Teorier kring utanförskap

Jag har alltid varit en iakttagare. Någon som sitter tyst i ett sällskap och bara lyssnar. Någon som har svårt att fånga bollen i småprat och "vara en i gänget". Jag deltar inte. Jag kan känna, men inte förmedla vad jag känner. Jag hänger inte med i samtalet. Jag sitter i min egen bubbla och funderar. Trevande försöker jag ibland nå fram, men orden klingar falskt och orytmiskt. Som barn gick det an då ingen vuxen förväntade sig att man skulle tala. Då kunde man sitta där med sitt glas saft och bara lyssna på de storas röster. Men som vuxen betraktas man som konstig - eller tråkig. 

Det finns kanske någon diagnos för mig. "Social katastrof" kallade sig Börje Ahlstedt i Stjärnorna på slottet. Utan andra jämförelser så upplever jag mig också som en sån - en social katastrof. I dessa tider av sociala medier blir det så uppenbart. Jag förstår tekniken men inte "språket" och koderna. Jag vet inte hur man "knyter" kontakter eller är en god vän. Jag sitter mest ensam och ser på när andra leker. Det är säkert symptomatiskt att just jag har haft två hundar som varit folkskygga. 

På senaste tiden har jag dock insett en sak. Det här "utanförskapet" jag känner bland folk är inte bara en social oförmåga, det är en del av ett mer omfattande personlighetsdrag hos mig själv - inte helt negativt. I hela mitt liv har jag gått omkring och sagt att jag är intresserad av konst och kultur. Men hela tiden har det känts som att jag har ljugit, utan att jag riktigt förstått varför. Jag ÄR intresserad av konst och kultur - men inte alltid på det sätt man förväntas "tycka om" och vara "intresserad". Jag njuter inte alltid av att höra musik eller av att betrakta konst. Jag kan inte heller alltid leva mig in i en bok eller i en film. Men jag tycker det är oerhört intressant att iaktta och reflektera över konst och kultur som fenomen i ett större sammanhang. Böcker, tavlor, musik och film intresserar mig ofta mer som uttryck för kulturhistoriska strömningar än som konstverk. Jag kan nästan sträcka mig till att säga att jag sällan njuter av livet - men jag tycker att det är intressant. Jag vet inte om det är något fel på mig. Ibland tror jag att jag är utvecklingsstörd. Kanske beror "min läggning" på ett behov av att skapa ordning i kaoset. Jag vill förstå hur saker hänger samman (men lyckas inte alltid). Eller så är jag bara en orolig själ som saknar tålamod att låta mig uppslukas - fångas av det kaos som känslor innebär. 

Jag förstår också nu att det är delvis detta - nästan tvångsmässiga - reflekterande sinne som hindrat mig från att själv bli utövande konstnär. Jag har i olika faser i mitt liv drömt om att bli författare, skådespelare, regissör, kompositör eller konstnär. Men hur ska man kunna skapa konst om man inte kan gå upp i sitt skapande med hull och hår - vara närvarande i det som ÄR, utan att reflektera över det som varit eller som kan bli eller som inte är? Lite föraktfullt har jag tidigare ställt mig oförstående till konstnärers förmåga att oförblommerat ta sin egen konst på allvar, hur ful och banal den än är. Men jag förstår nu att inlevelseförmågan är en del av det som kallas talang. Själv analyserar och bedömer jag sönder min egen intention, och kvar blir bara ett "konstruerat" konstverk. Många kritiker och akademiker är nog i grunden misslyckade konstnärer. Men när jag nu har insett detta är jag glad för den förmåga jag har, vad nu den är värd. Jag har i alla fall lärt känna mig själv en smula. 

Kommentarer

Annelie sa…
Johanna, du är fantastisk!! Fortsätt att vara just som du är, klok, vacker, isiktsfull, snäll och beundrandsvärd för allt du gör och står för. Att vara tystlåten är inte sjukligt! Vi är många som verkligen vill lyssna till det du säger men du ska veta att du får säga allt i din egen takt och stil.Stå på dig! Kramar Annelie
Så fina ord. Jag blir alldeles rörd och varm in i själen. Tack, Annelie!
Oj, det var mycket att läsa här. Klokt och naket. Jag känner igen mycket av det du skriver om konstnärskap. Jag har bestämt mig för att jag är konstnär helt enkelt. Om det sen är hur andra ser på mig det spelar ingen roll. Vad gör du i Bryssel?
Rolf sa…
Jag har precis lärt mig att sällskapssjuk ofta förväxlas med att vara social. En tystlåten och iakttagande person kan ha stor social kompetens och fungera väldigt bra i en grupp, på sitt sätt.

Vi som är sådan stör inte så mycket och vi lär oss en hel del om andra människor och kan på så sätt hjälpa våra medmänniskor.
Anonym sa…
Fina Johanna! Usch vad jag blev ledsen av att läsa ditt inlägg... Du är underbar! Tro aldrig något annat!
Anonym sa…
Men åh vad jag känner igen mig själv. Iakttagaren och lyssnaren. Hon som inte deltar i samtalen utan sitter "utanför". Jag har undrat om det är fel på mig men nej, det tror jag inte. Jag är bara en människa som kanske ser lite annorlunda på saker och ting och som med den här utanförskapsförmågan faktiskt också insett att den ger vissa fördelar i livet.
Stå på dig Johanna och var den du är.
// Anna
Många fina kommentarer har jag fått. När man skriver personligt blir responsen något helt annat än när man skriver faktamässigt som jag ofta gör. Märker att jag antingen tippar över åt det ena eller andra hållet - för personligt eller för faktamässigt. Är det det som kallas att ha dåligt omdöme? Jag uppskattar hur som helst de kommentarer jag får, och begrundar dem.
Anonym sa…
Du har väl inte dåligt omdöme heller! Nää! Jag blev berörd av din text, därav att jag kommenterade. Fast det har jag iofs gjort flera gånger nu sedan jag upptäckte att du hade en blogg : )