När möts Fredrik Strage och Sven-David Sandström?

(Personen på bilden har inget att göra)
I litteraturprogrammet Babel diskuterade man för några veckor sedan frågorna om man alltid måste förstå det man läser och var poesins plats är idag. Två tämligen krävande och komplexa frågor som man alltså diskuterade i Sveriges Television, på bästa sändningstid, med skärpt, charmig programledare, och i ett seriöst men lättillgängligt programformat. Tänk er motsvarande frågor om musik: "Måste man alltid förstå det man hör?" Och "vad har (exempelvis) konstmusiken för plats idag?". Högst relevanta frågor kan tyckas - men är någon intresserad av svaren?

Varför finns det inte ett TV-program som Babel om musik? I Babel kan man, i ett och samma program, diskutera Kerstin Thorvall, Augustinus, Amanda Svensson och August Strindberg eller som senast Mario Vargas Llosa, Camilla Läckberg och Goethe. Där varvas romaner av skilda slag med debattböcker, poesi, performance-konst, essäsamlingar och barnböcker. Uppenbarligen finns det en stor publik som har bildning och intellekt nog att intressera sig för både Nobelpristagare och kiosklitteratur. Varför finns inte en liknande publik när det gäller musik? Varför känns det så främmande att tänka sig ett svenskt samtalsforum där man diskuterar Beethoven, Grunge, 1600-talets uppförandepraxis och Jules Sylvain samtidigt?

Tänk så spännande de vore att få höra kompositörer, artister, musikvetare, amatörmusiker och recensenter från skilda håll samtala kring teman som 11 september eller sex (som man tidigare diskuterat i Babel). "Vad har 11 september betytt för musiken?" eller "Finns det erotisk musik?" Tänk så många intressanta vinklingar dessa frågor skulle kunna få...Varför känns det nästan utopiskt att tänka sig att Fredrik Strage och Sven-David Sandström skulle mötas och diskutera något liknande, eller varför inte Bert Karlsson och Esa-Pekka Salonen? Var finns det rum och kompetens för att diskutera musik ur ett brett perspektiv? 

Var diskuteras popmusikens förhållande till den klassiska musiken eller sångtexternas litterära utveckling genom historien? Var diskuteras likheterna mellan 1700-talets operadivor och dagens artister eller folkmusikens stora påverkan på populärmusik? Var finns de historiskt bredare och estetiskt djupare samtalen kring melodifestivalen eller Polarpristagarna? Var diskuteras - och IFRÅGASÄTTS! - gränserna mellan det kommersiella, populära,  folkliga och elitistiska? Och VARFÖR vet ingen normal svensk något om nutida konstmusik? Tycker ingen att det är ALLVARLIGT? 

Vad säger avsaknaden av dessa diskussioner om vår svenska musikkultur (och då har jag ju inte ens exemplifierat med några ytterligheter eller några alltför komplexa frågeställningar!)? Vad säger det om musikundervisningen i skolan eller medias förhållande till musik? Finns det överhuvudtaget några svenska musikvetare, journalister, kompositörer eller artister som har en så bred kunskap och allmänbildning så att man KAN diskutera musik utifrån ett större perspektiv? I så fall var sker detta? Och hur förmedlas det till "alla andra"? Var finns ett seriöst publikt forum för musikkultur?

Jag är på alla sätt en stor fan av musikradion P2, men lilla P2 (ursprungligen med fokus på konstmusik) kan inte ensam ta hela detta ansvar. Och efter att ha bott i Belgien i drygt ett år så ter sig  P2 som tämligen lättflyktig vad gäller fördjupade diskussioner kring musik. På franska och belgiska musikkanaler pratar man nästan mer OM musiken än man spelar musik och (inte för att jag nu förstår så mycket vad de säger) det som sägs, sägs med STORT engagemang. Diskussionerna är djupa, ingående och långvariga utan att någon journalist avbryter eller försöker lätta upp. Man förutsätter helt enkelt att publiken är klok och intresserad. Finns det ett sånt brinnande engagemang i Sverige? Jag har tillbringat sju år av högre musikvetenskapliga studier vid ett svenskt universitet och jag måste tyvärr säga att de spirituella samtalen om musik var ytterst sällsynta inom seminarierummets väggar, och - vad sorgligare är - aldrig förekommande utanför (vilket ju dock kan ha berott på mig själv ...). Inom humanistisk forskning verkar man helt har tappat den för naturvetenskapen så självklara ambitionen att vilja bidra till en positiv samhällsutveckling. De humanistiska ämnena tycks mest vilja passivt betrakta det som sker.

Jag när en dröm om en mer dynamisk och genreöverskridande musikkultur i Sverige där äldre och yngre, bredare och smalare musik kan befrukta varandra och där publiken inte är så socialt eller åldersmässigt uppdelad. En sådan utveckling kan inte ske enbart genom ett förändrat musikskapande. Många musikskapare inom smala genrer (som finns inom både konstmusik och populärmusik) verkar ju faktiskt VILJA vara exklusiva och vill sätta tydliga gränser mot annan bredare musik, som de kanske anser är för klichémässig, föråldrad, kommersiell etc. Dessvärre har de genrer som envisas med att ha tydliga stilgränser mycket svårt att förnya sig. Tar man sig själv på allt för stort allvar finns ingen plats för utveckling. Därför är det viktigt att musik diskuteras och uppmärksammas som ett fenomen i tiden och samhället och i perspektiv till historien så att publik, musikskapare och utövare blir mer medvetna. Där har media, skola och universitet en viktig uppgift i att förmedla kunskap och väcka nyfikenhet och frågor. Vi är alla en del av kulturen.

(Stor eloge till svt som ändå vågade satsa på Maestro. Resultatet blev kanske lite tamt men det var härligt att se deltagarnas engagemang.)

Kommentarer

Anonym sa…
mycket intressant, som alltid. Men nu väljer jag att inte kommentera texten mer än så, utan istället rikta in mig på bilden! Herregud, vilken cool bild! Målat direkt på datorn? Jättesnygg var den! =)
Tack! Kul att du gillade bilden. Den är mest ett experiment sedan jag köpt en speciell penna till datorn så att jag kan måla och teckna mer precist.
Anonym sa…
den är super! nu blr jag också nyfiken, vad är det för häftig teknisk mackapär? : )
Pennan man kan rita och skriva "för hand" med på datorn heter Wacom Bamboo Pen. Den kostar några hundralappar och man får med några program också, som dock verkar passa bästa för en Ipad. Det finns säkert mycket bättre muspennor men därmed också dyrare förstås. Till muspennan har jag ett ritprogram som heter Artweaver som också är ett sånt där relativt billigt program. Jag tycker det är kul med tekniska prylar - men oj vilken djungel det är.
Mycket tänkvärt. SJälv har jag alltid varit allätare musikaliskt; njuter lika mycket av säg, Mozart som av Rolling Stones. En låt från 1974 eller en från 2010. Det är uttrycket och hantverket som avgör. Likaså i litteratur. Jag tror jag är mindre bred litterärt, när jag tänker efter, kioskdeckare har liksom inte kvalitén. Men att prata om musik, likaväl som om böcker, borde vara fullt möjligt. Jag har bara en känsla avatt det finns fler vattentäta skott mellan genrer där, men jag hoppas jag har fel!