroppen. Jag njuter därför ofta som mest av klassisk musik då jag är hemma och kan hoppa omkring  till Vivaldis rytmiska toner eller ligga tillbakalutad på gräsmattan och ta in Ravel. Hur man vill lyssna  på musik är en personlig fråga men jag är ganska säker på att fler skulle kunna uppskatta konstmusik om det fanns fler tillfällen och platser att höra den på än i konsertlokalen.

Tur för mig som vet hur fantastiskt njutbar konstmusik kan vara - jag hittar den lätt på Spotify, radio, kan köpa skivor och till och med gå på konserter, om jag vill. Men yngre generationer, som knappast får lära sig något om klassisk musik, måste säkerligen ha svårt att hitta den, trots alla möjligheter som idag finns till att lyssna på musik. Klassisk musik hittar man bara om man vet vad man ska leta efter. Och innan man hunnit så långt så måste man också vilja leta efter den - vara nyfiken på konstmusik. Den nyfikenheten väcker man inte genom att förändra konsertformen i konsertlokalen.

Det är inte konsertmusiken som behöver lättas upp - det är kulturen utanför konsertlokalen som behöver bli mer sofistikerad. Vi måste få höra konstmusik oftare, på fler platser, i fler medier. Både gammal och ny konstmusik. Konstmusikens uttryck ska inte avdramatiseras, men föreställningen om den "store" kompositören och hans "svåra" verk behöver avdramatiseras. Konstmusik måste få en funktion, bli en bruksvara till glädje och gagn som den var förut och som populärmusik kan vara idag. Vi skulle få en både bredare och djupare kultur om vi öppnade dörrarna mellan konstmusikens värld (den lilla trånga) och populärmusikens värld (som är hela samhället). Idag finns inte alls de växelinfluenser mellan konstmusik och populär musik som under tidigare sekel varit grunden för en dynamisk musikutveckling.

Låt festlig, pampig, vacker, sorglig, sensuell, svår, sofistikerad, lättsam, rytmisk, melodiös, varierad, överraskande och rolig konstmusik ge färg åt restauranger, parker, affärer, skolor och gatuliv. Låt entreprenörer,  företagare och institutioner uppmuntra och sponsra konstmusikaliskt skapande. Det skulle hela samhället tjäna på, inte bara pengar utan livskvalitet.  Bakgrundsmusik har ett dåligt rykte men själv glömmer jag aldrig den saliga känslan i bokhandeln som spelade musik av Bach eller den gången då jag åt frukost på ett café i New York till tonerna av Schubert. Det ger en bra början på dagen.

(Bland debattinläggen gav Lasse Seger ett fantastiskt bra exempel på hur konsertmusiken "flyttats ut" ur konsertlokalen: Själlands Symfoniorkester på Hovedbangården i Köpenhamn)

Kommentarer

Elisabeth sa…
Jag är inte för alltför stelbenta koder , men tror inte, precis som du är inne på att huvudorsaken till att musiken inte når ut till den breda massan ligger i utformningen av konsertarrangemang (även om det säkert kan hjälpa till). Det kräver betydligt mycket mer av lyssnaren att ta till sig musikstycken ur det vi benämner som den klassiska repetoaren än att lyssna på en schlagermelodi. Har vi från tidig ålder fått kunskap om musikens skiftande struktur, melodi, klangfärg etc så tror jag musikupplevelsen i vuxen ålder kan bli både bredare och rikare.