Människa - djur

Vem är Du?
Människan har ett behov av att strukturera tillvaron, ett behov av att gradera, dela in och urskilja. Vi behöver se mönster för att få mening. I viss mån gäller detta nog alla levande varelser eftersom det de facto finns reella strukturer och mönster i tillvaron i form av fysiska lagar och genetiska samband. Andra strukturer och samband, som dem vi skönjer i den historiska utvecklingen, bygger  på verkliga händelser men kan inte alltid fastslås som objektiva fakta - alltför många parametrar, olika intentioner, slumpen, naturliga faktorer osv. gör att historiens strukturer sällan kan bli annat än sannolika. En tredje typ av strukturer som människan ägnat sig åt är i grunden inbillade eller skapade, men lika fullt har dessa kunnat påverka verkligheten på fundamentala och ibland förödande sätt. Människan har exempelvis genom årtusenden skapat olika tudelningar - motsatspar - där den ena gruppen oftast har haft makt över och ansetts överlägsen den andra gruppen:

Gud - människa
Herremän - slavar
Vita - färgade
Högre klasser - lägre klasser
Friska -  sjuka
Män - kvinnor
Vuxna - barn
Människa - djur

Olika "motsatspar" har varit "levande" i människans föreställningsvärld i olika tider och i olika kulturer, men generellt är alla dessa motsatspar en uppdelning mellan det man uppfattat som det "mänskliga" och det "djuriska". Människor kan, som uppställningen visar, betraktas som såväl mänskliga som djuriska. Det "mänskliga" är alltså inte specifikt knutet till människan som varelse utan kan mer ses som "idealet" - eller "Guden" i sammanhanget - förknippat med förnuft, planering och kontroll. De "djuriska" grupperna representerar motsatsen (eller i viss mån det ofullkomliga), det vill säga de som står närmare naturen, det okontrollerbara, kaotiska - vilket kan förknippas med grymhet, upphetsning, galenskap eller enfald. I realiteten har vissa av dessa motsatspar varit uttryck för en uppdelning mellan det välbekanta, trygga och det främmande, skrämmande - alltså en uppdelning mellan ett "vi" och ett "dom". Uppdelningen är också besläktad med polariteterna kultur-natur och förnuft-känsla.

När man tillskriver djur eller människor "djuriska" egenskaper blir det lättare att sätta "djuret" i motsatsställning till sig själv som något "högre". Detta har hänt gång på gång i historien och händer fortfarande i stora delar av världen. Den västerländska historien uppvisar dock en utvecklingskurva där en allt större del av alla levande varelser vinner större respekt. Synen på mänskligheten är förändrad. Slavsamhällen finns inte längre. Stora delar av världen strävar mot ökad demokrati, frihet och jämlikhet och anpassar sig efter konventionerna om de mänskliga rättigheterna. I vår förställningsvärld om mänskligheten har INDIVIDEN trätt fram i förgrunden (en lång process som pågått sedan renässansen). Människan ses mer och mer som ett unikt "jag" och inte längre bara som en del av en massa som en högre instans kan styra. Ju starkare varje människas "jagkänsla" är, desto svårare blir det att förtrycka massan. Den perfekta världen är dock naturligtvis en utopi, men de flesta människor tycks börja ana att ett samhälle inte kan bygga på utnyttjande eller nedvärdering av andra människor.

Ett "motsatspar" som dock fortfarande är levande i föreställningsvärlden hos de flesta är "människa - djur". Djur anses fortfarande mer "djuriska" - lägre människan, närmare naturen - trots att de flesta idag vet att människan bara är en djurart bland andra, med allt vad det innebär av "djuriskhet". Visserligen är människan en mycket intelligent djurart, men när det gäller människor anser vi att graden av intelligens inte bör få påverka individens värde så varför skulle inte samma värde gälla mindre intelligenta djur? Såna här etiska dilemman kommer att bli allt mer aktuella ju mer den traditionella föreställningen kring uppdelningen mellan människa och djur krackelerar.

Ett aktuellt exempel på fördomar om djur finns i  den svenska vargdebatten där hatet mot vargen inte speglar verkliga förhållanden utan har sin grund i den mytiska bilden av vargen som en ond, grym varulv som är människans fiende. Lika skadligt är också förmänskligandet av djur (disneyfieringen), där djurens egna behov åsidosätts och istället behandlas som dockor eller barn. De här fenomenen är något som förstärks ju mer vi avskärmar vår "civilisation" från andra djurarter eller försöker anpassa deras liv efter våra behov.

Under de senaste decennierna har det framkommit flera rön inom forskningen kring djurs beteende som rubbar vår invanda uppfattning om vad djur är kapabla till att göra, känna och uppfatta - ja, egentligen vad som menas med begreppet "djur" i förhållande till "människa". Många av de egenskaper vi trott var unika för människan har efter forskning visat sig finnas hos flera andra djurarter. Den snart 40 år långa forskningsstudien kring gorillahonan Koko indikerar exempelvis hur gorillor kan visa empati för andra varelser av annan art, återge minnen, skoja, ljuga och använda teckenspråk på ett nyskapande sätt med abstrakt tänkande. Och inte bara människoapor verkar  vara kapabla till empati - även möss har i forskningsstudier visat likande känslor, liksom elefanter. Planering och förmåga att använda verktyg är andra färdigheter man trott var unika för människan men dessa förmågor har såväl schimpanser som kråkfåglar. Att hundar kan uttrycka ett helt känsloregister med nyfikenhet, glädje, avundsjuka, sorg, rädsla och längtan osv är heller ingen nyhet för den som verkligen lärt känna en hund. Mindre känt, men också vetenskapligt studerat, är att även djur som kor, får och grisar är känslomässigt och mentalt mycket avancerade djur.

Kritiker till liknande etologiska studier hävdar gärna att djur bara "verkar" ha känslor när de i själva verket enbart härmar eller gör saker på betingning, exempelvis för att få mat. Vad dessa kritiker då  inte har förstått är att det är precis så även människan fungerar - även vårt känsloliv och sociala beteende fungerar genom att vi härmar och agerar utifrån den betingning vi får i vår "flock". Med stor sannolikhet är de flesta sociala djurarter kapabla att känna alla grundläggande känslor för att fungera i flocken. Solitära (ensamlevande) djur har ett annat känslospektra och fungerar på ett annat sätt, vilket dock inte bör hindra att även dessa djur behandlas med respekt.

Jag förespråkar inte att vi ska sluta äta kött - det blir en senare fråga att diskutera. Först och främst måste vi utgå från vår nuvarande situation och förbättra den djurhållning som finns. Det handlar om empiri, förnuft och moral. Vår historia säger oss att fördomar, förtryck, utnyttjande och nedvärdering aldrig har varit lyckosamt i längden. Vetenskap, fred, frihetssträvanden och individualisering har däremot gjort jorden till en bättre tillvaro för allt fler. Ju mer vi vet om hur olika djurarter faktiskt fungerar, och försöker skapa en balans mellan olika djurarters (däribland människans) specifika natur och behov, desto bättre tillvaro borde vi alla få. Förutom vetenskaplig forskning måste vi alla också få större insyn och upplysning om hur djur lever, hanteras och slaktas idag. Det blir en smärtsam men nödvändig process för att skapa förändring. Kultur och natur måste integreras.

Det finns dessvärre ett till motsatspar som ännu är en levande vanföreställning i vissa kulturer och som hindrar  förbättrade levnadsvillkor för såväl människor som djur - föreställningen om förhållandet mellan Gud och människa, där människan anses vara den lägre, den syndfullt "djuriska". I stora delar av världen är människan fortfarande slav under Gud - eller i praktiken slav under den som utnyttjar religionen för att skapa en diktatur (jag talar alltså inte om länder med religionsfrihet). I länder med starkt förtryck finns små möjligheter att utveckla bättre livsvillkor för djur - först måste människan få bättre livsvillkor och kunna reflektera över sin egen tillvaro. Detsamma gäller länder med stor fattigdom och svält (vilket ofta är ett resultat av diktatur och religiöst förtryck). Sekularisering, demokratisering, liberalisering och utbildning är därför nödvändiga förutsättningar för att djur ska få det bättre globalt. Respekt för allt liv är - vad jag tror - den enda hållbara utvecklingen för vår jord. Hur denna respekt skall definieras och möjliggöras är dock framtidens stora dilemma.

Små och stora tecken i tiden som pekar mot att det pågår en positiv omvärdering i synen på djur:

Kommentarer

Elisabeth sa…
Intressant artikel ur flera olika aspekter. Jag värjer mig ofta mot förenklade generaliseringar, men kanske är det så att vi människor behöver detta för att ordna vår tillvaro.När vi blir medvetna om hur vi fungerar kan vi göra mer medvetna och ansvarsfulla val. Vi kan då välja "goda" handlingar, men då kan vi naturligtvis hamna i diskussioner om vad som är en god handling.I situationer då vår överlevnad är starkt hotad såsom vid svält försvinner ju också vårt omdöme och vår goda mänsklighet.Frågan är komplex. Tack för givande läsning. Mvh Elisabeth
Tack för dina ord, Elisabeth! Det känns bra att veta att någon läst och reflekterat. Vår syn på och hanteringen av djur är verkligen viktiga frågor för vår egen "mänskliga" utveckling. Men det är jobbiga frågor att ta i, smärtsamt. Och det finns mycket pengar inblandat, så det är svårt, svårt.