Liberalism - en utgångspunkt för egna tankar

Det är med stort intresse jag följt den kulturdebatt som uppblossat efter Bengt Ohlssons stora DN-artikel där han på ett överraskande, uppfriskande (och kanske något överförfriskat?) sätt undrade över om det går "att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern?". Jag upplevde artikeln enormt befriande, ungefär som när Toto drar bort draperiet och avslöjar att den gudalika trollkarlen i Oz bara är en vanlig människa. Det är alltid befriande när det storvulna och pretantiösa krackelerar och det verkliga, mänskliga blottläggs.

När Bengt Ohlsson beskriver sina kulturella vänstervänners strävan efter att tillhöra det man tror är det rätta lägret - det goda, medmänskliga och, i undertext, "coola" lägret - får jag associationer till stämningen på den folkhögskola jag gick på som ung. Den där "mysiga" gemenskapshetsandan där alla (framförallt alla blivande teaterpedagoger) skulle kramas och "bekräfta" varandra så fort de möttes i matkön och ordna stormöten om kärlek, solidaritet, ärlighet och vikten av en drogfri skola. I hemlighet söp de, var otrogna och pratade illa om varandra. Och en skeptisk ensamvarg som jag var alltför underlig för att släppas in i deras "individualistiska" multikultigemenskap. Jag är inte en bättre människa än dem, men jag hycklar inte godhet.

Flera av Bengt Ohlssons belackare har retat sig på att han, som Aftonbladets Åsa Linderborg uttryckte det i en artikel, "använder [...] sitt storartade utrymme till att kåsera kring sina 'vänstervänner'”. Men det finns en poäng med det - han påtalar hur hans vänners verklighet och vardag inte lyckas svara upp mot de höga vänsterideal de säger sig ha: "de gläds åt pengarna de tjänar", köper prylar, resor och sommarställen men förfäras över andras konsumism. Ett sånt här medvetet eller omedvetet glapp mellan ideal och leverne tror jag är väldigt vanligt bland de som säger sig vara vänster. Ibland är det hyckleri, men ofta handlar det nog om fördomar och ren okunskap i strävan efter den rätta "tillhörigheten". Ibland, bland den gamla rödvinsvänstern, är det nog ren slentrian också. En av "Stjärnorna på slottet", uttalat ärkevänster, förklarade stolt att hon alltid krävde sviten när hon bodde på hotell. Inget fel med det (förutom att man framstår som ganska självgod) men om man nu är socialist så tycker man väl att ingen, varken i bildlig eller bokstavlig mening, ska roffa åt sig sviten? Någonting här stämmer inte.

För att förstå det där glappet måste man betänka själva ideologin. Den stora svagheten med socialismens ideologi är att den är utopisk - byggd på ideal utan förankring i verkligheten. För att socialismens idé om kollektivt styrande och ägande ska fungera i praktiken krävs det att människor tycker lika, fungerar lika och strävar efter samma saker i livet. En sån mänsklighet kommer aldrig att finnas. Inom nästan alla gruppkonstellationer dominerar den som är starkast - vilket inte behöver vara dåligt - det finns dock inga garantier för att den starkaste också är den mest förnuftiga eller godhjärtade. Det kommer alltid att finns rötägg och galna människor som söker makt för egen vinning skull utan hänsyn till andra - i såväl socialistiska som liberala samhällen. Men konsekvensen blir större när de får makten i ett samhälle där statsmakten reglerar och styr hela samhället.

I ett liberalt samhälle finns ingen, för alla tider och områden, given maktstruktur mellan exempelvis stat, företag, media och privatpersoner, vilket gynnar mångfald och nytänkande. Denna fluktuerande samhällsstruktur har förstås brister och potentiella faror, och kräver att människor känner ansvar för sitt eget liv, sin omvärld och framtiden. Märkligt nog är det dock många idag som uppfattar krav på ansvar och åberopande av skyldigheter som kränkande för individen, när det i själva verket är en förutsättning för individens fri- och rättigheter. Möjligheterna att skapa ett gott liv, ett gott samhälle, förutsätter att var och en tar så stort ansvar man kan både för sig själv och andra utan att skada eller förminska sig själv eller andra. Det är världens svåraste uppgift. Men av någon anledning tycks många tro att själva svårigheten med att leva är en orättvisa som samhället måste ta ansvar för och ställa till rätta. Minsta motgång kräver en krisgrupp - när det borde ha räckt med en kopp te med en god vän. Att man själv kan styra och påverka sitt liv är en så skrämmande tanke att man stoppar huvudet i sanden och pekar på någon annan som ansvarig - ofta "samhället" eller "staten".

Vänstern lockar säkert många just därför att socialismens lösningar är enkla, ja, nästan vackra, i alla fall i teorin. Man behöver inte ta eget ansvar eller bestämma vad man tycker utan man kan ställa sig bakom gruppen eller staten - den är ju alltid god och vet bäst. Det är ungefär som att vara religiös. Man tror på något stort och fint och gott som säger sig ha en lösning för hur det goda livet ska levas. Allt man behöver göra är att offra den fria viljan - så ordnar staten resten. Men precis som med religiösa sekter finns det i socialismens kollektivism alltid en grogrund för fördomar mot de som är utanför gruppen och ett avståndstagande mot avvikande. Vänstern säger sig gärna vara för tolerans och mångfald, men det verkar oftast bara gälla oliktänkande och mångfald från icke-västerländska kulturer eller minoriteter och subkulturer. Allt och alla som har att göra med, eller påminner om, en borgerlig kultur föraktar man som ondskan själv. Det är mycket antingen svart eller vitt i socialismen.

Att vara liberal är, precis som Gunnar Helén sa, att vara kluven. Det är inte lätt att leva, människan är komplicerad, verkligheten är inte enkel. Därför finns det inte heller enkla lösningar på livets och samhällets problem, det finns inte en mall för hur livet ska levas eller samhället ska se ut. Det som måste vara konstant är konsekvensen av denna insikt -  att värna om det komplexa och mångbottnade livet i en vansklig och mångskiftande värld. Det gör man inte genom att efter en ideal struktur tvinga fram ett utopisk samhälle; det gör man genom att förankra en stark humanistisk värdegrund i det samhälle som existerar.

Historiskt och ideologiskt har liberalismen sin grund i humanismen, där den enskilda människans värde, rättigheter och skyldigheter lyfts fram. En tolkning av liberalism utan humanism utmynnar i något som inte är liberalism. Frihet utan humanism skulle vara, inte bara katastrofal för samhället, utan också värdelös för individen. Total frihet blir paradoxalt nog ett fängelse eftersom man aldrig kan känna sig trygg. Ett starkt rättsväsende, vård, omsorg och utbildning är grundförutsättningar både för trygghet och frihet men hur detta ska fördelas mellan det privata och det offentliga är inte givet. Hur man uppnår en harmonisk balans mellan trygghet och frihet är en av de svåraste ideologiska och filosofiska frågor som såväl samhället som den enskilda människan måste brottas med. En god början är att fråga sig själv - vad vill jag bestämma själv om, när vill jag ha alternativ att välja och välja bort, och finns det något jag inte kan och vill bestämma om? 

Många klagar på privat ägande och kapitalism, men reflekterar inte över hur samhället skulle se ut utan - vilka valmöjligheter fanns då, vilken pluralism? Särskilt inom kulturen förbannar man gärna ordet kapitalism, ungefär som om kapitalism vore motsatsen till kultur. Att, som Bengt Ohlsson påpekar, många konstnärligt verksamma faktiskt är entreprenörer och egna företagare av olika slag, talas det tyst om. Den historiskt bevandrade vet att den, inom konstnärliga kretsar, ingraverade uppfattningen om att ("äkta") konst är något överjordiskt heligt, som inte får besudlas av pengar, är en idé sprungen ur romantiken. Den historiskt bevandrade vet också att den likaledes, inom konstnärliga kretsar, ingraverade uppfattningen om att konst  måste vara provokativ (eller som Bodil Juggas på Arbetarbladet skriver: "konstens väsen är inte anpassning. Konsten ifrågasätter, väcker, oroar, utmanar, påverkar och förändrar") är modernismens påhitt för att fjärma sig från den borgerliga kulturen (se nedan). Visst, man får gärna tycka så, men konst är de facto inget gudomligt väsen (hur salig man än kan bli av den); det finns heller ingen naturlag som säger att konst måste ifrågasätta, oroa eller utmana. Före 1800-talet betraktades konstnärer som hantverkare, vilka skapade produkter på beställning av kyrka, hov och privatpersoner för att kunna livnära sig. Större delen av den konst som tillkom då var inte provokativ, snarare tvärtom, men kan ändå räknas som nog så genial och "äkta". Många konstnärer kunde (trots sin ekonomiska beroendeställning till rika knösar) få betydande inflytande på omvärlden och den konstnärliga utvecklingen. Själv är jag både konstnär och tidigare egen företagare och älskar kultur, både gammal och modern, både seriös och populär. Varför förutsätter man ofta att företagssponsring aldrig skulle gynna den smala konsten? Och varför finns det en så stark tro på att staten har god konstsmak?  Tänk så mycket spännande kultur och ny konst som skulle kunna utvecklas om fler företag sponsrade eller tog beställningar på nya verk, eller om fler konstnärer såg sig som de entreprenörer och hantverkare de faktiskt är. 

Det jag har försökt belysa här ovan - okunskap, historisk omedvetenhet, förenkling och en icke-reflekterande jargong - är stora problem i vårt samhälle idag och för framtiden. I en av de mer sakligt lågmälda följdartiklarna efter Bengt Ohlssons brandfackla skriver Viktor Barth-Kron i DN om att ”'kultureliten' som politisk kraft [har] marginaliserats betydligt under senare år". "Vilka grupper och tankesätt [kommer att] slåss om framtidens (eller till och med nutidens) formuleringsprivilegium", undrar han, och ger själv förslag på tre nya maktfaktorer med arenor främst på internet: "Blondinbellahögerns" "egoboost"-gäng, "den yngre medie- och kulturvänstern" samt den ”'politiskt inkorrekta' rörelsen" som kännetecknas av "en kompakt misstro mot etablerade medier och kulturutövare". Det är en viktig fråga Barth-Kron ställer och han har nog rätt i vilka som är de nya maktfaktorerna (alla mer eller mindre oroväckande dubiösa), men det finns en viktig dimension i frågan som han inte berör. 

Hela denna anda av ungdomlig provokation, elak ironi och naiv egocentrering som präglar Internet och andra medier idag, vare sig det kommer från högern eller vänstern, har sin grund i socialismens inflytande över 1900-talets kulturella modernism och senare postmodernism. Länge handlade modernismen om att medvetet fjärma sig från det borgerliga klassamhällets kultur - en ungdomligt revolterande strävan bort från det man uppfattade som konstlat och förskönat för att istället se och skildra världen och livet på ett "ärligare" sätt. Men i denna, på många sätt behjärtansvärda, strävan lyckades man kasta ut barnet med badvattnet. Att 1800-talets borgarsamhälle var det som ekonomiskt och ideologiskt möjliggjorde friheten att kunna utvecklas och protestera ignorerade man; och inte bara det - och här har vi en fundamental svaghet inom socialismen - man tog avstånd från sin historia och sin tradition (trots att, som jag tidigare nämnt, mycket av modernismens grund fanns i romantiken). Den borgerliga kulturens bildningsideal levde dock kvar under drygt första hälften av 1900-talet då  mycket av det gamla bondesamhällets kristna värderingar fortfarande genomsyrade det svenska samhället. Men med 60-talets urbanisering, internationalisering och liberalisering slog också idéerna från modernismens kulturelit igenom i bredare kretsar och orsakade den så kallade vänstervågen. Att ifrågasätta allt vänsterländskt uppmuntrades i skolor och på universitet och ett allt större kunskaps- och bildningsförakt spred sig. Postmodernismen som följde hade förlorat modernisternas tro på framtid och alternativ, men bevarade den anti-auktoritära, ungdomligt provokativa attityden, nu dock utan klart syfte eller ideologisk  grund. Sanningen blev relativ. Slagorden tomma. Och där är vi idag. 

Idag är den rebelliska attityden normativ. Liksom ett relativistiskt förhållningsätt till rätt och fel, ont och gott, mitt och ditt. Egenskaper som snällhet och hederlighet anses i det närmaste perversa. Man ska vara kaxig - men mot vad? Knappast föräldragenerationen som själv är lika ungdomligt rebellisk. Vi har det ekonomiskt bättre än någonsin och fler möjligheter än någonsin att skapa, resa och utbilda sig till vad man vill. Vem ska man skylla på om man inte lyckas förverkliga sig själv? Jag tror inte att det är en slump att en bedövande stor del av det som finns på Internet och i andra media idag känns så tomt och meningslöst och uttrycker ett moraliskt gungfly. Om man saknar en historisk medvetenhet - vad kan man då säga om framtiden? Om man saknar bildningsideal - vad kan man då vara nyfiken på att lära sig? Om man saknar en tydlig värdegrund - hur ska man då kunna förhålla sig till sig själv och sin omvärld? Vad som verkligen är skrämmande är att viktiga grundprinciper inom demokrati och mänskliga rättigheter feltolkas mer och mer - många verkar tro att mänskliga rättigheter innebär rättigheter utan ansvar och skyldigheter, vilket deformerar innebörden av demokrati till att betyda att "jag" har rätt att få min vilja igenom utan hänsyn till andra. I ett samhälle med tydliga bildningsambitioner och en historisk medvetenhet skulle risken vara mindre att sådana förödande feltolkningar skedde och framtidstron skulle vara starkare. 

Liberalismens ideologi har sin styrka, men också sin kluvenhet, i att den möjliggör flerfaldiga ideologier, idéer, visioner, utopier och föreställningsvärldar. Alla knappast lika bra - vissa med all säkerhet korkade. Men det är det som är poängen - liberalismen ska per definition inte "frälsa" eller påverka någon i en bestämd riktning. Med en realistisk värdegrund och en stark bildningsambition kring historia, vetenskap och omvärld bör liberalismen istället vara utgångspunkt för var och ens eget kritiska tänkande. Det mest befriande med Bengt Ohlssons artikel är kanske just detta att han verkar ha blivit medveten om sin egen fria tanke, och att den är bra.

Kommentarer

kalebass sa…
Det finns så mycket att skriva under på i inlägget, jag nöjer mig med att konstatera att; Den totala friheten finns inte, eftersom trygghet eg. är dess motsats. Den som inget har, har heller inget att förlora. "Grannens gräs är alltid grönare". Inte minst idag då rättsväsendet haltar betänkligt, vården och omsorgen om de äldre är bedrövlig, skolan har stora problem.. osv. Grundtryggheten saknas.Tryggheten finns inte i gruppen längre, eftersom alla tänker på sitt och strävar åt olika håll.
Privat eller offentligt är nog inte avgörande, det är syftet som bestämmer resultatet, men profiten, den egna vinningen ligger alltid och lurar i bakgrunden!
Tack, Kalebass, för din kloka kommentar. På detta sätt upptäckte jag även din intressanta sida som jag verkligen ska återkomma till. Precis som du skrev någonstans i ett inlägg så tror jag att balans är ett nyckelord i det mesta.
Fäldtliv sa…
Hej!

Jag har gett dig en liten award på min blogg. Titta in där om du vill veta mer.
Elisabeth sa…
Mycket intressant läsning. Tack.
Anonym sa…
Du är duktig, Johanna!