One Day av David Nicholls - bok och film

Det här är en roman om  Emma Morley och Dexter Mayhew, eller kanske rättare sagt en roman om deras relation. Det låter kanske som en vanlig kärleksroman men varken till formen eller innehållet är boken särskilt vanlig. Bara det att en bok har två lika starka huvudfigurer är faktiskt ganska ovanligt. 

Formen är lika enkel som genial (finns det andra böcker med samma idé?); varje kapitel gör nedslag på ett och samma datum,15 juli, med början 1988 till och med 2007. Allt skildrat som snapshots - som ett album med foton från samma tidpunkt varje år. Romanen är således mer episk än dramaturgisk till sin karaktär (vilket heller inte är det vanliga i moderna romaner); den skildrar människors livsutveckling utan romanformens sedvanliga stegring mot gyllene snittet. Därför blir man också som läsare så chockad när den dramatiska vändningen kommer. Att romanen gjorts om till film är inte konstigt med tanke på dess starka drag av filmmanuskript, med dialoger och  "scenanvisningar" uppblandade med karaktärernas tankar och skildringar av inre tillstånd. Allt skrivet i presens vilket förstärker nukänslan och förminskar författarens "allvetarröst" - det förtar den slags "ödesbestämda" riktning romaner ofta har. Författaren redogör bara för det som är i stunden utan att verka kunna påverka fortsättningen.
'My car keys.'
'I've hidden them,' says his father, reading the paper.
Dexter can't help but laugh. 'You can't hide my keys!'
'Well clearly I can because I have. Do you want to play looking for them?' 
'May I ask why?' he says, indignant. 
His father lifts his head from the paper, as if sniffing the air.
'Because you are drunk.'
In the living room, Cassie gets up from the sofa, crosses to the door and pushes it closed.
Att bara återge handlingen skulle vara en missvisande beskrivning av den här boken. Till handlingen genomgår både Emma och Dexter klassiska karaktärsutvecklingar som vi känner igen från romaner och filmer. Emmas historia kan ytligt beskrivas som en framgångssaga. Till en början är hon "misslyckad" - jobbar några slitsamma år på en mexikansk sylta utan att komma sig för med att "göra något av sitt liv och sina drömmar". I sitt "hopplösa" tillstånd väljer hon en partner hon inte älskar utan snarare föraktar. (Denna stackars Ian, är en misslyckad stå-upp-komiker - den där godhjärtade nördtypen som aldrig får flickan.) Men Emma rycker upp sig; utbildar sig till lärare, gör slut med Ian och blir till slut en framgångsrik författare. Hon har till och med lite klichéartat glasögon i början, för att på slutet vara moget vacker, utan glasögon.

Dexter gör något av en motsatt karriär - utan mål eller mening surfar den unge, snygge Dexter runt i en lyxig tillvaro, med resor, glamoröst jobb på TV, kändisfester och olika sexuella partners. Tills han vacklar, tappar fotfästet, super ner sig och faller från alla piedestaler. Från bottenläget klättrar han mödosamt upp mot någon slags "vardaglighet"och kanske, kanske antydan till harmoni. Hans resa är med andra ord att likna vid  en utvecklingsroman där mannen genomgår ett Dantes inferno, som ett katarsis, innan han blir "vuxen". Mitt i dessa komplicerade livsresor finns Emma och Dexters sporadiska möten, konfrontationer och samtal. Det är bokens röda tråd - deras relation och dess förändring över tiden.

Ytligt sett kan alltså boken verka ganska dramatisk. Deras liv är ju egentligen stora dramer - precis som allas våra liv är. Men hur många tänker på sina liv som stor dramatik? Vardagens småttiga, traggliga, petitessiga realiteter kommer liksom emellan och gör att vi liksom inte ser LIVET. Just detta är David Nicholls duktig på - att skildra det stora, sköra livet på ett odramatiskt sätt, genom att lyfta fram små detaljer och mänskliga tillkortakommanden i vardagen. Livet bara går och så plötsligt en dag....

Jag kan tänka mig att de flesta i min ålder, mellan 40-45 år, känner sig träffade av den här boken. Dels känner man igen sig i Emmas och Dexters unga 90-tal och dels kan man inte låta bli att fundera på vad man själv gjort med sitt liv -  hela det där livet mellan 20 och 40 som förflöt liksom igår. Hur kunde det gå så fort? Vad gjorde jag egentligen? Vad gjorde jag inte?

Av de två karaktärerna "tror" jag mer på Dexter än på Emma; Dexter är trots sitt ganska extrema liv mer mänsklig. Kanske har jag lättare för att identifiera mig med en förlorare som Dexter än den "söta duktiga flickan" Emma. Men framförallt förstår jag mig inte på henne psykologiskt - hur står hon ut med att älska Dexter med alla hans sexuella utsvävningar? Hon verkar aldrig arg eller långvarigt svartsjuk - inte av den anledningen. 

Det komplicerade förhållandet mellan sex och kärlek är en ganska intressant aspekt i Nicholls roman. Dexter är vad man kan kalla promiskuös och även Emma har några sexuella relationer, men boken saknar egentligen sexuella skildringar.  När paret väl inleder en "riktigt" kärlekshistoria verkar deras sexuella relation mest vara en bieffekt av den stora kärleken. Det är som att deras sexliv egentligen inte har något att göra med deras kärlek till varandra. Jag blir inte klok på om Nicholls på detta sätt ger uttryck för den "manliga" synen - att sex och kärlek går att särskilja - eller om boken på detta sätt blir "kvinnligt" romantisk? Nicholls avhållsamhet från sexskildringar är dock hedervärd - sex i konst är nästan alltid spekulativ och fyller sällan  någon funktion.

Jag retar mig lite på att boken slutar när de är i 40-årsåldern. Nicholls är själv i 45 årsåldern och hans bok bygger nog en hel del på egna erfarenheter, vilket förklarar att han avslutade romanen där han gjorde. Men gjorde han det  inte lite lätt för sig genom att låta historien ta den vändning den tog? Skulle man ha kunnat hålla den romantiska glöden uppe i en  skildring av ett ännu längre förhållande? 

På det stora hela är One Day mycket läsvärd, framförallt genom sin intressanta form och Nicholls språkstil som både är träffsäker och rolig. Som alltid, när det gäller litteratur, är historien inte intressant i sig själv - det hänger på HUR den är berättad. Just därför är det mycket vanskligt att överföra bra böcker till film. Och mina farhågor för filmatiseringen av One Day infriades.

Filmen One Day har egentligen bara kvar ett skelett av historien från boken. Visserligen har (den brittiske) Nicholls själv skrivit manus, men resten av filmen är amerikanskt gjord vilket inte bådar gott. Kanske var det också ett misstag att låta Nicholls skriva manuset eftersom han naturligtvis var så inne i sitt eget bokmanuskript och hade svårt att frångå det. En friare tolkning av en bok blir oftast bättre. Filmen följer alltså  bokens förlopp mycket nära, men bara punktvis - många viktiga händelser och känsloförlopp är utelämnade eller antyds bara. Och många detaljer i marginalen som är så viktiga för förståelsen av relationer och situationer är bortrationaliserade. Det som jag tycker gör boken så realistisk är de detaljerade beskrivningarna av nuet, det långsamma utdragna nuet som gör att perspektivet på livet fallerar (vilket är realistiskt), men i filmen är varje händelse komprimerad till just - en händelse. Den som inte läst boken borde därför uppleva filmen mycket hoppig och ibland nästintill obegriplig. 

Och så har vi skådespelarna. Amerikansk casting måste enbart gå ut på att hitta typschabloner och tvålfagra ansikten, ansikten helt utan någon intressant skavank. Såna ansikten är tröttsamt att titta på i längden. Anne Hathaway är helt OK, hon är en bra skådespelare (och jag tänker hela tiden på vad lik Judy Garland hon är) men Jim Sturgess är bedövande tråkig. Jag tror han försöker göra en slags Hugh Grant-roll utan att förstå Hugh Grants sublima komik. Och hur bra dessa skådespelare än skulle kunna vara så blir det i alla fall inte trovärdigt när de ska spela 10 år äldre än vad de är. Skägg och grått hår hjälper inte. I de flesta fall spelar en äldre skådespelare bättre en ung roll, än vad en ung skådespelare spelar en äldre roll. Sammanfattningsvis kan man säga att bokens lättflytande realism och mänskliga tolkning av livet har blivit en tungrodd romantisk tjejfilm - en chick flick. Man hör det på en gång när den kvalmiga filmmusiken börjar. 

Kommentarer

Anonym sa…
men anne hathaway ser ju jätteung ut, typ 25 hon passar verkligen inte att spela mogen kvinna! tycker jag :P
Håller helt med - Anne Hathaway ser för ung ut. Det blir så ointressant med unga docklika skådespelare.
Elisabeth sa…
Intressant att ta del av dina reflektioner. Ska definitivt spana in denna bok. Så fint skrivet detta med att livet i sig inrymmer så mycket dramatik.
Tack, Elisabeth! Jag kan verkligen rekommendera denna bok. Läs den gärna på engelska - originalspråket är alltid bäst.