Fem okända saker om mig

Jag har fått en bloggutmaning från min vän Tolken om att berätta fem (troligtvis) okända saker om mig själv. På ett sätt en lätt uppgift  - det är så få som känner mig. Men samtidigt en svår uppgift eftersom jag själv inte riktigt vet vem jag är. Jag har svårt att berätta om mig själv på ett ärligt sätt. Hur jag än vrider och vänder på orden så känns det förljuget, förmätet eller förkonstlat. Antingen blir jag för djup och privat eller för ytlig och ointressant. Har svårt att balansera och lättsamt hoppa däremellan, på det sätt som sociala begåvningar kan. Så med risk för magplask och torrsim - fem (troligtvis) okända saker om mig själv:

Rädsla
Min första punkt är nog ingen hemlighet, men kanske en nyckel till vem jag är. Jag har alltid varit intresserad av psykologi och det jag ska berätta nu är ingen sorglig bekännelse utan mer en entusiastisk spekulation i det mänskliga psyket med mig själv som forskningsobjekt. Det handlar om människans grundläggande drivkraft i livet. Jag tror att alla människor har en sådan - en dominerande kraft som driver fram de beslut och val man gör. En grundton som genomsyrar ens handlingar och beteenden. Den där drivkraften eller grundtonen ser olika ut från individ till individ - vissa drivs kanske av nyfikenhet, andra av ilska, några har behov av att känna kontroll, andra av att tävla. Länge trodde jag - hoppades jag - att min drivkraft var behovet av att skapa. Kreativitetens låga finns i mig, men på senare år har jag börjat inse att den inte är den starkaste kraften. Den stora drivkraften i mitt liv har varit rädsla. Rädsla för att bli ensam, rädsla för att bli bortgjord, rädsla för att inte klara av, rädsla för att bli avslöjad, rädsla för att bli bedömd, rädsla för att inte bli omtyckt osv. osv. Klichéer kan tyckas - alla är väl i viss mån rädd för såna här saker - men alla styrs inte av sin rädsla i lika hög grad. Jag tror jag har ärvt rädslan - den satt i väggarna när jag var barn, man andades den. Det var oförklarligt men påtagligt. En rädsla för andra människor och kanske för sig själv som människa. Alla utbildningar jag gått, alla jobb jag har haft - och inte minst allt jag inte gjort - har i hög utsträckning varit val jag gjort baserade på den kraften. Jag har tagit genvägar och bakvägar, fjärmat mig från gemenskap, bränt mina skepp och klippt kontakter. Vänt mig bort, inte vågat fråga eller närma mig andra. Ett onaturligt drag hos en social varelse. Kanske är det därför den där rädslan alltid har varit behäftad med skam. Skammen av att inte var en riktig människa bland andra människor. Att börja inse detta är dock gott. Desto närmare man kommer verkligheten desto starkare blir livet, desto mer människa blir man. Och jag är inte unik - jag tror att alla bär på en liknande dramatik. Även om man inte låtsas om den eller ens är medveten om den så finns det en strömfåra, svår att tygla, i botten av allas liv. 

Fläskfia
Mitt nästa avslöjande handlar om fläsk. När jag var liten kallades jag för Fläskfia. Inte för att jag var tjock utan för att jag tyckte så mycket om stekt fläsk. Det var inget nedvärderande med det. Speciellt tyckte jag om min farmors fläsk - stekt på vedspisen så där knaprigt så att fläsket liksom smälte i munnen, utan att vara bränt. Det är en stor konst att kunna steka fläsk så. Till det åt man paltbröd med vitsås eller bruna bönor eller kålstuvning. Man fick dock inte lägga fläsket på en smörgås - då tappade man håret förklarade farfar.

Okänd olycka
En gång när jag var sju år slog jag i huvudet och fick sy fjorton stygn. Ingen visste hur olyckan gått till. I två veckor låg jag i en vit sjukhussal med dunkande huvudvärk och åt soppa. När jag kom tillbaka till skolan stirrade alla barnen tyst, och allt var som förändrat. Jag minns fortfarande hur det kändes att ta på stygnen och det stubbiga håret som sakta växte ut.

Gult
Långt upp i vuxen ålder var gult min favoritfärg. Det var en sån glädje i den färgen. Som barn tyckte jag om alla nyanser av gult men senare blev det framförallt varmare toner och allra helst färgen som framträder då man vispar ägg och socker. Jag har också alltid tyckt om gul mat - ägg, saffran, pannkakor och whisky. Under 80-90-talen var gult en modern färg i inredning (ni minns väl svampat lejongult) och i mina första egna hem excellerade jag i gula väggar och överkast. Kanske blev det lite för mycket. I trettioårsåldern mattades vurmen av. Men jag kan fortfarande minnas glädjekänslan vid åsynen av en viss nyans av gult.  

Vrede
Jag visar sällan min ilska och ogillar våld, men en gång blev jag så arg så jag slog sönder ett bord. Jag tog tag i bordsbenen och vräkte det i golvet så flisorna flög och benen gick av. Framför mig stod en klass med tjugotvå elever och höll andan. Hånskratten hade klingat ut. Efteråt kände jag bara tomhet, sedan trötthet, sedan sorg. En timid vaktmästare smög in och plockade upp resterna. Ingen sa något. Inte rektorn, inte eleverna, inte jag. Sån blir man i Norsborg. Fula, fula Norsborg med sina bräckliga inventarier.

Denna bloggutmaning skickar jag nu vidare till Margareta med Beskrivarblogg eller någon annan som känner sig hågad att avslöja sina okändheter.

Kommentarer

Margareta sa…
Vännen min - jag antar din utmaning! Jag fick lägga stekt fläsk på hårt bröd, ingen visste något om att tappa håret. Det du skriver om vrede och om rädsla känns, går nästan att ta på. Gör ont först, och ger plats för glädje över insikterna sedan. Din utmaning får vila i mig under dagen idag - men redan nu vet jag att en sanning som inte är så påtaglig för många är just "rädsla". Stor kram på dig du kreativa!
Hanna sa…
Åh, sådana här inlägg älskar jag! : )
Hanna sa…
HEj igen, och inte för att jag på nåt sätt menade att vara taskig! Utan mer för att det är så intressant att ta del av olika personers tankar om sig själva! man lär sig mycket av det! När jag läste detta inlägg fick jag oxå stor lust att ge dig en KRAM så du får en via cyberspace här :)
Hej Hanna! Du är verkligen inte alls taskig. Jag gillar också att ta del av andras tankar för att lära mig något om mig själv. Och KRAM till dig!
Anonym sa…
Hej! Vad bra att du inte tog det på fel sätt :)
tråkigt det där med "rädsla i väggarna". Eller, det låter ju inte så bra kanske, men tror jag förstår hur du menar. Någon slags undermedveten oro? Nu är jag fördomsfull, men tror du det kan ha något att göra med var du är uppvuxen, alltså i vilken slags miljö. Om du tex. varit ensambarn i en våning på Östermalm, eller nåt annat exempel någonstans i Sverige (som förresten påminner mig om en fin låt :) ) Jag har på senare dar blivit väldigt intresserad på hur folk i min närhet vuxit upp - hur många syskon/familjesammansättning, var de vuxit upp osv. Jag tror det präglar oss mycket, även om många hävdar motsatsen.. Lite onsdagskvällsflum från mig ;) Kram
Tolken sa…
Inte förrän nu har jag hunnit läsa inlägget i lugn och ro. Tack för att du tog utmaningen. Lustigt med det där med ilskan. Jag har ungefär samma upplevelse, fast jag blev arg på en lärare och slängde en stol efter läraren som var på väg ut ut klassrummet. Jag vet inte om han någonsin såg det eftersom han hann ut innan stolen landade, men mina mycket förvånade klasskamrater såg det. Vad jag var arg på - han hade givit en av mina klasskamrater ett extremt orättvist och dåligt betyg. Rättvisepatoset mitt har det aldrig varit fel på :-)

Och så vad man drivs av - jag har svårt att tro att man faktiskt kan bli omtyckt bara för den man är. Jag faller ständigt ner i fällan att man nog bara kan bli omtyckt för det man gör.
För att svara era kommentarer i tur och ordning:
Till dig Anonym: Tack för din medkänsla och ditt intresse! Ja, det handlar absolut om någon slags undermedveten oro och jag tror också att det har att göra med hur och delvis var jag vuxit upp. Jag är sladdbarnet i en familj med fem syskon så jag upplevde en stor del av min barndom som ett slags "ensambarn". Vi bodde också mycket isloerat i skogen vilket gjorde att jag rent fysiskt var ensam - sånt påverkar naturligtvis ens rädsla. Men jag är inte rädd för att vara ensam idag eller mörkret och skogen. Det man inte kan påverka är jag mindre rädd för än det jag själv har "ansvar" för.

Till Tolken: Ja, ditt rättvisepatos går inte att ta miste på! Och egentligen är det väl så att det man gör är format av den man är - går det att riktigt skilja på dessa saker? Fast när man gärna vill bli omtyckt, som du skriver (och som också är ett dilemma jag har) - då gör man kanske saker som man inte vill egentligen, som inte svarar upp till ens "jag". Ja, gud så svårt det är att leva. Men intressant också!
Jag hittar hit via Beskrivarblogg och lägger dig i kanten på min blogg, så jag kan se om jag gillar vad jag läser...

Lev väl.
A..