Vart tar alla gamla tanter vägen?

Omgiven av kära tanter 1975 - farmor och "moster" Anna

I Belgien lever tanten. Första gången jag såg henne hajade jag till - hon var sig precis lik! Precis samma typ av prudentliga pumps, kraftiga nylonstrumpor,  vadlånga kjol, raka kappa, hatt och handväska (av den där typen Annalisa Ericson svingar i Saltaste bönan i stan). Precis så såg alla tanter ut i min barndom på 70-talet. Alla farmors systrar och farfars systrar och deras kusintanter och deras tremänningstanter och allas svägerskor och allas gamla bekanta tanter och tanter i största allmänhet. Alla såg ut så där. Alla utom möjligtvis farmor. 

Det fanns alltid något ivrigt och hjärtligt kring de där tanterna när de träffades. Man pratade livligt, höll varandras händer och fnittrade som unga flickor. Trots alla sorger, karlar och livshistorier man bar på fanns det alltid glädjeämnen att tala om - högljutt, eftersom vissa var lomhörda. Och alltid var det kaffe i finporslinet i kammarn. Och själv fick man sitta med och bara lyssna och klappas på ibland och få kakor. Tanternas "sfär" doftade på ett visst sätt - liksom en  blandning av puder, kålsoppa, kaffe, såpa, malmedel, vetebröd, luxtvål och Doktor Westerlundsblomma. En blandning mellan njutning och funktionalitet. En ljuvlig vardagslukt. 

Dessa min barndoms tanter var födda i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. De var alltså unga vuxna under 1910-30-talen - vid den tiden då "tant-looken" föddes. Fast då var det inte tanter som klädde sig så, utan vanliga unga och medelålders kvinnor. Generellt hade man inte bobbat hår, silkesnegligéer, rökte och var frigjorda - så som man ofta framställer 20-30-talens unga kvinnor i nutida fiktion. Man bar prudentliga pumps, silkesstrumpor,  vadlång kjol, rak kappa, hatt och handväska - en snygg och anständig klädsel för rekorderliga unga fruntimmer i tiden. De som var tanter då, hade oftast en mer oscariansk tyngd i kläderna, med mörka, ankellånga kjolar och högknäppta halsar. Om man inte bodde på landet, vill säga, för där rådde fortfarande det gamla bondesamhällets huvudsjal och förkläde för den äldre generationens kvinnor.

Min farmor kom aldrig ut och såg världen. Efter en kort flytt till den unga bruksorten, återvände familjen till landsbygden där farmor var född. Där blev hon kvar. Hon blev bondhustru med klut, kofta, lager på lager av kjolar, städrock och förkläde - en slags egenskapad folkdräkt buren enbart av praktiska skäl. Systrar och svägerskor blev stadsfruar -  de blev del av en modernare tid. Deras klädstil präglades under resten av livet av den "nya" tid de upplevt - med 20-30-talens moderna men modesta snitt på kläder. 

Varför blev det just 20-30-talens vanliga kvinnoklädsel som kom att bli rådande för tanter i flera generationer - och troligtvis i hela Västvärlden? Fram till och med 60-talets början skedde det möjligtvis en kontinuerlig uppdatering av 20-talsklädselns grundform. Början av 60-talet var ju  den sista period då kvinnor  i alla åldrar kunde klä sig "vuxet"  med kjol, dräkt, pumps, hatt och handskar - det vi idag "minns" som att unga kvinnor klädde sig som tanter. Efter ungdomsrevolten och vänstervågen i slutet av 60-talet blev allt mode ungdomspräglat. Tantens klädsel stannade således innan dess - i en mer missklädsam 60-talsvariant av 20-talsklädseln. Fulare mönster och färger, kantigare snitt och former och konstgjorda material. 

Visst levde tanten i Sverige ännu på 90-talet? Under 2000-talet har jag i alla fall inte sett till henne. Inte i Stockholm. Idag i Sverige klär sig 80-åriga "tjejer" i jeans och hoppar bungyjump. Det gör de inte här i Belgien.  I Belgien lever tanten. Hon sopar framför sin radhusdörr och går och handlar med en dragväska. Har hon inte hatt så har hon knut i nacken. Det känns helt normalt - så har ju tanter "alltid" sett ut, tänker man. Men så börjar man fundera. Dessa dagens belgiska tanter måste vara födda på 30-40-talen. Alltså måste de ha varit unga när Elvis och Beatles slog igenom. Den första rock- och popgenerationen! Vad gjorde dessa kvinnor när 40-talisterna i Sverige brände studentmössor och senare kastade sina BH-ar? Och hur såg de ut? Jag börjar ana att det belgiska samhället har varit - och är, i många stycken - mer traditionellt och konservativt än det svenska. Här lever inte bara tanten kvar - utan också hemmafrun. 

Tanten är ett intressant fenomen. Jag tror att hon på något sätt finns i allas föreställningsvärld kring barndomen, historian, livscykeln och kulturen som helhet. Tanten är en arketyp som står för trygghet och stabilitet, något oföränderligt. Någon som alltid bakar, håller ordning, vattnar blommor och är snäll mot djur. Någon som vet alla praktiska hushållsknep och har plåster till hands. Av tanten får vi alltid ett glas saft. Hon frestar inte med knark eller sprit eller sexuella signaler. Hon utgör inget hot mot varken män eller kvinnor. Hon utgör inget hot mot världsordningen. Hon har inga dolda avsikter. Hos tanten vet vi vad vi får - en karamell ur en bonbonjär och en pratstund över en pelargon. Hon ger oss inget dåligt samvete som en mor. Men hon är moraliskt rättrådig. Lite barsk och auktoritär kan hon vara - ingen sätter sig ostraffat upp mot en tant. Men hon har ett varmt hjärta innerst inne. Som Marilla i Anne på Grönkulla eller Dagmar Ebbesen och Julia Caesar i alla pilsnerfilmer de spelade med i. Tanten ÄR världsordningen. Nog tänker vi oss "Moder Svea" mer som en tant än som en mor?

Den elaka och osympatiska kvinnan faller mer in i ramen för "häxan" eller "svärmodern" som arketyp. I Trollkarlen från Oz förvandlas Miss Gulch (som vill döda hunden Toto) bokstavligen till den onda häxan, medan tryggheten - som Dorothy till slut längtar till - hela tiden finns hemma hos Aunti Em. I folkkulturen har osympatiska kvinnor gått under beteckningen "elaka käringar". Sådana som Åsa-Nisses Eulalia eller Lilla Fridolfs Selma uppfattas nog just som sådana "elaka käringar" mer än som "tanter". I verkligheten fanns naturligtvis ingen gräns mellan kärringar och tanter - men i vår föreställningsvärld tror jag att det finns en sån uppdelning. I alla fall idag. Jag anar nämligen att uppfattningen om tanten har förändrats med tiden. 

Jag kan tänka mig att vi idag tenderar till att ha en mer strömlinjeformad och entydig uppfattning om tanten som enbart god och mild. När tanterna fanns mitt i bland oss - i vardagen - var antagligen föreställningen om tanten också mer komplex. Förr i tiden befolkades bokstavligen gator och torg, bakgårdar, mjölkaffärer, handelsbodar och lagårdsbackar av tanter, käringar och fruntimmer. Det fanns skvallertanter och inackorderingstanter och många satte nog skräck i både stora och små barn. Se också på de tre varianter av kvinnor som finns i Tant Grön, Tant brun och Tant Gredelin* - deras olika karaktärer avslöjar kanske att dåtiden hade fler tant-arketyper. Idag är det väl endast Tant Brun som svarar upp mot vår bild av tanten. Idag lever vi inte längre bland tanter, vi minns dem bara från vår barndom och får dem bara förmedlade genom fiktionen. Ju mer overklig tanten blir, desto tätare blir det romantiska skimret vi omger henne med. 

Eller lever kanske tanten fortfarande i Sverige? Har hon bara klätt ut sig i jeans och färgat håret? Faller inte hela idén med tanten då? Hur skiljer man då på henne och andra äldre kvinnor? Det finns ju exempelvis två andra -  kanske inte arketyper - men typer av äldre kvinnor. (Jag vet att jag generaliserar starkt nu - men jag talar fortfarande om vår föreställningsvärld - den idévärld vi har om kulturen och livet där vi alltid tenderar att kategorisera.) Vi har till exempel det vi kan kalla den "ungflicksaktiga" kvinnan. Hon åldras inte på samma sätt som andra. Hon är alltid ljuv, med lite rosiga kinder och upphör aldrig att skratta glittrande. Hon är pigg och käck och klär sig också så - lite fåfängt - och är alltid naivt positivt på ett sätt som gör att alla älskar henne. Hon upphör aldrig med att flirta. Hon förblir en ung, söt, "oskyldig" "flicka" livet ut. En helt annan typ är "den excentriska" kvinnan. Hon är konstnärlig, manhaftig och dramatisk. En "avantgarde". Hon har skarpt intellekt och vass tunga och bär alltid byxor eller något uppseendeväckande. Hon går sin egen väg. Hon kan vara divalikt vacker eller gräsligt ful och bryr sig inte om vilket. Utomstående fascineras eller skräms av henne. 

Kanske är det dessa två andra kvinnotyper som fått mest plats idag - den söta, sensuella och den rebelliska, kaxiga. De flesta kvinnor ser nog sig själva hellre som söta eller kaxiga än som  tantiga. Ingen vill vara tant idag. Förr fanns det en stolthet i att bli äldre - som äldre hade man  mer kunskap och därmed större auktoritet. Man kunde åldras med värdighet. Idag är ungdom, skönhet, sexualitet och provokation det mest eftersträvansvärda - allt det som tanten saknade. Kunskap och auktoritet är förlegade begrepp. Att åldras är fult. Så varför skulle någon vilja vara tant idag? Paradoxalt nog så tror jag dock att de flesta ändå vill att tanten ska finnas. Den här paradoxen borde vi kanske rannsaka i vår kultur när allt fler lever längre och blir gamla - varför älskar vi tanten men avskyr tanken på att bli en?

Jag anar att det bara är en tidsfråga innan de belgiska tanterna också är försvunna. Kunde jag franska eller flamländska så skulle jag vilja intervjua de här kvardröjande belgiska madamerna med handväskorna fortfarande i högsta hugg. Hur har deras liv sett ut? Hur var det att vara ung i Belgien? Och hur är det att åldras? Hur ser de på sig själva som kvinnor? En sak har jag dock lärt mig - att vara "madame" är fint här i Belgien. Det är något man har svårt att förstå när man kommer från Sverige.

1942 sjöng Karl Gerhard: "Vart tar alla vackra flickor vägen, och var kommer alla fula, lea käringar ifrån?". Skulle han ha skrivit kupletten idag kanske det kunde ha låtit så här:
Vart tar alla gamla tanter vägen,
och var kommer alla tuffa babes på 70 år ifrån?
Det är rentav så man blir förlägen,
när man möter gamla fröken sin,
som gift sig med ens son.



*(Just nu pågår det en artikelserie om Elsa Beskow i Expressen där Beskow och hennes tanter belyses ur olika synvinklar)

Kommentarer

Viola_T sa…
Hej Johanna,
underbart att läsa!
Tanten som fenomen...
I medelhavsländerna finns hon också, klädd i svart och med grått hår, härliga rynkor - ja underbar.

Länge leve tanten!
Karin sa…
Vilken underbar tanthyllning! Jag har funderat på samma fenomen. Om det som var ungt mode på 30-talet håller i sig som tantmode minst en generation framåt, hur ser nästa tant då ut? Det kanske ÄR den 70-åriga jeanstjejen? Och om 40 år kanske tanten är en något överårig Salander-lookalike? I alla fall i Sverige.
I de kulturer där tanten lever kvar - som här i Belgien och i Medelhavsländerna, som Viola säger - finns det fortfarande starka traditionsband bakåt. Jag tror det är svårt att vara tant i den svenska kulturen där man har klippt många av banden bakåt. Man har liksom ingen grund att stå på.
Anonym sa…
hjälp så söt maggi!
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa…
eum nu blir jag lite osäker på vad du menar. jag förstod att det är du, det stod ju oxå :) men om du syftar på det jag skrev så brukar jag o en del i min vänkrets använda ordet "maggi" http://en.wikipedia.org/wiki/Maggi som ett uttryck för något som e sött typ "en sötis" (för att "skoja" lite om den såsen kan man säga.)
Ha ha. Aldrig hört det uttrycket. Min syster heter också så!
Anonym sa…
Jahaa, då förstår jag din kommentar :) tvilling? Det kanske inte är det vanligaste uttrycket, men nu vet du vad det betyder om du skulle höra det igen :)
Anonym sa…
dax för uppdatering, johanna! =)
Elisabeth sa…
Så intressant och varmt skrivet. Det är inte ofta man ser "tanter". Det var betydligt vanligare när jag var barn. Har tanten blivit ful? Susanna Arwin driver strax utanför Växjö något som heter Svenska tantens trädgårdscafé."1995 föddes konstprojektet "DEN SVENSKA TANTEN" av konstnären Susanna Arwin från Växjö. Projektet har sedan dess i stort sett levt ett självständigt liv och inspirerat många till olika uttryck." Jag bifogar länken och hoppas den fungerar.
http://www.densvenskatanten.se/cafe/cafe.htm
Mvh Elisabeth
Anonym sa…
johanna fina, hur mår du? blir ju lite orolig här när det inte kommit något livstecken (blogginlägg) på ett tag. hoppas allt är bra!
Tack för omtankar och tips om tantkonst! Lustigt vad mycket det har handlat om tanter i radio och TV på sista tiden. Om tanten blir modern uppstår en paradox!

Jag har de senaste veckorna befunnit mig mitt i skogen utan nämnvärd internetuppkoppling. Men mitt bloggande kommer snart att vara igång igen.
Anonym sa…
Hej Johanna, vad skönt med ett livstecken från din sida! Ser verkligen framemot när du återupptar ditt bloggande :)
Anonym sa…
uppdatera din fantastiska blogg!